”Kan jag få lite vatten?” frågade Mikael.

Martin Vanger böjde sig ned och lät honom frikostigt dricka ur flaskan. Mikael svalde girigt.

”Tack.”

”Ständigt lika artig, Kalle Blomkvist.”

”Varför alla sparkar?” frågade Mikael.

”Därför att du gör mig så arg. Du förtjänar att bestraffas. Varför åkte du inte bara hem? Du behövdes på Millennium. Jag menade allvar — vi kunde ha gjort det till en stor tidning. Vi kunde ha jobbat ihop i många år.”

Mikael gjorde en grimas och försökte lägga kroppen i en bekvämare ställning. Han var försvarslös. Allt han hade var sin röst.

”Jag antar att du menar att den chansen är förbi”, sa Mikael.

Martin Vanger skrattade.

”Jag är ledsen, Mikael. Men du förstår naturligtvis att du kommer att dö härnere.”

Mikael nickade.

”Hur fan kom ni på mig, du och det där anorektiska spöket som du drog in i det här?”

”Du ljög om vad du gjorde den dag då Harriet försvann. Jag kan bevisa att du var i Hedestad vid Barnens dag-tåget. Du blev fotograferad när du stod och tittade på Harriet.”

”Var det därför du åkte till Norsjö?”

”Ja, för att hämta bilden. Den togs av ett par som befann sig i Hedestad av en slump. De hade bara stannat till.”

Martin Vanger skakade på huvudet.

”Det är fan i mig inte sant”, sa han.

Mikael funderade intensivt på vad han skulle säga för att kunna förhindra eller åtminstone skjuta upp sin avrättning.

”Var finns bilden nu?”

”Negativet? Det ligger i mitt bankfack på Handelsbanken här i Hedestad… du visste inte att jag hade skaffat ett bankfack?” Han ljög obesvärat. ”Kopiorna finns lite här och där. I både min och Lisbeths datorer, på bildservern på Millennium, och på servern på Milton Security där Lisbeth jobbar.”

Martin Vanger avvaktade och försökte avgöra om Mikael bluffade eller inte.

”Hur mycket vet Salander?”

Mikael tvekade. Lisbeth Salander var för ögonblicket hans enda hopp om räddning. Vad skulle hon göra när hon kom hem och upptäckte att han var försvunnen? Han hade lagt bilden på Martin Vanger i täckjackan på köksbordet. Skulle hon göra kopplingen? Skulle hon slå larm? Hon är inte en sådan som ringer polisen.Mardrömmen var att hon skulle gå över till Martin Vanger och ringa på dörren och kräva att få veta var Mikael fanns.

”Svara”, sa Martin Vanger med iskall röst.

”Jag tänker. Lisbeth vet ungefär lika mycket som jag, kanske till och med mer. Jag skulle gissa att hon vet mer än jag. Hon är smart. Det var hon som gjorde kopplingen till Lena Andersson.”

”Lena Andersson?” Martin Vanger såg helt perplex ut.

”Den sjuttonåriga flicka som du torterade till döds i Uppsala i februari 1966. Säg inte att du har glömt henne.”

Martin Vangers blick klarnade. För första gången såg han en aning skakad ut. Han visste inte att någon hade gjort den kopplingen — Lena Andersson hade inte funnits i Harriets telefonbok.

”Martin”, sa Mikael med så stadig röst han förmådde. ”Martin, det är över. Du kan kanske döda mig, men det är över. Det är för många som vet och den här gången kommer du att åka dit.”

Martin Vanger kom snabbt på fötter och började åter gå fram och tillbaka i rummet. Han slog plötsligt knytnäven mot väggen. Jag måste komma ihåg att han är irrationell. Katten. Han hade kunnat ta ned katten hit, men han gick till familjekapellet. Han agerar inte rationellt.Martin Vanger stannade till.

”Jag tror att du ljuger. Det är bara du och Salander som vet något. Ni har inte pratat med någon, då skulle polisen ha varit här redan. En ordentlig brasa i gäststugan så kommer bevisen att vara borta.”

”Och om du har fel?”

Han log plötsligt.

