På väg ut gav hon tavlan vid hissen ett sekundsnabbt ögonkast och läste namnet för den översta våningen. Wennerström.

Därefter lämnade hon fastigheten och promenerade raskt till Nationalmuseum, där hon gick in i kafeterian för att värma sig och dricka kaffe. Efter någon halvtimme åkte hon tillbaka till Söder och gick upp till sin lägenhet.

Hon hade fått svar från ‹[email protected]›. Då hon översatte det i PGP bestod det kort och gott i talet 20.

Mikael Blomkvists utsatta tidsgräns på trettio minuter hade redan passerats med god marginal. Klockan var halv fem och eftermiddagståget var inte längre att tänka på. Däremot hade han fortfarande möjlighet att hinna med kvällståget halv tio. Han stod vid fönstret och masserade sin nacke medan han betraktade den upplysta fasaden på kyrkan på andra sidan bron. Henrik Vanger hade visat honom ett klippalbum, med artiklar om händelsen från både ortstidningen och riksmedia. Det hade varit ett tämligen stort medieintresse under en tid — flicka i känd industrifamilj spårlöst försvunnen. Men då ingen kropp återfunnits och inga genombrott i spaningarna ägt rum avtog intresset efter hand. Trots att det handlade om en framstående industrifamilj var fallet Harriet Vanger mer än trettiosex år senare en bortglömd historia. Den rådande teorin i artiklar från slutet av 1960-talet tycktes vara att hon drunknat och svepts ut till havs — en tragedi, men något som kan drabba vilken familj som helst.

Mikael hade mot bättre vetande blivit fascinerad av den gamles berättelse, men när Henrik Vanger hade bett om en paus för toalettbesök hade Mikael återfått sin skepsis. Den gamle hade dock ännu inte kommit till slutet och Mikael hade till sist lovat att lyssna på hela historien.

”Vad tror du själv hände med henne?” frågade Mikael då Henrik Vanger återkom till rummet.

”Normalt fanns ungefär tjugofem personer fast bosatta här, men på grund av familjeträffen befann sig ett sextiotal personer på Hedebyön den dagen. Av dessa kan mellan tjugo och tjugofem personer mer eller mindre uteslutas. Jag tror att någon av de återstående — och med stor sannolikhet någon från familjen — dödade Harriet och gömde kroppen.”

”Jag har ett dussin invändningar.”

”Låt höra.”

”Tja, en invändning är förstås att även om någon gömde hennes kropp så borde den ha återfunnits om sökandet varit så pedantiskt som du menar.”

”Sanningen att säga har sökandet varit ännu mer omfattande än vad jag berättat. Det var först då jag började tänka på Harriet som ett mordoffer som jag insåg flera möjligheter till hur hennes kropp kunde ha försvunnit. Det här kan jag inte bevisa, men det befinner sig i alla fall inom rimlighetens gräns.”

”Okej, berätta.”

”Harriet försvann någon gång vid 15-tiden. Cirka 14.55 sågs hon av prästen Otto Falk som var på språng till olycksplatsen. Ungefär samtidigt anlände en fotograf från lokaltidningen, som under den kommande timmen tog ett stort antal bilder av dramat. Vi — det vill säga polisen — granskade filmerna och kunde konstatera att Harriet inte syntes på någon bild alls; däremot kunde man se samtliga andra personer som fanns i byn på åtminstone någon bildruta, undantaget mycket små barn.”

Henrik Vanger hämtade ett nytt fotoalbum och lade på bordet framför Mikael.

”Det här är bilder från den dagen. Den första bilden är tagen inne i Hedestad under Barnens dag-tåget. Det är samma fotograf. Bilden togs ungefär 13.15 och på den syns faktiskt Harriet.”

Bilden var tagen från andra våningen i ett hus och visade en gata där festtåget — lastbilar med clowner och baddräktsklädda flickor — just passerade. På trottoaren trängdes åskådare. Henrik Vanger pekade på en person i klungan.

”Det där är Harriet. Det är ungefär två timmar innan hon försvinner, och hon befinner sig med några klasskamrater inne i stan. Det är den sista bilden av henne. Men det finns ytterligare en intressant bild.”

