”Cecilia, du är en vuxen människa som har rätt att göra precis vad du vill.”

”Jag vet. Därför har jag bestämt mig för att sluta träffa dig. Jag klarar inte av att…”

”Du är inte skyldig mig någon förklaring. Jag hoppas att vi fortfarande är vänner.”

”Jag vill gärna att vi ska fortsätta att vara vänner. Men jag klarar inte av ett förhållande med dig. Jag har aldrig varit bra på förhållanden. Jag vill nog vara i fred ett tag.”

Efter sex månaders fruktlöst grubblande rämnade fallet Harriet Vanger när Mikael inom loppet av några dagar den första veckan i juni hittade tre helt nya pusselbitar. Två av dessa svarade han själv för. Den tredje fick han hjälp med.

Efter Erikas besök hade han slagit upp fotoalbumet och suttit i flera timmar och tittat på bild efter bild medan han försökt begripa vad det var han hade reagerat på. Slutligen hade han lagt allting åt sidan och arbetat vidare med familjekrönikan istället.

Några dagar in i juni åkte Mikael in till Hedestad. Han satt och tänkte på något helt annat när bussen svängde in på Järnvägsgatan och han plötsligt insåg vad som hade legat och grott i hans bakhuvud. Insikten drabbade honom som en blixt från en klar himmel. Han blev så perplex att han följde med till ändhållplatsen vid järnvägsstationen och omedelbart åkte tillbaka till Hedeby för att undersöka om han kommit ihåg rätt.

Det var den allra första bilden i albumet.

Den sista bilden som fanns av Harriet Vanger hade tagits den ödesdigra dagen på Järnvägsgatan i Hedestad, då hon hade tittat på Barnens dag-tåget.

Bilden var ett udda inslag i albumet. Den hade hamnat där därför att den var tagen samma dag, men det var den enda av de drygt etthundraåttio bilderna i albumet som inte fokuserade på olyckan på bron. Varje gång Mikael och (förmodade han) alla andra hade tittat i albumet var det personerna och detaljerna i bilderna från bron som hade fångat uppmärksamheten. Det fanns ingen dramatik i bilden från en folksamling vid Barnens dag-tåget inne i Hedestad, flera timmar före de avgörande händelserna.

Henrik Vanger hade troligtvis sett bilden tusen gånger och med saknad insett att han aldrig skulle se henne igen. Förmodligen hade han varit irriterad över att den var tagen från så långt håll att Harriet Vanger bara var en person i ett folkhav.

Men det var inte det Mikael hade reagerat på.

Bilden var tagen från andra sidan gatan, förmodligen från ett fönster på andra våningen. Vidvinkeln fångade fronten på en av lastbilarna i tåget. På flaket stod kvinnor med glittriga baddräkter och haremsbyxor och kastade godis till publiken. Några av dem tycktes dansa. Framför lastbilen hoppade tre clowner.

Harriet stod i första ledet bland publiken längs trottoaren. Bredvid henne stod tre av hennes klasskamrater och runt omkring dem minst hundra andra Hedestadsbor.

Det var detta som Mikael undermedvetet hade noterat och som plötsligt kommit upp till ytan när bussen hade råkat passera precis den plats där bilden hade tagits.

Publiken uppträdde som en publik ska göra. Publikens ögon följer alltid bollen i en tennismatch eller pucken i en ishockeyrink. De som stod längst till vänster i bild tittade på clownerna som var precis framför dem. De som stod närmare lastbilen fokuserade på flaket med de lättklädda flickorna. Deras ansiktsuttryck var roade. Barn pekade. Några skrattade. Alla såg glada ut.

Alla utom en.

Harriet Vanger tittade åt sidan. Hennes tre klasskamrater och alla i hennes närhet tittade på clownerna. Harriets ansikte riktades nästan 30 eller 35 grader längre upp till höger. Hennes blick tycktes fäst vid någonting på andra sidan gatan, men utanför det nedre vänstra hörnet av bilden.

Mikael tog fram förstoringsglaset och försökte urskilja detaljerna. Bilden var tagen från alltför långt avstånd för att han skulle kunna vara helt säker, men till skillnad från alla i Harriets närhet fanns inget liv i hennes ansikte. Munnen var ett smalt streck. Ögonen var vidöppna. Hennes händer vilade slappt längs kroppen.

