”Det tror jag inte längre. Henrik Vanger hade kraftiga förkalkningar i kärlen. Han kunde ha fått en hjärtattack av att gå på toaletten. Det vet du nog vid det här laget.”

”Jag vill ha full insyn i de här dumheterna. Det är min familj du rotar i.”

”Som sagt… jag jobbar för Henrik. Inte för familjen.”

Birger Vanger var uppenbarligen inte van vid att någon gav honom fingret. En kort stund stirrade han på Mikael med en blick som förmodligen var avsedd att inge respekt, men som mest fick honom att likna en uppblåst älg. Birger Vanger vände och gick in i Henriks rum.

Mikael fick en impuls att skratta men behärskade sig. Det var inte läge att skratta i korridoren utanför Henriks sjukbädd, som också kunde vara hans dödsbädd. Men Mikael hade plötsligt kommit att tänka på en strof ur Lennart Hylands rimbok om alfabetet, som togs fram till Radiohjälpen-insamlingen någon gång på 1960-talet, och som han av någon obegriplig anledning hade memorerat då han lärde sig att läsa och skriva. Det var bokstaven Ä. Älgen ensam satt och log i en söderskjuten skog.

Vid entrén till sjukhuset sprang Mikael på Cecilia Vanger. Han hade försökt ringa hennes mobil vid ett dussin tillfällen sedan hon återkom från den avbrutna semestern, men hon hade aldrig svarat. Hon hade inte heller varit hemma i sin bostad på Hedebyön vid de tillfällen han gått förbi och knackat på.

”Hej Cecilia”, sa han. ”Jag är ledsen för det här med Henrik.”

”Tack”, svarade hon och nickade.

Mikael försökte läsa hennes känslor, men upplevde varken värme eller kyla.

”Vi måste prata”, sa han.

”Jag är ledsen att jag stängt dig ute på det här sättet. Jag förstår att du är arg, men jag orkar inte riktigt med mig själv just nu.”

Mikael blinkade till innan han insåg vad hon syftade på. Han lade snabbt en hand på hennes arm och log mot henne.

”Vänta, du missförstod mig, Cecilia. Jag är absolut inte arg på dig. Jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner, men om du inte vill umgås med mig… om det är ditt beslut så har jag all respekt för det.”

”Jag är inte bra på förhållanden”, sa hon.

”Det är inte jag heller. Ska vi ta en kopp kaffe?” Han nickade mot sjukhuskafeterian.

Cecilia Vanger tvekade. ”Nej, inte i dag. Jag vill besöka Henrik nu.”

”Okej, men jag måste fortfarande få prata med dig. Rent yrkesmässigt.”

”Vad menar du?” Hon blev plötsligt alert.

”Minns du när vi först träffades, då du kom över till gäststugan i januari? Jag sa att det vi pratade om var off the record, och att om jag måste ställa riktiga frågor till dig så skulle jag säga till. Det gäller Harriet.”

Cecilia Vangers ansikte flammade plötsligt av ilska.

”Ditt jävla kräk.”

”Cecilia, jag har hittat saker som jag helt enkelt måste prata med dig om.”

Hon tog ett steg bakåt.

”Fattar du inte att hela den här jävla jakten på den där förbannade Harriet är sysselsättningsterapi för Henrik. Fattar du inte att han kanske ligger och dör däruppe, och att det sista han behöver är att bli upprörd igen och fyllas av falska förhoppningar och…”

Hon tystnade.

”Det kanske är en hobby för Henrik, men just nu har jag hittat mer nytt material än vad någon grävt fram de senaste trettiofem åren. Det finns obesvarade frågor i utredningen och jag jobbar på Henriks uppdrag.”

”Om Henrik dör kommer den utredningen att ta slut jävligt snabbt. Då åker du ut med skallen först”, sa Cecilia Vanger och gick förbi honom.

Allting var stängt. Hedestad var i det närmaste öde och befolkningen tycktes ha sökt sig till midsommarstänger i sommarstugor. Till sist hittade Mikael Stadshotellets terrass, som faktiskt var öppen och där han kunde beställa kaffe och en smörgås och sätta sig med kvällstidningarna. Inget av vikt hade hänt i världen.

Han lade ifrån sig tidningarna och funderade över Cecilia Vanger. Han hade inte berättat för vare sig Henrik eller Dirch Frode om sina misstankar om att det var hon som hade öppnat fönstret i Harriets rum. Han var rädd att han därigenom skulle misstänkliggöra henne, och det sista han ville var att skada henne. Men frågan måste ställas förr eller senare.

