Det hade varit den allra känsligaste delen av deras samtal. Det kändes som om Mikael medvetet lät bli att ta upp tråden och till sist hade hon inte kunnat avhålla sig från att ställa frågan.

”Du sa att du visste vad jag hade gjort.”

”Du är en hacker. Du har varit inne i min dator.”

”Hur vet du det?” Lisbeth var fullständigt säker på att hon inte hade lämnat några spår och att hennes intrång inte kunde upptäckas med mindre än att en säkerhetskonsult av yppersta kaliber satt och scannade hårddisken samtidigt som hon gick in i datorn.

”Du gjorde ett misstag.” Han förklarade hur hon hade citerat en version av en text som endast fanns i hans dator och ingen annanstans.

Lisbeth Salander satt tyst en lång stund. Till sist tittade hon på honom med uttryckslösa ögon.

”Hur bar du dig åt?” frågade han.

”Min hemlighet. Vad tänker du göra åt saken?”

Mikael ryckte på axlarna.

”Vad kan jag göra? Möjligen borde jag ha ett samtal med dig om etik och moral och vådan av att gräva i människors privatliv.”

”Precis det du gör som journalist.”

Han nickade.

”Jovisst. Just därför har vi journalister en etisk nämnd som håller ordning på de moraliska aspekterna. När jag skriver en text om en fähund i bankväsendet så utelämnar jag till exempel hans eller hennes sexliv. Jag skriver inte att en checkbedragare är lesbisk eller tänder på att ha sex med sin hund eller sådant, även om det skulle råka vara sant. Även fähundar har rätt till ett privatliv, och det är så lätt att skada människor genom att angripa deras livsstil. Förstår du vad jag menar?”

”Ja.”

”Alltså, du inkräktar på min integritet. Min arbetsgivare behöver inte veta vem jag har sex med. Det är min ensak.”

Lisbeth Salanders ansikte klövs av ett snett leende.

”Du tycker inte att jag borde ha nämnt det.”

”I mitt fall spelade det ingen större roll. Halva stan känner till mitt förhållande med Erika. Det är principen.”

”I så fall kan det kanske roa dig att få veta att jag också har principer som motsvarar din etiska nämnd. Jag kallar det Salanders princip. Jag menar att en fähund alltid är en fähund och om jag kan skada en sådan genom att gräva upp skit om honom så har han förtjänat det. Jag betalar bara tillbaka.”

”Okej”, log Mikael Blomkvist. ”Jag resonerar inte helt annorlunda än du, men…”

”Men saken är den att när jag gör en PU så tittar jag också på vad jag tycker om människan. Jag är inte neutral. Om det verkar vara en bra människa kan jag tona ned min rapport.”

”Verkligen?”

”I ditt fall tonade jag ned. Jag kunde ha skrivit en bok om ditt sexliv. Jag kunde ha berättat för Frode att Erika Berger har ett förflutet i Club Xtreme och lattjade med BDSM på 1980-talet — vilket onekligen skulle ha skapat vissa ofrånkomliga associationer vid tanken på ditt och hennes sexliv.”

Mikael Blomkvist mötte Lisbeth Salanders blick. Efter en stund tittade han ut genom fönstret och skrattade.

”Du är verkligen noggrann. Varför lade du inte in det i rapporten?”

”Du och Erika Berger är vuxna människor som uppenbarligen gillar varandra. Vad ni gör i sängen angår ingen och det enda jag kunde ha åstadkommit genom att berätta om henne hade varit att skada er eller förse någon med utpressningsmaterial. Vem vet — jag känner inte Dirch Frode och materialet kunde ha hamnat hos Wennerström.”

”Och du vill inte förse Wennerström med information?”

”Om jag måste välja sida i matchen mellan dig och honom skulle jag nog hamna i din ringhörna.”

”Jag och Erika har ett… vårt förhållande är…”

”Jag skiter i vilket förhållande ni har. Men du har inte svarat på vad du tänker göra med din kunskap om att jag hackat din dator.”

Hans paus var nästan lika lång som hennes.

”Lisbeth, jag är inte här för att jävlas med dig. Jag tänker inte utpressa dig. Jag är här för att be dig om hjälp att göra research för mig. Du kan svara ja eller nej. Om du säger nej så drar jag och hittar någon annan och du kommer aldrig att höra av mig igen.” Han funderade en sekund och log mot henne. ”Om jag inte hittar dig i min dator igen, vill säga.”

