Lisbeth Salander vaknade med ett ryck ur en drömlös sömn. Hon kände sig vagt illamående. Hon behövde inte vrida huvudet och titta efter för att veta att Mimmi redan hade försvunnit till jobbet, men doften av henne hängde kvar i den instängda luften i sovrummet. Hon hade druckit för många öl på tisdagsmötet på Kvarnen tillsammans med Evil Fingerskvällen innan. Strax före stängningsdags hade Mimmi dykt upp och gjort henne sällskap hem och ned i sängen.

Till skillnad från Mimmi hade Lisbeth Salander aldrig på allvar betraktat sig som lesbisk. Hon hade aldrig ägnat tid åt att grubbla över om hon var hetero-, homo- eller möjligen bisexuell. På det hela taget struntade hon i etiketter och ansåg att det knappast angick någon annan vem hon tillbringade natten med. Om hon absolut måste välja sexuell preferens så föredrog hon pojkar — åtminstone ledde de statistiken. Problemet var bara att hitta en pojke som inte var en tönt och som eventuellt också dög till något i sängen, och Mimmi var en söt kompromiss med en förmåga att tända henne. Hon hade träffat Mimmi i ett öltält på Pridefestivalen ett år tidigare och hon var den enda person som Lisbeth själv hade introducerat i Evil Fingers. Deras relation hade pågått av och till det gångna året men var fortfarande enbart ett tidsfördriv för dem båda. Mimmi hade en varm och mjuk kropp att ligga tätt intill, men det var också en människa Lisbeth kunde vakna och till och med äta frukost tillsammans med.

Klockan på nattduksbordet visade halv tio på förmiddagen och hon började just fundera över vad som hade väckt henne när dörrklockan ringde igen. Hon satte sig förbryllad upp. Ingenbrukade någonsin ringa på hos henne vid den tiden på dygnet. Ytterst få brukade överhuvudtaget ringa på hennes dörr. Yrvaket drog hon lakanet runt kroppen och trampade ostadigt ut till hallen och öppnade. Hon tittade rakt in i Mikael Blomkvists ögon och kände paniken rusa genom kroppen och tog ofrivilligt ett steg tillbaka.

”Godmorgon, fröken Salander”, hälsade han muntert. ”Jag förstår att det blev sent i går. Får jag komma in?”

Utan att vänta på inbjudan klev han över tröskeln och drog igen dörren efter sig. Han betraktade nyfiket klädhögen på hallgolvet och berget av tidningskassar och sneglade in genom sovrumsdörren medan Lisbeth Salanders värld snurrade i fel riktning — hur, vad, vem? Mikael Blomkvist såg roat på hennes vidöppna mun.

”Jag antog att du inte ätit frukost än så jag tog bagels med mig. En rostbiff, en kalkon med dijonsenap och en vegetarisk med avokado. Jag vet inte vad du gillar. Rostbiff?” Han försvann in i köket och hittade omedelbart hennes kaffebryggare. ”Var har du kaffet?” ropade han. Salander stod som förlamad i hallen till dess att hon hörde vattenkranen spola. Hon tog tre snabba kliv.

”Stopp!” Hon insåg att hon skrikit och sänkte rösten. ”Du kan för helvete inte bara stövla in som om du bodde här. Vi känner ju inte ens varandra.”

Mikael Blomkvist hejdade sig med kannan ovanför bryggarens vattenbehållare och vred huvudet mot henne. Han svarade med allvarlig röst.

”Fel! Du känner mig bättre än de flesta andra människor. Eller hur?”

Han vände ryggen mot henne och fortsatte att hälla upp vattnet och började öppna burkar på diskbänken. ”Apropå det så vet jag hur du bär dig åt. Jag känner till dina hemligheter.”

Lisbeth Salander blundade och önskade att golvet skulle sluta gunga under hennes fötter. Hon befann sig i ett tillstånd av intellektuell förlamning. Hon var bakfull. Situationen var overklig och hennes hjärna vägrade att fungera. Aldrig tidigare hade hon mött något av sina objekt ansikte mot ansikte. Han vet var jag bor!Han stod inne i hennes kök. Det var omöjligt. Det skulle inte kunna hända. Han vet vem jag är!

