”Men hon dog?”

”Ja, på tok för ung. Redan 1958. Vi fick drygt sexton år tillsammans. Hon hade ett medfött hjärtfel. Och det visade sig att jag var steril — vi fick aldrig några barn. Och det är därför min bror hatar mig.”

”Därför att du gifte dig med henne.”

”Därför att jag — för att använda hans terminologi — gifte mig med en smutsig judehora. För honom var det ett förräderi mot rasen, folkstammen, moralen och precis allt han själv stod för.”

”Han är ju galen.”

”Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.”

Enligt Hedestads-Kuriren var Mikaels första månad i obygden den kallaste i mannaminne, eller (vilket Henrik Vanger upplyste honom om) åtminstone sedan krigsvintern 1942. Han var benägen att ta uppgiften för sann. Redan efter en vecka i Hedeby hade han lärt sig allt om långkalsonger, raggsockor och dubbla undertröjor.

Han upplevde några fruktansvärda dygn i mitten av januari då kylan kröp ned till ofattbara minus 37 grader. Något liknande hade han aldrig upplevt, inte ens under det år han tillbringat i Kiruna under sin värnplikt. En morgon hade vattenledningen frusit. Gunnar Nilsson hade försett honom med två stora plastdunkar så att han kunde laga mat och tvätta sig, men kylan hade varit paralyserande. På insidan av fönstren hade isblommor bildats och hur mycket han än eldade i vedspisen kände han sig ständigt nedkyld. Han tillbringade en lång stund varje dag med att klyva ved i skjulet bakom stugan.

Stundtals var han gråtfärdig och funderade på att ta en taxi in till staden och sätta sig på första bästa tåg söderut. Istället satte han på sig en extra tröja och svepte in sig i en filt där han satt vid köksbordet och drack kaffe och läste gamla polisprotokoll.

Sedan vände det och temperaturen gick upp till behagliga minus 10 grader.

Mikael hade börjat lära känna människor i Hedeby. Martin Vanger höll sitt löfte och bjöd på en egenhändigt tillagad middag — älgstek med italienskt rödvin. Industriledaren var ogift men umgicks med en Eva Hassel, som gjorde dem sällskap vid middagen. Eva Hassel var en varm och sällskapligt underhållande kvinna, Mikael fann henne utomordentligt attraktiv. Hon var tandläkare och bosatt inne i Hedestad men tillbringade helgerna hos Martin Vanger. Mikael fick efter hand veta att de hade känt varandra i många år, men att de hade börjat umgås först på gamla dar och inte hade sett någon anledning att gifta sig.

”Hon är faktiskt min tandläkare”, skrattade Martin Vanger.

”Och att bli ingift i den här tokiga släkten är inte riktigt min grej”, sa Eva Hassel och klappade Martin Vanger kärvänligt på knäet.

Martin Vangers villa var en arkitektritad ungkarlsdröm med möbler i svart, vitt och krom. Möblemanget var påkostat designergods som skulle ha fascinerat finsmakaren Christer Malm. Köket innehöll utrustning för en yrkeskock. I vardagsrummet fanns en vinylstereo av yppersta klass och en formidabel samling jazz från Tommy Dorsey till John Coltrane. Martin Vanger hade pengar och hans hem var påkostat och funktionellt, men också ganska opersonligt. Mikael noterade att tavlorna på väggarna var enkla reproduktioner och posters som man kunde hitta på Ikea — vackert men inte särskilt skrytsamt. Bokhyllorna, åtminstone i den del av huset som Mikael kunde se, var glest fyllda med Nationalencyklopedin och några souvenirböcker av det slag folk ger bort i julklapp i brist på bättre idéer. Sammantaget kunde Mikael bara spåra två personliga intressen i Martin Vangers liv: musik och matlagning. Det förstnämnda intresset visade sig i uppskattningsvis tretusen LP-skivor. Det sistnämnda avlästes av att Martin Vanger rundade ut ovanför livremmen.

