De passerade Martin Vangers skrytbåt och kom ut till udden där de slog sig ned på en sten och delade på en cigarett.

”Det finns ytterligare en koppling mellan mordoffren”, sa Mikael plötsligt. ”Du kanske redan har tänkt på det.”

”Vad?”

”Namnen.”

Lisbeth Salander funderade en stund. Sedan skakade hon på huvudet.

”Alla är bibliska namn.”

”Det stämmer inte”, svarade Lisbeth snabbt. ”Varken Liv eller Lena finns i Bibeln.”

Mikael skakade på huvudet. ”Det gör de faktiskt. Liv betyder att leva, vilket är den bibliska betydelsen av namnet Eva. Och skärp dig, Sally — vad är Lena en förkortning av?”

Lisbeth Salander knep ihop ögonen av irritation och svor invärtes. Mikael hade tänkt snabbare än hon. Det gillade hon inte.

”Magdalena”, sa hon.

”Skökan, den första kvinnan, jungfru Maria… du har fullt hus i den här samlingen. Det här är så knäppt att en psykolog förmodligen skulle gå i spinn. Men det var faktiskt en annan sak jag tänkte på när det gällde namnen.”

Lisbet väntade tålmodigt.

”Det är också traditionella judiska kvinnonamn. Familjen Vanger har haft mer än sin beskärda del av galna judehatare, nazister och konspirationsteoretiker. Harald Vanger däruppe är nittio-plus och var i sina bästa år på 1960-talet. Den enda gång jag träffat honom stod han och väste att hans egen dotter var en hora. Han har uppenbarligen problem med kvinnor.”

När de återkom till stugan gjorde de nattmackor och värmde på kaffet. Mikael sneglade på de cirka femhundra sidor som Dragan Armanskijs favoritresearcher hade producerat åt honom.

”Du har gjort ett fantastiskt grävjobb på rekordtid”, sa han. ”Tack. Och tack också för att du var snäll nog att komma upp hit och avrapportera.”

”Vad händer nu?” frågade Lisbeth.

”Jag ska prata med Dirch Frode i morgon så fixar vi betalningen.”

”Det var inte det jag menade.”

Mikael tittade på henne.

”Tja… grävjobbet jag anställde dig för är avklarat”, sa han försiktigt.

”Jag är inte färdig med det här.”

Mikael lutade sig bakåt i kökssoffan och mötte hennes blick. Han kunde inte läsa någonting alls i hennes ögon. I ett halvår hade han arbetat ensam med Harriets försvinnande och helt plötsligt fanns det en annan människa — en van researcher — som insåg implikationerna. Han fattade beslutet på impuls.

”Jag vet. Den här historien kryper under skinnet på mig också. Jag pratar med Dirch Frode i morgon. Vi anställer dig ytterligare en vecka eller två som… hmm, researchassistent. Jag vet inte om han vill betala samma taxa som han betalar till Armanskij, men en hygglig månadslön borde vi kunna pressa ur honom.”

Lisbeth Salander gav honom plötsligt ett leende. Hon ville absolut inte bli avhängd och hade gärna gjort jobbet gratis.

”Jag håller på att somna”, sa hon och gick utan vidare diskussion in till sig och stängde dörren.

Efter två minuter öppnade hon dörren och stack ut huvudet.

”Jag tror att du har fel. Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.”

Lisbeth Salander vaknade före Mikael, vid sextiden på morgonen. Hon satte på kaffevatten och ställde sig i duschen. När Mikael vaknade vid halv åtta satt hon och läste hans summering av fallet Harriet Vanger i iBooken. Han kom ut i köket med ett lakan runt midjan och gnuggade sömnen ur ögonen.

”Det finns kaffe på spisen”, sa hon.

Mikael sneglade över axeln på henne.

”Det där dokumentet var lösenordsskyddat”, sa han.

Hon vred huvudet och tittade upp på honom.

”Det tar trettio sekunder att ladda ned ett program från nätet som krackar Words krypteringsskydd”, sa hon.

”Vi måste ha ett samtal om det här med ditt och mitt”, sa Mikael och gick in i duschen.

