”Har du någon bättre idé?” hade Erika svarat. ”Då är det dags att klämma fram den nu, innan vi renskriver och undertecknar avtalet.”

”Ricky, Vanger utnyttjar oss i någon sorts privat vendetta med Hans-Erik Wennerström.”

”So what? Vi om några driver en privat vendetta med Wennerström.”

Mikael hade vänt sig bort från henne och irriterat tänt en cigarett. Ordväxlingen hade fortsatt en lång stund, till dess att Erika hade gått in i hans sovrum, klätt av sig och krupit ned i sängen. Hon låtsades sova då Mikael två timmar senare kröp ned bredvid henne.

Under kvällen hade en reporter från DN ställt samma fråga till henne:

”Hur ska Millenniumnu med trovärdighet kunna hävda sitt oberoende?”

”Hur menar du?”

Reportern hade höjt på ögonbrynen. Han ansåg att frågan hade varit tillräckligt tydlig, men förtydligade i alla fall.

” Millenniumsuppgift är bland annat att granska företag. Hur ska tidningen nu på ett trovärdigt sätt kunna hävda att den granskar Vangerföretagen?”

Erika hade tittat på honom med ett häpet ansiktsuttryck, som om frågan var fullständigt oväntad.

”Påstår du att Millenniumstrovärdighet minskar därför att en känd resursstark finansiär har klivit in på scenen?”

”Ja, det är väl ganska uppenbart att ni inte med trovärdighet kan granska Vangerföretagen.”

”Är det en regel som gäller särskilt för Millennium?”

”Förlåt?”

”Jag menar, du arbetar för en tidning som i allra högsta grad ägs av tunga ekonomiska intressen. Betyder det att ingen av de tidningar som Bonnierkoncernen ger ut är trovärdig? Aftonbladetägs av ett norskt storföretag som i sin tur är en tung aktör inom data och kommunikation — betyder det att Aftonbladetsbevakning av elektronikindustrin inte är trovärdig? Metroägs av Stenbeckskoncernen. Menar du att inga tidningar i Sverige som har tunga ekonomiska intressen i ryggen är trovärdiga?”

”Nej, naturligtvis inte.”

”Varför antyder du i så fall att Millenniumstrovärdighet skulle minska därför att också vi har finansiärer?”

Reportern hade hållit upp handen.

”Okej, jag tar tillbaka frågan.”

”Nej. Gör inte det. Jag vill att du återger exakt vad jag sa. Och du kan tillägga att om DN lovar att fokusera lite extra på Vangerföretagen så ska vi fokusera lite mer på Bonniers.”

Men det varett etiskt dilemma.

Mikael arbetade för Henrik Vanger, som i sin tur befann sig i en position där han kunde sänka Millenniummed ett penndrag. Vad skulle hända om Mikael och Henrik Vanger blev ovänner om något?

Och framför allt — vilken prislapp satte hon på sin egen trovärdighet, och när förvandlades hon från en oberoende redaktör till en korrumperad sådan? Hon gillade varken frågorna eller svaren.

Lisbeth Salander kopplade ned sig från nätet och stängde sin PowerBook. Hon var arbetslös och hungrig. Det förstnämnda bekymrade henne inte direkt sedan hon återfått kontrollen över sitt bankkonto och advokat Bjurman redan fått status som ett vagt obehag i hennes förflutna. Hungern åtgärdade hon genom att gå ut i köket och sätta på kaffebryggaren. Hon gjorde tre stora limpmackor med ost, kaviar och ett sönderkokt ägg, vilket var det första hon ätit på många timmar. Hon åt sina nattmackor i soffan i vardagsrummet medan hon bearbetade den information hon inhämtat.