Personen Martin Vanger var en besynnerlig blandning av enfald, skärpa och älskvärdhet. Det fordrades ingen större analytisk förmåga för att dra slutsatsen att industriledaren var en människa som hade problem. Medan de lyssnade på Night in Tunisiakom konversationen till stor del att handla om Vangerkoncernen, och Martin Vanger gjorde ingen hemlighet av att han slogs för sin industris överlevnad. Ämnesvalet förbryllade Mikael; Martin Vanger var inte omedveten om att han hade en ytligt bekant ekonomijournalist som middagsgäst, men diskuterade ändå sitt företags interna problem så öppenhjärtigt att det framstod som vårdslöst. Uppenbarligen utgick han från att Mikael var en i familjen, eftersom han arbetade åt Henrik Vanger, och i likhet med den forne vd:n ansåg han att familjen bara hade sig själv att skylla för den situation företaget befann sig i. Däremot saknades den gamles bitterhet och oförsonliga förakt för släkten. Martin Vanger tycktes närmast vara märkligt road av familjens obotliga dårskap. Eva Hassel nickade men gjorde inga kommentarer. De hade uppenbarligen avhandlat frågan tidigare.

Martin Vanger var införstådd med att Mikael hade anlitats för att skriva en familjekrönika och frågade hur arbetet fortskred. Mikael svarade leende att han hade svårt att ens lära sig namnen på alla släktingar, men bad att få återkomma och göra en intervju när det passade. Vid flera tillfällen övervägde han att leda in samtalet på den gamles besatthet av Harriet Vangers försvinnande. Han antog att Henrik Vanger vid åtskilliga tillfällen hade plågat Harriets bror med sina teorier, och han antog också att Martin måste vara på det klara med att om Mikael skulle skriva en familjekrönika så skulle han knappast kunna undgå att lägga märke till att en familjemedlem var spårlöst försvunnen. Men Martin visade inga tecken på att ta upp ämnet och Mikael lät det bero. Tids nog skulle de få orsak att diskutera Harriet.

De bröt upp, efter flera omgångar vodka, vid tvåtiden på morgonen. Mikael var rejält berusad då han halkade de trehundra meterna hem till sig. På det hela taget hade det varit en angenäm kväll.

En eftermiddag under Mikaels andra vecka i Hedeby knackade det på dörren till hans stuga. Mikael lade ifrån sig den pärm från polisutredningen som han just slagit upp — den sjätte i ordningen — och stängde dörren till arbetsrummet innan han öppnade ytterdörren för en rejält påpälsad blond kvinna i femtioårsåldern.

”Hej. Jag tänkte bara hälsa. Jag heter Cecilia Vanger.”

De skakade hand och Mikael plockade fram kaffekoppar. Cecilia Vanger, dotter till nazisten Harald Vanger, framstod som en öppen och i många avseenden intagande kvinna. Mikael drog sig till minnes att Henrik Vanger hade talat om henne i uppskattande ordalag och nämnt att hon inte umgicks med sin far, men var bosatt granne med honom. De småpratade en stund innan hon kom in på sitt ärende.

”Jag har förstått att du ska skriva en bok om familjen. Jag är inte säker på att jag tycker om den tanken”, sa hon. ”Jag ville åtminstone se vad du är för figur.”

”Tja, Henrik Vanger har anlitat mig. Det är hans story, så att säga.”

”Och den gode Henrik är inte helt neutral när det gäller attityden till familjen.”

Mikael granskade henne, osäker på vad hon egentligen ville ha sagt.

”Du motsätter dig en bok om familjen Vanger?”

”Det sa jag inte. Och vad jag tycker spelar nog ingen roll. Men jag tror att du kanske redan nu har förstått att det inte alltid varit så lätt att vara medlem av den här familjen.”

Mikael hade ingen aning om vad Henrik hade sagt och hur mycket Cecilia kände till om hans uppdrag. Han slog ut med händerna.

”Jag är kontrakterad av Henrik Vanger för att skriva en familjekrönika. Henrik har färgstarka åsikter om flera medlemmar i familjen, men jag kommer nog att hålla mig till sådant som kan dokumenteras.”

Cecilia Vanger log utan värme.

”Det jag vill veta är om jag måste gå i exil och emigrera när boken lanseras?”

”Det tror jag inte”, svarade Mikael. ”Folk kan se skillnad på person och person.”

”Som min far, till exempel.”