Han satt kvar på terrassen en timme innan han beslutade sig för att skjuta hela problemet åt sidan och ägna midsommaraftonen åt något annat än familjen Vanger. Hans mobil var tyst. Erika var bortrest och roade sig någonstans med sin man, och han hade ingen att prata med.

Han återvände till Hedebyön vid fyra på eftermiddagen och fattade ytterligare ett beslut — att sluta röka. Han hade tränat regelbundet sedan han låg i lumpen, både på gym och genom att springa längs Söder Mälarstrand, men hade helt kommit av sig då problemen med Hans-Erik Wennerström börjat. Det var först på Rullåker som han hade börjat lyfta skrot igen, mest som terapi, men sedan frigivningen hade han inte gjort många knop. Det var dags att börja igen. Han satte resolut på sig joggingkläder och gjorde en loj löprunda längs vägen ut till Gottfrieds stuga, vek av upp mot Befästningen och gjorde en tuffare terrängrunda. Han hade inte orienterat sedan han låg i lumpen men hade alltid tyckt att det var roligare att springa genom skogsmark än på platta joggingbanor. Han följde stängslet vid Östergården tillbaka mot byn. Han kände sig helt mörbultad då han andfått tog de sista stegen ned mot gäststugan.

Vid sextiden hade han duschat. Han kokade potatis och dukade upp senapssill med gräslök och ägg vid ett skrangligt bord utomhus, på brosidan av gäststugan. Han hällde upp en snaps och skålade med sig själv. Därefter öppnade han en deckare med titeln The Mermaids singingav Val McDermid.

Vid sju kom Dirch Frode över till honom och slog sig tungt ned i trädgårdsstolen mitt emot. Mikael hällde upp en skvätt Skåne åt honom.

”Du väckte en del upprörda känslor i dag”, sa Frode.

”Jag förstod det.”

”Birger Vanger är en fjant.”

”Jag vet det.”

”Men Cecilia Vanger är inte en fjant och hon är rasande på dig.”

Mikael nickade.

”Hon har instruerat mig att se till att du slutar snoka i familjens angelägenheter.”

”Jag förstår. Och ditt svar?”

Dirch Frode tittade på glaset med Skåne och svepte plötsligt i sig supen.

”Mitt svar är att Henrik har gett mycket tydliga instruktioner om vad han vill att du ska göra. Så länge han inte ändrat dessa instruktioner är du anställd enligt det kontrakt som vi har formulerat. Jag förväntar mig att du gör ditt allra bästa för att uppfylla din del av kontraktet.”

Mikael nickade. Han tittade upp på himlen där regnmoln hade börjat samlas.

”Det kommer att bli oväder”, sa Frode. ”Om det blir väldigt kraftig blåst så kommer jag att backa upp dig.”

”Tack.”

De satt tysta en stund.

”Kan jag få en sup till?” frågade Dirch Frode.

bara några minuter efter att Dirch Frode hade gått hem till sig bromsade Martin Vanger in och parkerade sin bil vid vägkanten framför gäststugan. Han gick fram och hälsade. Mikael önskade trevlig midsommar och frågade om han ville ha en sup.

”Nej, det är bäst att jag låter bli. Jag är bara här för att byta kläder och ska köra tillbaka in till stan och tillbringa kvällen med Eva.”

Mikael avvaktade.

”Jag har pratat med Cecilia. Hon är lite upprörd just nu — hon och Henrik står varandra nära. Jag hoppas att du förlåter henne om hon säger något… otrevligt.”

”Jag tycker väldigt bra om Cecilia”, svarade Mikael.

”Jag förstår det. Men hon kan vara knepig. Jag vill bara att du ska veta att hon är helt emot att du gräver i det förflutna.”

Mikael suckade. Alla i Hedestad tycktes ha begripit varför Henrik anlitat honom.

”Vad tycker du?”

Martin Vanger slog ut med handen.

”Det här med Harriet har varit en besatthet hos Henrik i decennier. Jag vet inte… Harriet var min syster, men på något sätt är det så avlägset. Dirch Frode sa att du har ett vattentätt kontrakt som bara Henrik själv kan bryta, och jag är rädd för att det i hans nuvarande tillstånd skulle göra mer skada än nytta.”