Henrik Vanger bläddrade framåt. Återstoden av albumet innehöll drygt etthundraåttio bilder — sex rullar — från katastrofen på bron. Efter att ha hört berättelsen var det nästan påträngande att plötsligt se den i form av skarpa svartvita bilder. Fotografen var en god hantverkare som fångat olyckans kaos. Ett stort antal bilder fokuserade på aktiviteterna kring den välta tankbilen. Mikael hade inga problem med att urskilja en gestikulerande fyrtiofemårig Henrik Vanger indränkt i brännolja.

”Det där är min bror Harald.” Den gamle pekade på en man i kavaj som stod halvt framåtböjd och pekade på något i det bilvrak där Aronsson satt fastklämd. ”Min bror Harald är en obehaglig människa men jag tror att han kan strykas från listan över misstänkta. Med undantag för en kort stund, då han var tvungen att springa tillbaka hit till gården för att byta skor, befann han sig på bron hela tiden.”

Henrik Vanger bläddrade framåt. Bilderna avlöste varandra. Fokus på tankbilen. Fokus på åskådare vid strandkanten. Fokus på Aronssons bilvrak. Översiktsbilder. Närgångna telefotobilder.

”Det här är den intressanta bilden”, sa Henrik Vanger. ”Så vitt vi kunnat fastställa är den tagen ungefär 15.40-15.45, alltså drygt fyrtiofem minuter efter att Harriet träffade prästen Falk. Om du tittar på vårt hus, fönstret i mitten på andra våningen. Det är Harriets rum. På föregående bild är fönstret stängt. Här är det öppet.”

”Någon befann sig i Harriets rum vid den tidpunkten.”

”Jag har frågat samtliga; ingen vill kännas vid att de har öppnat fönstret.”

”Vilket betyder att det antingen var Harriet själv, och att hon levde vid den tidpunkten, eller att någon ljuger för dig. Men varför skulle en mördare gå in i hennes rum och öppna fönstret? Och varför skulle någon ljuga?”

Henrik Vanger skakade på huvudet. Det fanns inget svar.

”Harriet försvann någon gång kring eller strax efter 15.00. Dessa bilder ger en viss uppfattning om var folk befann sig vid den tiden. Det är därför jag kan stryka en del personer från listan över misstänkta. Av samma skäl kan jag markera att ett antal personer som inte befinner sig på bilderna vid den tiden måste infogas bland de misstänkta.”

”Du svarade inte på frågan om hur du tror att kroppen försvann. Jag inser just att det naturligtvis finns ett självklart svar. Ett vanligt hederligt illusionisttrick.”

”Det finns faktiskt flera helt realistiska sätt att utföra det på. Någon gång kring 15.00 slår mördaren till. Han eller hon använde förmodligen inget tillhygge — då hade vi kanske hittat blodspår. Jag gissar att Harriet ströps och jag gissar att det skedde här — bakom muren på gårdsplanen; en plats som inte syns för fotografen och som ligger i en död vinkel från huset. Där finns en kort smitväg om man vill promenera den närmaste vägen från prästgården — där hon sist sågs — och tillbaka till huset. I dag finns en liten plantering och en gräsmatta där, men på 1960-talet var det en grusplan som användes som bilparkering. Allt mördaren behövde göra var att öppna en bagagelucka och stoppa in Harriet. När vi började gå skallgång dagen därpå var det ingen som tänkte sig att ett brott begåtts — vi fokuserade på stränderna, byggnader och skogspartiet närmast byn.”

”Alltså var det ingen som kontrollerade bilarnas bagageutrymmen.”

”Och på kvällen nästa dag var det fritt fram för mördaren att ta sin bil och köra över bron och gömma kroppen någon annanstans.”

Mikael nickade. ”Mitt framför näsan på alla som går skallgång. Om det gått till på det viset handlar det om en mycket kallblodig jävel.”

Henrik Vanger skrattade bittert. ”Du gav just en träffande beskrivning av ett stort antal medlemmar i familjen Vanger.”

De fortsatte diskussionen över middagen klockan sex. Anna hade dukat fram stekt hare med vinbärsgelé och potatis. Henrik Vanger serverade ett fylligt rödvin. Mikael hade fortfarande gott om tid att hinna med sista tåget. Det var dags att avrunda, tyckte han.