Dirch Frode från Hedestad hade anlitat henne att göra en personundersökning på Mikael Blomkvist, som dömts till fängelse för förtal av finansmannen Hans-Erik Wennerström. Några månader senare kliver Henrik Vanger, också han från Hedestad, in i Millenniumsstyrelse och påstår att det pågår en konspiration för att knäcka tidningen. Allt detta samma dag som Mikael Blomkvist kryper in i fängelset. Mest fascinerande av allt: en två år gammal bakgrundsartikel — Med två tomma händer— om Hans-Erik Wennerström, som hon hittat i Finansmagasinet Monopolsnätupplaga. Där noterades att han inlett sin finansiella aufmarschpå just Vangerföretagen i slutet av 1960-talet.

Man behövde inte vara överbegåvad för att dra slutsatsen att händelserna på något sätt var relaterade till varandra. Någonstans fanns en hund begraven och Lisbeth Salander gillade att gräva upp begravda hundar. Dessutom hade hon inget bättre för sig.

Mikael Blomkvist frigavs från Rullåkersanstalten fredagen den 16 maj, två månader efter att han burats in. Samma dag som han hade inställt sig på anstalten hade han utan större förhoppningar lämnat in en begäran om strafftidsförkortning. De tekniska orsakerna till att han frigavs blev han aldrig på det klara med, men han misstänkte att det möjligen hade något att göra med att han inte tog ut någon av sina helgpermissioner och att beläggningen på anstalten var fyrtiotvå personer medan antalet vårdplatser beräknades till trettioen. I vilket fall skrev anstaltschefen — en fyrtioårig exilpolack vid namn Peter Sarowsky, som Mikael kom mycket bra överens med — en rekommendation om att strafftiden borde avkortas.

Tiden på Rullåker hade varit lugn och behaglig. Anstalten var, som Sarowsky uttryckte det, till för strulpellar och rattfyllerister men inte för riktiga förbrytare. De dagliga rutinerna påminde om tillvaron på ett vandrarhem. Hans fyrtioen medfångar, varav hälften var andra generationens invandrare, betraktade Mikael som något av en främmande fågel i församlingen — vilket han också var. Han var den ende fången som det rapporterades om på TV, vilket skänkte honom en viss status, men ingen av medfångarna betraktade honom som en seriös förbrytare.

Det gjorde inte heller anstaltschefen. Redan första dagen blev Mikael uppkallad till ett samtal där han erbjöds terapi, utbildning på Komvux eller möjligheter till andra studier, samt arbetsvägledning. Mikael replikerade att han inte kände något större behov av social anpassning, att hans studieplaner var avklarade för flera decennier sedan och att han redan hade arbete. Däremot bad han om tillstånd att få behålla sin iBook i cellen för att kunna arbeta vidare på den bok han för ögonblicket var anställd att författa. Hans begäran beviljades utan vidare mankemang och Sarowsky tillhandahöll till och med ett låsbart skåp så att han kunde lämna datorn obevakad i cellen utan att få den stulen eller vandaliserad. Inte för att någon av medfångarna på allvar skulle göra något sådant — de höll snarast en skyddande hand över Mikael.

Sålunda tillbringade Mikael två relativt angenäma månader med att arbeta ungefär sex timmar om dagen på den Vangerska familjekrönikan. Arbetet avbröts endast av några timmars städarbete eller rekreation varje dag. Mikael och två medfångar, varav en kom från Skövde och en hade sina rötter i Chile, hade till uppgift att städa anstaltens gym varje dag. Rekreationen bestod i TV-tittande, kortspel eller styrketräning. Mikael upptäckte att han var hyfsad på poker men förlorade stadigt några 50-öringar om dagen. Anstaltsreglerna tillät spel om pengar om totalpotten låg under 5 kronor.

Han fick beskedet att han skulle släppas fri i förtid dagen före frigivningen, då Sarowsky tog upp honom till sitt tjänsterum och bjöd på en nubbe. Därefter ägnade Mikael kvällen åt att packa ihop sina kläder och anteckningsböcker.

Efter frigivningen åkte Mikael direkt tillbaka till sin stuga i Hedeby. Då han klev upp på bron hörde han ett jamande och fick sällskap av den rödbruna katten, som hälsade honom välkommen genom att stryka sig mot hans ben.

”Okej, kom in då”, sa han. ”Men jag har inte hunnit köpa mjölk.”