När han kom tillbaka hade Lisbeth stängt hans dator och ställt tillbaka den på sin plats i arbetsrummet. Hon hade startat sin egen PowerBook. Mikael kände sig ganska övertygad om att hon redan hade överfört innehållet i hans dator till sin egen.

Lisbeth Salander var en informationsnarkoman med en högst liberal uppfattning om moral och etik.

Mikael hade precis hunnit sätta sig vid frukostbordet då det knackade på ytterdörren. Han gick och öppnade. Martin Vanger såg så sammanbiten ut att Mikael för en sekund trodde att han kom med dödsbud om Henrik Vanger.

”Nej, Henrik mår precis som i går. Jag har ett helt annat ärende. Kan jag komma in en stund?”

Mikael släppte in honom och presenterade honom för ”researchmedarbetaren” Lisbeth Salander. Hon gav industriledaren ett halvt ögonkast och en snabb nick innan hon återgick till sin dator. Martin Vanger hälsade automatiskt men såg så disträ ut att han knappt tycktes lägga märke till henne. Mikael hällde upp en kopp kaffe och bad honom slå sig ned.

”Vad gäller saken?”

”Du prenumererar inte på Hedestads-Kuriren?”

”Nej. Jag läser den ibland uppe på Susannes Brokafé.”

”Då har du alltså inte läst morgonens tidning.”

”Det låter på dig som om jag borde göra det.”

Martin Vanger lade Hedestads-Kurirenpå bordet framför Mikael. Han hade fått en tvåspaltare som puff på ettan och fortsättning på sidan fyra. Han granskade rubriken.

Texten var illustrerad med en bild som tagits med teleobjektiv från kyrkbacken på andra sidan bron och porträtterade Mikael just då han kom ut genom dörren till sin stuga.

Reportern Conny Torsson hade gjort ett gott hantverk då han snickrat ihop sitt nidporträtt av Mikael. Texten rekapitulerade Wennerströmaffären och poängterade att Mikael lämnat Millenniumi skam och att han nyligen hade avtjänat en tid i fängelse. Texten avslutades med det sedvanliga påståendet om att Mikael avböjt att uttala sig för Hedestads- Kuriren. Tonen var av sådant slag att det knappast kunde undgå någon Hedestadsbo att det strök omkring en Jävligt Skum Nollåtta i bygden. Inget av påståendena i texten var åtalbart, men de var vinklade så att de framställde Mikael i suspekt dager; bildsättning och text var av samma slag som när politiska terrorister brukar framställas. Millenniumbeskrevs som en ”agitatorisk tidning” med låg trovärdighet och Mikaels bok om ekonomijournalistik presenterades som en samling ”kontroversiella påståenden” om respekterade journalister.

”Mikael… jag har inte ord nog att uttrycka vad jag känner när jag läser den här artikeln. Den är vidrig.”

”Det här är ett beställningsjobb”, svarade Mikael lugnt. Han tittade forskande på Martin Vanger.

”Jag hoppas att du förstår att jag inte har ett dugg med det här att göra. Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste tidningen.”

”Vem?”

”Jag har ringt några samtal nu på morgonen. Conny Torsson är sommarvikarie. Men han gjorde jobbet på uppdrag av Birger.”

”Jag trodde inte att Birger hade något inflytande på redaktionen — han är ju trots allt kommunalråd och politiker.”

”Formellt har han inget inflytande. Men chefredaktör på Kurirenär Gunnar Karlman, son till Ingrid Vanger på Johan Vangers gren av familjen. Birger och Gunnar är nära vänner sedan många år.”

”Jag förstår.”

”Torsson får sparken med omedelbar verkan.”

”Hur gammal är han?”

”Ärligt talat så vet jag inte. Jag har aldrig träffat honom.”

”Ge honom inte sparken. När han ringde mig lät det som en ganska ung och oerfaren reporter.”

”Det här kan helt enkelt inte få passera utan konsekvenser.”

”Om du vill ha min åsikt så tycks det som om situationen är lite absurd när chefredaktören för en tidning som ägs av familjen Vanger går till angrepp mot en annan tidning där Henrik Vanger är delägare och där du sitter i styrelsen. Chefredaktör Karlman går alltså till angrepp mot dig och Henrik.”