”Nej”, sa hon, så tyst att han knappt kunde höra orden. ”Jag kan ta mig hem på egen hand.”

Han lade en hand på hennes axel.

”Säkert?”

Hon nickade. Greppet runt hennes axel hårdnade.

”Du kommer ihåg vad vi kom överens om. Du kommer hit nästa lördag.”

Hon nickade igen. Kuvad. Han släppte henne.

Lisbeth Salander tillbringade veckan i sängen med smärtor i underlivet, blödningar i ändtarmen och andra, mindre synliga sår, som skulle ta längre tid att läka. Det hon hade upplevt var något helt annat än den första våldtäkten på hans kontor; det hade inte längre varit fråga om tvång och förnedring utan om systematisk brutalitet.

Alldeles för sent insåg hon att hon hade missbedömt Bjurman totalt.

Hon hade uppfattat honom som en maktmänniska som gillade att dominera, inte som en fullfjädrad sadist. Han hade hållit henne fjättrad i handbojor hela natten. Flera gånger hade hon trott att han tänkte döda henne och vid ett tillfälle hade han tryckt en kudde över hennes ansikte till dess att hon hade domnat bort och nästan förlorat medvetandet.

Hon grät inte.

Bortsett från tårarna som orsakats av den rena fysiska smärtan under själva övergreppet fällde hon inte en enda tår. Efter att hon lämnat Bjurmans lägenhet hade hon haltat bort till taxistolpen vid Odenplan, åkt hem och mödosamt tagit sig upp för trapporna till sin lägenhet. Hon hade duschat och tvättat bort blod från underlivet. Därefter hade hon druckit en halv liter vatten, tagit två sömntabletter av märket Rohypnol och snubblat bort till sin säng och dragit täcket över huvudet.

Hon vaknade vid lunchtid på söndagen, tom på tankar och med ihållande smärtor i huvud, muskler och underliv. Hon klev upp, drack två glas filmjölk och åt ett äpple. Därefter tog hon ytterligare två sömntabletter och gick och lade sig igen.

Först på tisdagen orkade hon ta sig upp ur sängen. Hon gick ut och handlade en storpack Billys Pan Pizza, satte in två av dem i mikrovågsugnen och fyllde en termos med kaffe. Därefter tillbringade hon natten på Internet och läste artiklar och avhandlingar om sadismens psykopatologi.

Hon fäste sig vid en artikel som publicerats av en kvinnogrupp i USA, där författaren hävdade att sadisten valde sina förhållandenmed nästan intuitiv precision; sadistens bästa offer var den som självmant gick honom till mötes därför att hon trodde att hon inte hade något val. Sadisten specialiserade sig på osjälvständiga människor i beroendeställning och hade en kuslig förmåga att identifiera lämpliga offer.

Advokat Bjurman hade valt henne som offer.

Det gjorde henne betänksam.

Det berättade något om hur hon uppfattades av omvärlden.

På fredagen, en vecka efter den andra våldtäkten, promenerade Lisbeth Salander från sin bostad till en tatuerare vid Hornstull. Hon hade ringt och bokat tid och det fanns inga andra kunder i butiken. Butiksinnehavaren nickade igenkännande.

Hon valde en liten enkel tatuering föreställande en tunn slinga och bad att få den på sin vrist. Hon pekade.

”Där är huden tunn. Det gör väldigt ont på det stället”, sa tatueraren.

”Det är okej”, sa Lisbeth Salander, tog av sig byxorna och lade upp benet.

”Okej, en slinga. Du har redan många tatueringar. Är du säker på att du vill ha ytterligare en?”

”Det är en påminnelse”, svarade hon.

Mikael Blomkvist lämnade Susannes Brokafé då hon stängde klockan två på lördagen. Han hade tillbringat dagen med att renskriva anteckningar i sin iBook och promenerade över till Konsum och handlade mat och cigaretter innan han gick hem. Han hade upptäckt stekt pölsa med potatis och rödbetor — en rätt som han aldrig tidigare varit förtjust i men som av någon anledning passade perfekt i en stuga på landet.

