Han hade varit ångerfull och panikslagen och kört henne till sjukhuset, och svamlat ihop en historia om en bisarr olyckshändelse som samtliga i personalen på akuten hade genomskådat i samma ögonblick som orden uttalades. Hon hade skämts. Hon hade blivit sydd med tolv stygn och fått stanna på sjukhuset i två dagar. Därefter hade Henrik Vanger hämtat henne och kört henne hem till sig. Hon hade aldrig talat med sin man sedan dess.

Denna soliga höstdag, tre månader efter uppbrottet från äktenskapet, hade Harald Vanger varit på gott humör, nästan vänlig. Men helt plötsligt, mitt ute i skogen, hade han börjat ansätta sin dotter med förnedrande tillmälen och grova kommentarer om hennes vandel och sexualvanor och slungat ur sig att det var självklart att en sådan hora inte kunde behålla en karl.

Hennes bror hade inte ens noterat att varje ord från deras far hade träffat henne som piskrapp. Istället hade Birger Vanger plötsligt skrattat och lagt armen om sin far och på sitt eget sätt desarmerat situationen genom att fälla en kommentar om att det visste han väl hur fruntimmer är. Han hade bekymmerslöst blinkat åt Cecilia och föreslagit att Harald Vanger skulle ställa sig på pass på en liten ås.

Det hade funnits en sekund, ett fruset ögonblick, då Cecilia Vanger hade betraktat sin far och sin bror och plötsligt varit medveten om att hon hade ett laddat hagelgevär i sin hand. Hon hade blundat. Det var i det ögonblicket det enda alternativet till att lyfta geväret och avlossa båda piporna. Hon ville döda dem båda. Istället hade hon släppt vapnet på marken framför sina fötter, vänt på klacken och gått tillbaka till den plats där de parkerat bilen. Hon hade lämnat dem strandsatta då hon ensam kört hem. Sedan den dagen hade hon bara pratat med sin far vid några enstaka tillfällen, när hon av yttre omständigheter hade varit tvungen. Hon hade vägrat att släppa in honom i sitt hus och hade aldrig besökt honom i hans hem.

Du har förstört mitt liv, tänkte Cecilia Vanger. Du förstörde mitt liv redan när jag var barn.

Halv nio på kvällen lyfte Cecilia Vanger telefonen och ringde till Mikael Blomkvist och bad honom komma över.

Advokat Nils Bjurman upplevde smärta. Hans muskler var obrukbara. Hans kropp tycktes paralyserad. Han var inte säker på att han hade förlorat medvetandet, men han var desorienterad och hade inget riktigt minne av vad som hade hänt. När han åter långsamt fick kontroll över sin kropp låg han naken på rygg i sin säng, med handlederna fjättrade i handbojor och benen plågsamt utspärrade. Han hade brännmärken som sved där elektroderna hade kommit i kontakt med kroppen.

Lisbeth Salander hade dragit fram rottingstolen till sängkanten och vilade tålmodigt kängorna uppe på sängen medan hon rökte en cigarett. När Bjurman försökte tala insåg han att hans mun var försluten med bred eltejp. Han vred på huvudet. Hon hade dragit ut och vänt upp och ned på hans byrålådor.

”Jag hittade dina leksaker”, sa Salander. Hon höll upp en ridpiska och petade i samlingen av dildos, munbetsel och gummimasker på golvet. ”Vad ska den här användas till?” Hon höll upp en grov analplugg. ”Nej, försök inte prata — jag hör i alla fall inte vad du säger. Var det den du använde på mig förra veckan? Det räcker om du nickar.” Hon lutade sig förväntansfullt fram mot honom.

Nils Bjurman kände plötsligt hur kall skräck rev i hans bröst och han tappade fattningen. Han slet i sina handbojor. Hon hade tagit kontrollen. Omöjligt.Han kunde inte göra någonting då Lisbeth Salander böjde sig fram och placerade analpluggen mellan hans skinkor. ”Så du är sadist”, konstaterade hon. ”Gillar att trycka upp saker i folk, va?” Hon fixerade honom. Hennes ansikte var en uttryckslös mask. ”Utan glidmedel, eller hur?”

Bjurman gallskrek genom tejpen då Lisbeth Salander brutalt särade på hans skinkor och applicerade pluggen på dess avsedda plats.

”Sluta gnälla”, sa Lisbeth Salander och imiterade hans röst. ”Om du bråkar måste jag bestraffa dig.”