”Om jag har fel så är det verkligen slut. Men jag tror inte det. Jag spelar på att du bluffar. Vad har jag för val?” Han funderade. ”Det är den där jävla fittan som är den svaga länken. Jag måste hitta henne.”

”Hon åkte till Stockholm vid lunchtid.”

Martin Vanger skrattade.

”Jaså. Varför har hon i så fall suttit i arkivet på Vangerkoncernen hela kvällen?”

Mikaels hjärta gjorde ett dubbelslag. Han visste. Han hade vetat hela tiden.

”Det stämmer. Hon skulle förbi arkivet och sedan till Stockholm”, svarade Mikael så lugnt han förmådde. ”Jag visste inte att hon stannade så länge.”

”Sluta nu. Arkivchefen meddelade mig att Dirch Frode hade gett henne order om att låta Salander sitta hur sent hon ville. Det betyder att hon kommer hem någon gång i natt. Vakten ska ringa mig när hon lämnar kontoret.”

Martin Vanger böjde sig ned och muddrade Mikaels fickor. Han hittade nyckeln.

”Smart av er att byta lås”, kommenterade han. ”Jag kommer att ta hand om din flickvän när hon kommer hem.”

Mikael svarade inte. Han påminde sig om att Martin Vanger var en erfaren förhandlare från många industriella holmgångar. Han hade synat en bluff tidigare.

”Varför?”

”Varför vad då?”

”Varför allt detta?” Mikael nickade obestämt med huvudet mot rummet.

Martin Vanger böjde sig ned och lade en hand under Mikaels haka och lyfte huvudet så att deras blickar möttes.

”Därför att det är så lätt”, sa han. ”Kvinnor försvinner hela tiden. Det är ingen som saknar dem. Invandrare. Horor från Ryssland. Tusentals människor passerar Sverige varje år.”

Han släppte Mikaels huvud och reste sig, nästan stolt över att få demonstrera.

Martin Vangers ord träffade Mikael som knytnävsslag.

Herregud. Det är ingen historisk gåta. Martin Vanger mördar kvinnor i dag. Och jag vandrade helt aningslöst rakt in…

”Jag har ingen gäst just nu. Men det kanske kan roa dig att veta att medan du och Henrik satt och gaggade under vintern och våren så fanns det en flicka härnere. Hon hette Irina och var från Vitryssland. Medan du satt och åt middag med mig satt hon inlåst i den här buren. Det var en angenäm kväll, eller hur?”

Martin Vanger hoppade upp på bordet och lät benen dingla. Mikael blundade. Han kände plötsligt sura uppstötningar i halsen och svalde kraftigt.

”Var gör du av kropparna?”

”Jag har båten vid bryggan precis här nedanför. Jag tar dem långt ut till havs. Till skillnad från min far lämnar jag inga spår efter mig. Men han var också smart. Han spred ut sina offer över hela Sverige.”

Pusselbitarna började falla på plats för Mikael.

Gottfried Vanger. Från 1949 till 1965. Därefter tog Martin Vanger över 1966, i Uppsala.

”Du beundrar din pappa.”

”Det var han som lärde mig. Han initierade mig när jag var fjorton.”

”Uddevalla. Lea Persson.”

”Just det. Jag var med. Jag tittade bara på, men jag var med.”

”1964, Sara Witt i Ronneby.”

”Jag var sexton år. Det var första gången jag hade en kvinna. Gottfried lärde mig. Det var jag som ströp henne.”

Han skryter. Herre min gud, vilken jävla sjuk familj.

”Du inser väl att det här är sjukt?”

Martin Vanger ryckte lätt på axlarna.

”Jag tror inte att du kan förstå det gudomliga i att ha absolut kontroll över en människas liv och död.”

”Du njuter av att tortera och mörda kvinnor, Martin.”

Koncernchefen funderade en stund, med blicken fixerad på en tom punkt på väggen bakom Mikael. Sedan log han sitt charmiga, blixtrande leende.

”Jag tror faktiskt inte det. Om jag gör en intellektuell analys av mitt tillstånd är jag mera en serievåldtäktsman än en seriemördare. Egentligen är jag en seriekidnappare. Dödandet kommer så att säga som en naturlig följd av att jag måste dölja mitt brott. Förstår du?”