Hon insåg plötsligt att lakanet hade glidit upp och svepte det tätare runt kroppen. Han sa något som hon först inte uppfattade. ”Vi måste prata”, upprepade han. ”Men jag tror att du behöver ställa dig under duschen först.”

Hon försökte tala förnuftigt. ”Hör på — om du tänker ställa till med bråk så är det inte mig du ska vända dig till. Jag gjorde ett jobb. Du ska prata med min chef.”

Han ställde sig framför henne och höll upp händerna med handflatorna utåt. Jag är obeväpnad.Ett universellt fredstecken.

”Jag har redan pratat med Dragan Armanskij. Han vill förresten att du ska ringa honom — du svarade aldrig på mobilen i går kväll.”

Han gick fram mot henne. Hon kände inget hot men ryggade ändå tillbaka någon centimeter då han nuddade vid hennes arm och visade mot badrumsdörren. Hon gillade inte att någon petade på henne utan tillstånd, även om avsikten var vänskaplig.

”Inget bråk alls”, sa han med lugn röst. ”Men jag är väldigt angelägen om att få prata med dig. När du har vaknat, vill säga. Kaffet är klart då du fått på dig lite kläder. Duschen. Schas.”

Hon lydde honom viljelöst. Lisbeth Salander är aldrig viljelös, tänkte hon.

Inne i badrummet lutade hon sig mot dörren och försökte samla tankarna. Hon var mer skakad än hon trodde var möjligt. Sedan insåg hon långsamt att hon hade en blåsa som höll på att sprängas och att en dusch inte bara var ett gott råd utan en nödvändighet efter nattens tumult. När hon var färdig smet hon in i sovrummet och drog på sig trosor, jeans och en t-tröja med texten Armageddon was yesterday — today we have a serious problem.

Efter en sekunds eftertanke letade hon rätt på sin skinnjacka, som låg slängd över en stol. Hon plockade upp elpistolen ur fickan, kontrollerade laddningen och stoppade den i bakfickan på jeansen. Kaffedoft spred sig i lägenheten. Hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka till köket.

”Städar du aldrig”, hälsade han.

Han hade fyllt diskhon med gammalt porslin, tömt askkopparna, kastat det gamla mjölkpaketet och rensat bordet från fem veckors lager av tidningar, torkat av och dukat upp med koppar och — han hade inte skämtat — bagels. Det såg inbjudande ut och hon var faktiskt hungrig efter natten med Mimmi. Okej, vi får se vart det här leder.Hon slog sig avvaktande ned mitt emot honom.

”Du svarade aldrig på frågan. Rostbiff, kalkon eller vegetariskt?”

”Rostbiff.”

”Då tar jag kalkonen.”

De åt frukost under tystnad medan de ömsesidigt granskade varandra. När hon ätit upp sin bagel satte hon också i sig hälften av den vegetariska som blivit över. Hon plockade upp ett skrynkligt paket från fönsterbrädan och grävde fram en cigarett.

”Okej, då vet jag det”, bröt han tystnaden. ”Jag är kanske inte lika bra som du på att göra personundersökningar, men nu har jag i alla fall listat ut att du varken är vegan eller — som Dirch Frode trodde — anorektiker. Jag ska lägga in uppgifterna i min rapport om dig.”

Salander stirrade på honom, men när hon såg hans ansikte insåg hon att han drev med henne. Han såg så märkligt road ut att hon inte kunde motstå att svara på samma sätt. Hon gav honom ett skevt leende. Situationen saknade rim och reson. Hon sköt tallriken ifrån sig. Han hade vänliga ögon. Vad han än var så var han förmodligen ingen ondskefull människa, beslutade hon. Det fanns heller inget i den PU hon hade gjort som antydde att han var en elak fan som misshandlade sina flickvänner eller något sådant. Hon påminde sig om att det var hon som visste allt om honom — inte tvärtom. Kunskap är makt.

”Vad flinar du åt”, frågade hon.

”Förlåt mig. Jag hade faktiskt inte planerat min entré på det här sättet. Avsikten var inte att skrämma dig som jag uppenbarligen gjorde. Men du skulle ha sett din egen min då du öppnade dörren. Den var obetalbar. Jag kunde inte stå emot frestelsen att driva lite med dig.”

Tystnad. Till sin egen förvåning upplevde Lisbeth Salander plötsligt hans objudna sällskap som acceptabelt — eller i varje fall inte obehagligt.