Hon reste sig och gick runt sängen. Han följde henne hjälplöst med blicken… vad i helvete? Lisbeth Salander hade rullat in hans 32-tums-TV från vardagsrummet. På golvet hade hon placerat hans dvd-spelare. Hon tittade på honom, fortfarande med piskan i handen.

”Har jag din fullständiga uppmärksamhet?” frågade hon. ”Försök inte prata — det räcker om du nickar. Hör du vad jag säger?” Han nickade.

”Bra.” Hon böjde sig ned och plockade upp sin ryggsäck. ”Känner du igen den här?” Han nickade. ”Det är den ryggsäck jag hade när jag besökte dig förra veckan. Praktisk sak. Jag har lånat den från Milton Security.” Hon öppnade ett blixtlås i nedre kanten. ”Det här är en digitalvideokamera. Brukar du titta på Insiderpå TV3? Det är en sådan här rygga som otäcka reportrar använder när de ska spela in något med dold kamera.” Hon stängde blixtlåset.

”Objektivet, undrar du? Det är det som är finessen. Vidvinkel med fiberoptik. Ögat ser ut som en knapp och sitter dolt i spännet på axelremmen. Du minns kanske att jag ställde ryggsäcken här på bordet innan du började tafsa på mig. Jag såg noga till att objektivet riktades mot sängen.”

Hon höll upp en cd-skiva och petade in den i dvd-spelaren. Därefter vred hon rottingstolen tillrätta och satte sig så att hon kunde se TV-skärmen. Hon tände en ny cigarett och tryckte på fjärrkontrollen. Advokat Bjurman såg sig själv öppna dörren för Lisbeth Salander.

Har du inte ens lärt dig klockan, hälsade han snäsigt.

Hon spelade upp hela filmen för honom. Den tog slut efter nittio minuter, mitt i en scen där en naken advokat Bjurman satt lutad mot sänggaveln och drack ett glas vin medan han betraktade Lisbeth Salander som låg hopkurad med händerna fjättrade på ryggen.

Hon knäppte av TV:n och satt tyst i rottingstolen i drygt tio minuter utan att titta på honom. Bjurman vågade inte ens röra sig. Sedan reste hon sig och gick till badrummet. När hon kom tillbaka satte hon sig i rottingstolen. Hennes röst var som sandpapper.

”Jag gjorde ett misstag förra veckan”, sa hon. ”Jag trodde att jag skulle bli tvungen att suga av dig igen, vilket är hur jävla äckligt som helst i ditt fall, men inte äckligare än att jag klarar av det. Jag trodde att jag lättvindigt skulle få tillräckligt bra dokumentation för att kunna visa att du är ett snuskigt gammalt gubbslem. Jag hade missbedömt dig. Jag hade inte förstått hur jävla sjuk du är.”

”Jag ska tala tydligt”, sa hon. ”Den här filmen visar hur du våldtar en förståndshandikappad tjugofyraårig flicka som du är utsedd till förvaltare för. Och du anar inte hur förståndshandikappad jag kan vara om det behövs. Vilken människa som helst som ser det här bandet kommer att upptäcka att du inte bara är ett kräk utan även en galen sadist. Det här är andra och förhoppningsvis sista gången jag tittar på den här filmen. Den är rätt instruktiv, va? Min gissning är att det är du och inte jag som kommer att bli institutionaliserad. Håller du med mig?”

Hon väntade. Han reagerade inte, men hon kunde se hur han darrade. Hon grep piskan och snärtade rakt över hans könsorgan.

”Håller du med mig?” upprepade hon med betydligt högre röst. Han nickade.

”Bra. Då har vi den biten klar för oss.”

Hon drog fram rottingstolen och satte sig så att hon kunde se hans ögon.

”Så, vad tycker du att vi ska göra åt den saken?” Han kunde inte svara. ”Har du några bra idéer?” När han inte reagerade sträckte hon fram handen och grep om hans pung och drog till dess att hans ansikte förvreds i smärta. ”Har du några bra idéer?” upprepade hon. Han skakade på huvudet.

”Bra. Jag kommer nämligen att bli jävligt irriterad på dig om du någonsin får en idé i framtiden.”

Hon lutade sig tillbaka och tände en ny cigarett. ”Det här är vad som kommer att hända. Nästa vecka, så fort du orkat krysta ut den där övergödda gummiproppen i ditt arsle, så ska du instruera min bank om att jag — och endast jag— har tillgång till mitt konto. Förstår du vad jag säger?” Advokat Bjurman nickade.