”Lisbeth, jag kan inte släppa ut den verkliga storyn. Jag gick på en total blåsning. Jag och Erika är helt överens om att det skulle skada vår trovärdighet ännu mer om vi försökte berätta vad som verkligen hände.”

”Hörru Kalle Blomkvist, i går eftermiddag satt du och predikade något om vänskap och förtroende och vad det nu var. Jag tänker inte lägga ut storyn på nätet.”

Mikael protesterade några gånger. Han påminde Lisbeth om att klockan var mitt i natten och påstod att han inte orkade tänka på saken. Hon satt envist kvar ända tills han gav med sig. Han gick på toaletten och sköljde av sig i ansiktet och satte på kaffepannan igen. Sedan kom han tillbaka till sängen och berättade hur hans gamla skolkamrat Robert Lindberg hade väckt hans nyfikenhet i en gul Mälar-30 i gästhamnen i Arholma två år tidigare.

”Du menar att din kompis ljög?”

”Nej, inte alls. Han berättade exakt det han kände till och jag kunde verifiera vartenda ord i dokument från revisionen på SIB. Jag åkte till och med ned till Polen och fotograferade plåtskjulet där det stora Minosföretaget hade huserat. Och jag intervjuade flera av personerna som hade varit anställda på företaget. Alla sa exakt samma sak.”

”Jag förstår inte.”

Mikael suckade. Det dröjde innan han pratade igen.

”Jag hade en jävla bra story. Jag hade ännu inte konfronterat Wennerström själv, men storyn var vattentät och om jag hade publicerat i det ögonblicket skulle jag verkligen ha skakat om honom. Det skulle förmodligen inte ha gått till åtal för bedrägeri — affären hade redan godkänts av revisionen — men jag skulle ha skadat hans anseende.”

”Vad gick fel?”

”Någonstans på vägen hade någon snappat upp vad jag rotade i och Wennerström blev medveten om min existens. Och helt plötsligt började en jävla massa underliga saker hända. Först fick jag hotelser. Anonyma telefonsamtal från korttelefoner som inte gick att spåra. Erika fick också hotelser. Det var det vanliga dravlet, typ lägg ned annars ska vi spika upp dina bröst på en ladugårdsdörr och så vidare. Hon blev förstås jävligt irriterad.”

Han tog en cigarett av Lisbeth.

”Sedan hände en väldigt obehaglig grej. Sent en natt då jag lämnade redaktionen blev jag överfallen av två män som bara gick fram till mig och gav mig ett par råsopar. Jag var helt oförberedd och fick en fläskläpp och stöp i gatan. Jag kunde inte identifiera dem, men den ene såg ut som en gammal biker.”

”Okej.”

”Nu hade all den här uppvaktningen förstås bara effekten att Erika blev fly förbannad och jag blev tjurskallig. Vi skärpte säkerheten på Millennium. Problemet var bara att trakasserierna inte stod i proportion till innehållet i storyn. Vi kunde inte begripa varför allt detta hände.”

”Men den story du publicerade var något helt annat.”

”Exakt. Helt plötsligt gjorde vi ett genombrott. Vi fick en källa, en Deep Throati Wennerströms krets. Den här källan var bokstavligen livrädd och vi fick bara möta honom på anonyma hotellrum. Han berättade att pengarna från Minosaffären hade använts till vapenaffärer i kriget i Jugoslavien. Wennerström hade gjort affärer med Ustasja. Inte nog med det, han kunde ge oss kopior på skriftliga dokument som bevis.”

”Ni trodde honom?”

”Han var skicklig. Han gav oss också tillräckligt med information för att leda oss till ytterligare en källa som kunde bekräfta storyn. Vi fick till och med en bild som visade hur en av Wennerströms närmaste medarbetare skakade hand med köparen. Det var ett detaljerat kanonmaterial och allting tycktes gå att bekräfta. Vi publicerade.”

”Och det var fejkat.”

”Det var fejk från början till slut”, bekräftade Mikael. ”Dokumenten var skickliga förfalskningar. Wennerströms advokat kunde till och med bevisa att bilden på Wennerströms underhuggare och Ustasjaledaren var ett montage — ett hopklipp av två olika bilder som tillverkats i PhotoShop.”