”Vilket betyder?”

”Du vet väldigt mycket om mig — en del av det är privat och personligt. Men skadan är redan skedd. Jag hoppas bara att du inte tänker använda din kunskap om mig för att skada mig eller Erika Berger.”

Hon tittade på honom med tom blick.

Mikael tillbringade två dagar med att gå igenom sitt material medan han väntade på besked om huruvida Henrik Vanger skulle överleva eller inte. Han höll tät kontakt med Dirch Frode. På torsdagskvällen kom Frode över till gäststugan och lämnade beskedet att krisen för ögonblicket tycktes vara över.

”Han är svag, men jag fick prata med honom en stund i dag. Han vill träffa dig så fort som möjligt.”

Vid ettiden på midsommaraftonen körde följaktligen Mikael till Hedestads sjukhus och letade rätt på den avdelning där Henrik Vanger vårdades. Han mötte en irriterad Birger Vanger, som spärrade vägen för honom och myndigt förklarade att Henrik Vanger omöjligen kunde ta emot besök. Mikael stod lugnt kvar och betraktade kommunalrådet.

”Det var lustigt. Henrik Vanger har skickat bud och uttryckligen meddelat att han vill träffa mig i dag.”

”Du tillhör inte familjen och har inget här att göra.”

”Du har rätt i att jag inte tillhör familjen. Men jag agerar på direkt uppdrag av Henrik Vanger och tar bara order exklusivt av honom.”

Det kunde ha utvecklats till en häftig ordväxling om inte Dirch Frode i det ögonblicket råkat komma ut från Henriks rum.

”Åh, där är du ju. Henrik frågade just efter dig.”

Frode höll upp dörren och Mikael klev förbi Birger Vanger in i rummet.

Henrik Vanger såg ut att ha åldrats tio år under den gångna veckan. Han låg med halvslutna ögonlock, en syrgasslang gick in i näsan och håret var rufsigare än någonsin. En sköterska hejdade Mikael genom att lägga en hand på hans arm.

”Två minuter. Inte mer. Och gör honom inte upprörd.” Mikael nickade och satte sig på en besöksstol så att han kunde se Henriks ansikte. Han kände en ömhet som förbluffade honom och sträckte fram handen och kramade försiktigt den gamles slappa hand. Henrik Vanger talade stötvis med svag röst.

”Nyheter?”

Mikael nickade.

”Jag ska göra en avrapportering så fort du är lite bättre. Jag har inte löst gåtan än, men jag har hittat nytt material och håller på att följa upp en rad trådar. Om en vecka eller två kan jag säga om det leder någonstans.”

Henrik Vanger försökte nicka. Det blev mest en blinkning som tecken på att han hade förstått.

”Jag måste resa bort några dagar.”

Henrik Vangers ögonbryn drog ihop sig.

”Nej, jag överger inte skeppet. Jag måste resa för att göra research. Jag har kommit överens med Dirch Frode om att jag rapporterar till honom. Är det okej med dig?”

”Dirch är… mitt ombud… i alla avseenden.”

Mikael nickade.

”Mikael… om jag inte… klarar det… så vill jag att du avslutar… jobbet i alla fall.”

”Jag lovar att avsluta jobbet.”

”Dirch har alla… fullmakter.”

”Henrik, jag vill att du ska krya på dig. Jag skulle bli jävligt förbannad på dig om du gick och dog när jag kommit så här långt i mitt arbete.

”Två minuter”, sa sjuksköterskan.

”Jag måste gå. Nästa gång jag kommer förbi vill jag ha ett långt samtal med dig.

Birger Vanger väntade på Mikael när han kom ut i korridoren och hejdade honom genom att lägga sin hand på hans axel.

”Jag vill inte att du besvärar Henrik mer. Han är svårt sjuk och får inte på något sätt bli störd eller upprörd.”

”Jag förstår din oro och jag sympatiserar med den. Jag kommer inte att göra honom upprörd.”

”Alla begriper att Henrik anställt dig för att rota i hans lilla hobby… Harriet. Dirch Frode sa att Henrik blev väldigt upprörd vid ett samtal som ni hade innan han fick sin hjärtattack. Han sa att du trodde att du hade utlöst attacken.”