Hon såg rädd ut. Rädd eller arg.

Mikael plockade ut bilden ur albumet, stoppade den i en plastficka och tog nästa buss tillbaka in till Hedestad. Han klev av på Järnvägsgatan och ställde sig på den plats varifrån bilden måste ha tagits. Det var precis i utkanten av det som utgjorde Hedestads centrum. Det var en två våningar hög träbyggnad som innehöll en videobutik och Sundströms herrmode, etablerad 1932 enligt en plakett på entrédörren. Han gick in i butiken och blev omedelbart varse att butiken rymdes på två plan; en spiraltrappa ledde till övervåningen.

I slutet av spiraltrappan fanns två fönster ut mot gatan. Det var där fotografen hade stått.

”Kan jag hjälpa till?” frågade en äldre säljare då Mikael plockade upp plastfickan med fotografiet. Butiken var glest befolkad.

”Nja, jag vill faktiskt bara se var den här bilden är tagen. Är det okej om jag öppnar fönstret en sekund?”

Han fick tillstånd att göra det och höll upp bilden framför sig. Han kunde se exakt den plats där Harriet Vanger hade stått. Den ena av de två träbyggnader som skymtade bakom henne hade försvunnit och ersatts med en fyrkantig tegelbyggnad. I den träbyggnad som överlevt hade det 1966 funnits en pappershandel; där låg nu en hälsokostaffär och ett solarium. Mikael stängde fönstret, tackade och bad om ursäkt för besväret.

Nere på gatan gick han och ställde sig på den plats där Harriet hade stått. Han hade ett bra riktmärke mellan fönstret i modebutikens övervåning och dörren till solariet. Han vred huvudet och syftade längst Harriets siktlinje. Så vitt Mikael kunde uppskatta hade hon tittat mot hörnet av den byggnad som inrymde Sundströms herrmode. Det var ett helt vanligt hörn av ett hus, där en tvärgata försvann bakom husknuten. Vad såg du där, Harriet?

Mikael stoppade ned bilden i sin axelremsväska och promenerade till järnvägsparken, där han satte sig på en uteservering och beställde en caffe latte. Han kände sig plötsligt skakad.

På engelska kallas det för new evidence, vilket har en helt annan klang än svenskans ”nytt bevismaterial”. Han hade plötsligt sett något helt nytt, som ingen annan hade lagt märke till i en utredning som stått och stampat på samma fläck i trettiosju år.

Problemet var bara att han inte var säker på vilket värde hans nya kunskap hade, om den ens hade något. Ändå kändes det betydelsefullt.

Den septemberdag då Harriet försvann hade varit dramatisk på flera sätt. Det hade varit festdag i Hedestad med säkert flera tusen människor på gatorna, unga som gamla. Det hade varit den årliga släktträffen på Hedebyön. Redan dessa två händelser utgjorde kollektiva avsteg från den dagliga rutinen på orten. Som grädde på moset hade tankbilsolyckan på bron inträffat. Den hade kommit att överskugga allt annat.

Kriminalinspektör Morell, Henrik Vanger och alla andra som hade grubblat över Harriets försvinnande hade fokuserat på händelserna på Hedebyön. Morell hade själv till och med skrivit att han inte kunde frigöra sig från misstanken att olyckan och Harriets försvinnande var relaterade till varandra. Mikael var med ens övertygad om att det var helt fel.

Händelsekedjan hade inte börjat på Hedebyön utan inne i Hedestad flera timmar tidigare på dagen. Harriet Vanger hade sett något eller någon som hade skrämt henne och förmått henne att åka hem och gå raka vägen till Henrik Vanger, som dessvärre inte hade haft tid att prata med henne. Sedan skedde olyckan på bron. Sedan slog mördaren till.

Mikael gjorde en paus. Det var första gången han medvetet hade formulerat antagandet att Harriet hade blivit mördad. Han tvekade, men insåg strax att han hade anslutit sig till Henrik Vangers övertygelse. Harriet var död och nu jagade han en mördare.