”Fascinerande”, sa Lisbeth Salander nyktert och nickade för sig själv.

”Eller hur. I efterhand var det lätt att se hur vi hade blivit manipulerade. Vår originalstory hade skadat Wennerström. Nu drunknade den i ett falsarium — den värsta mina jag någonsin hört talas om. Vi publicerade en story där Wennerström kunde plocka poäng efter poäng och bevisa sin oskuld. Och det var djävulskt skickligt gjort.”

”Ni kunde inte retirera och berätta sanningen. Ni hade inga som helst bevis för att Wennerström hade gjort falsariet.”

”Värre än så. Om vi hade försökt berätta sanningen och varit korkade nog att beskylla Wennerström för att ligga bakom skulle helt enkelt ingen ha trott oss. Det skulle ha sett ut som ett desperat försök att lägga skulden på en oskyldig industriledare. Vi skulle ha framstått som kompletta konspirationsteoretiker och stollar.”

”Jag förstår.”

”Wennerström var dubbelt garderad. Om fejken hade blivit känd skulle han ha kunnat påstå att det var någon av hans fiender som ville skandalisera honom. Och vi på Millenniumskulle återigen ha förlorat all trovärdighet, eftersom vi gått på något som visade sig vara felaktigt.”

”Så du valde att inte försvara dig och ta ett fängelsestraff.”

”Jag förtjänade straffet”, sa Mikael med bitterhet i rösten. ”Jag hade gjort mig skyldig till ärekränkning. Nu vet du. Får jag sova nu?”

Mikael släckte lampan och slöt ögonen. Lisbeth lade sig bredvid. Hon låg tyst en stund.

”Wennerström är en gangster.”

”Jag vet det.”

”Nej, jag menar, jag vetatt han är en gangster. Han jobbar med allt från ryska maffian till colombianska drogkarteller.”

”Vad menar du?”

”När jag lämnade min rapport till Frode gav han mig ett extrauppdrag. Han bad mig försöka ta reda på vad som egentligen hände i rättegången. Jag hade just börjat jobba med det då han ringde Armanskij och avbeställde jobbet.”

”Jaså.”

”Jag antar att de slopade undersökningen så fort du accepterade Henrik Vangers uppdrag. Då var det inte längre intressant.”

”Och?”

”Tja, jag gillar inte att lämna saker oavslutade. Jag hade några veckor… ledigt i våras när Armanskij inte hade några jobb till mig, så jag började gräva i Wennerström för skojs skull.”

Mikael satte sig upp och tände lampan och tittade på Lisbeth Salander. Han mötte hennes stora ögon. Hon såg faktiskt skuldmedveten ut.

”Fick du fram något?”

”Jag har hela hans hårddisk på min dator. Om du vill kan du få hur många bevis som helst på att han är en veritabel gangster.”

Mikael Blomkvist hade hängt över hennes datautskrifter i tre dagar — kartonger med papper. Problemet var att detaljerna hela tiden ändrades. En optionsaffär i London. En valutaaffär i Paris genom ombud. Ett brevlådeföretag i Gibraltar. En plötslig fördubbling på ett konto på Chase Manhattan Bank i New York.

Och så de förbryllande frågetecknen: ett handelsbolag med 200 000 kronor på ett orört konto registrerat fem år tidigare i Santiago, Chile — ett av närmare trettio liknande företag i tolv olika länder — och inte en antydan om vilken verksamhet som man bedrev. Vilande bolag? I väntan på vad?Frontföretag för en annan verksamhet? Datorn gav inga svar på sådant som Wennerström hade i sitt huvud och som kanske var självklart för honom och därmed aldrig formulerades i ett elektroniskt dokument.

Salander var övertygad om att flertalet sådana frågor aldrig skulle kunna besvaras. De kunde se budskapet, men utan en nyckel skulle de inte kunna tolka betydelsen. Wennerströms imperium var som en lök där lager efter lager skalades av; en labyrint av företag som ägde varandra. Bolag, konton, fonder, värdepapper. De konstaterade att ingen — inte ens Wennerström själv — kunde ha total överblick. Wennerströms imperium hade ett eget liv.