Vid sjutiden på kvällen stod han vid köksfönstret och funderade. Cecilia Vanger hade inte ringt. Han hade träffat henne som hastigast på eftermiddagen då hon handlat matbröd på kaféet, men hon hade stått i egna tankar. Det verkade inte som om hon skulle ringa denna lördagskväll. Han sneglade på sin lilla TV som han nästan aldrig använde. Han satte sig istället i kökssoffan och öppnade en deckare av Sue Grafton.

Lisbeth Salander återvände på överenskommen tid till Nils Bjurmans lägenhet vid Odenplan på lördagskvällen. Han släppte in henne med ett artigt, välkomnande leende.

”Och hur mår du i dag, kära Lisbeth”, hälsade han.

Hon svarade inte. Han lade en arm runt hennes axel.

”Det blev kanske lite hårt förra gången”, sa han. ”Du såg lite spak ut.”

Hon gav honom ett skevt leende och han kände ett plötsligt styng av osäkerhet. Den här bruden är knäpp. Jag måste komma ihåg det.Han undrade om hon skulle anpassa sig.

”Ska vi gå in i sovrummet”, frågade Lisbeth Salander.

Å andra sidan kanske hon är med på noterna… Han ledde henne med en arm runt hennes axlar, precis som vid det föregående mötet. I dag ska jag ta det varligt med henne. Bygga upp förtroendet.På byrån hade han redan lagt fram handbojorna. Det var först när de var framme vid sängen som advokat Bjurman insåg att något var galet.

Det var hon som förde honom till sängen, inte tvärtom. Han stannade och såg förbryllat på henne då hon plockade fram något ur jackfickan som han först uppfattade som en mobiltelefon. Sedan såg han hennes ögon.

”Säg god natt”, sa hon.

Hon tryckte upp elpistolen i hans vänstra armhåla och avfyrade 75 000 volt. När hans ben började ge vika satte hon skuldran mot honom och använde all kraft till att styra ned honom på sängen.

Cecilia Vanger kände sig vagt berusad. Hon hade beslutat sig för att inte ringa till Mikael Blomkvist. Deras förhållande hade utvecklats till en befängd sängkammarfars, där Mikael tassade omvägar för att obemärkt kunna ta sig till henne. Hon uppträdde som en förälskad tonårsflicka som inte kunde styra sin lusta. Hennes beteende de senaste veckorna hade varit orimligt.

Problemet är att jag tycker alldeles för bra om honom, tänkte hon. Han kommer att såra mig. Hon satt en lång stund och önskade att Mikael Blomkvist aldrig hade kommit till Hedeby.

Hon hade öppnat en flaska vin och druckit två glas i sin ensamhet. Hon satte på Rapportoch försökte följa världsläget men tröttnade omedelbart på de förnuftiga kommentarerna om varför president Bush måste bomba Irak sönder och samman. Istället satte hon sig i vardagsrumssoffan och plockade fram Gellert Tamas bok om Lasermannen. Hon förmådde bara läsa några sidor innan hon var tvungen att lägga ifrån sig boken. Ämnet fick henne att omedelbart börja tänka på sin pappa. Hon undrade vad han fantiserade om.

Sista gången de hade träffats på riktigt var 1984, då hon hade följt honom och brodern Birger på harjakt norr om Hedestad och Birger skulle testa en ny jakthund — en Hamiltonstövare som han nyligen blivit ägare till. Harald Vanger hade varit sjuttiotre år och hon hade gjort sitt allra bästa för att acceptera hans galenskap, som hade gjort hennes barndom till en mardröm och präglat hela hennes vuxna liv.

Cecilia hade aldrig i sitt liv varit så bräcklig som vid denna tidpunkt. Tre månader tidigare hade hennes äktenskap tagit slut. Kvinnomisshandel — ordet var så banalt. För henne hade det tagit formen av en mild men ständigt pågående misshandel. Det hade handlat om örfilar, våldsamma knuffar, lynniga hot och att bli nedbrottad på köksgolvet. Hans utbrott var alltid oförklarliga och övergreppen sällan så grova att hon blev fysiskt skadad. Han undvek att slå med knuten näve. Hon hade anpassat sig.

Ända fram till den dag då hon plötsligt slog tillbaka och han fullständigt tappade kontrollen. Det hade slutat med att han besinningslöst kastat en sax mot henne som fastnat i hennes skulderblad.