”Du hittar en gammal bild på mig och letar rätt på mig. Jag kan inte ens begripa hur du bar dig åt.”

Mikael lade fram bilden från bilparkeringen.

”Tack vare den här bilden, som togs lite senare på dagen, kunde jag spåra dig.” Mikael förklarade hur han via Norsjö Snickeri hade hittat till Burman, som i sin tur lett honom till Henning Forsman i Norsjövallen.

”Jag antar att du har ett bra skäl till ditt märkliga sökande.”

”Det har jag. Den här flickan, som står snett framför dig på den här bilden, hette Harriet. Hon försvann den här dagen och den allmänna uppfattningen är att hon föll offer för en mördare. Låt mig visa dig vad som hände.”

Mikael plockade upp sin iBook och förklarade sammanhanget medan datorn startade. Sedan körde han bildspelet som visade hur Harriets ansiktsuttryck förändrades.

”Det var när jag gick igenom de här gamla bilderna som jag upptäckte dig. Du står med en kamera i handen snett bakom Harriet och tycks fotografera precis det hon tittar på och som utlöste den reaktionen hos henne. Jag vet att det här är en chansning av stora mått. Men orsaken till att jag sökt dig är att jag vill fråga om du kanske har kvar bilder från den dagen.”

Mikael var beredd på att Mildred Berggren skulle slå ifrån sig och säga att bilderna för länge sedan hade försvunnit, att filmrullen aldrig framkallats eller att hon hade slängt dem. Istället tittade hon med klarblå ögon på Mikael och sa som den självklaraste sak i världen att hon naturligtvis hade kvar alla sina gamla semesterbilder.

Hon gick ut till en kammare och återkom efter någon minut med en kartong där hon hade samlat ett stort antal bilder i olika fotoalbum. Det tog en stund att hitta bilderna från semesterresan. Hon hade tagit tre bilder i Hedestad. En var oskarp och visade huvudgatan. En visade hennes dåvarande make. Den tredje visade clownerna i festtåget.

Mikael böjde sig ivrigt framåt. Han såg en figur på andra sidan gatan. Bilden sa honom absolut ingenting.

Det första Mikael gjorde på morgonen då han återkommit till Hedestad var att gå över till Dirch Frode och förhöra sig om Henrik Vangers tillstånd. Han fick veta att den gamle hade blivit avsevärt mycket bättre under den gångna veckan. Han var fortfarande svag och bräcklig men kunde nu sitta upp i sängen. Hans tillstånd betraktades inte längre som kritiskt.

”Tack och lov”, sa Mikael. ”Jag har insett att jag faktiskt gillar honom.”

Dirch Frode nickade. ”Jag vet det. Och Henrik gillar dig också. Hur var resan till Norrland?”

”Framgångsrik och otillfredsställande. Jag ska dra det lite senare. Just nu har jag en fråga att ställa till dig.”

”Var så god.”

”Vad händer med Millenniumom Henrik skulle dö?”

”Inget alls. Martin inträder i er styrelse.”

”Finns det någon risk, rent hypotetiskt, att Martin skulle kunna skapa problem för Millenniumom jag inte slutar forska i Harriet Vangers försvinnande?”

Dirch Frode såg plötsligt skarpt på Mikael.

”Vad har hänt?”

”Ingenting egentligen.” Mikael redogjorde för det samtal han hade haft med Martin Vanger på midsommarafton. ”När jag åkte hem från Norsjö ringde Erika och berättade att Martin pratat med henne och bett henne understryka att jag behövs på redaktionen.”

”Jag förstår. Min gissning är att Cecilia varit på honom. Men jag tror inte att Martin skulle bedriva utpressning mot dig. Han är alldeles för hederlig för det. Och kom ihåg att jag också sitter i styrelsen för det lilla dotterbolag vi grundade då vi köpte in oss i Millennium.”

”Men om det skulle komma till en knivig situation — hur ställer du dig då?”

”Kontrakt är till för att hållas. Jag arbetar för Henrik. Jag och Henrik har varit vänner i fyrtiofem år och vi är ganska lika i sådana här sammanhang. Om Henrik skulle dö är det faktiskt jag — inte Martin — som ärver Henriks andel i dotterbolaget. Vi har ett vattentätt kontrakt där vi förbinder oss att backa upp Millenniumi fyra år. Om Martin skulle vilja ställa till med något sattyg — vilket jag inte tror att han vill — så kan han möjligen bromsa ett mindre antal nya annonsörer.”

”Vilket är själva grunden för Millenniumsexistens.”

”Ja, men se det så här — att ägna sig åt sådana småttigheter är tidskrävande. Martin slåss nu för sin industriella överlevnad och arbetar fjorton timmar om dagen. Han har inte tid med något annat.”

Mikael satt tankfull en stund.

”Får jag fråga — jag vet att det inte angår mig, men hur är allmäntillståndet för koncernen?”

Dirch Frode såg allvarlig ut.

”Vi har problem.”

”Jo, det förstår till och med en vanlig dödlig ekonomireporter som jag. Jag menar, hur allvarligt är det?”

”Mellan oss?”

”Bara mellan oss.”

”Vi har förlorat två stora order i elektronikindustrin de senaste veckorna och håller på att bli utkastade från den ryska marknaden. I september måste vi friställa 1 600 anställda i Örebro och Trollhättan. Ingen vidare present att ge till folk som arbetat för koncernen i många år. Varje gång vi lägger ned någon fabrik urholkas förtroendet för koncernen ytterligare.”

”Martin Vanger är pressad.”

”Han drar en oxes last och går på äggskal.”

Mikael gick hem till sig och ringde Erika. Hon var inte på redaktionen och han pratade med Christer Malm istället.

”Så här är det: Erika ringde då jag körde ned från Norsjö i går. Martin Vanger har varit på henne och har, hur ska jag uttrycka det, uppmuntrat henne att föreslå att jag ska börja ta ett större ansvar på redaktionen.”

”Det tycker jag också”, sa Christer.

”Jag förstår det. Men saken är den att jag har ett kontrakt med Henrik Vanger som jag inte kan bryta och Martin agerar på uppdrag av en person häruppe som vill att jag ska sluta snoka och försvinna från byn. Hans förslag är alltså ett försök att få bort mig härifrån.”

”Jag förstår.”

”Hälsa Erika att jag kommer ned till Stockholm när jag är färdig här. Inte förr.”

”Jag förstår. Du är spritt språngande galen. Jag ska framföra det.”

”Christer. Något är på gång häruppe och jag tänker inte backa ur.”

Christer suckade djupt.

Mikael gick över och knackade på hos Martin Vanger. Eva Hassel öppnade dörren och hälsade vänligt.

”Hej. Är Martin inne?”

Som svar på frågan kom Martin Vanger ut med portfölj i handen. Han pussade Eva Hassel på kinden och hälsade på Mikael.

”Jag är på väg till kontoret. Ville du prata med mig?”

”Vi kan ta det sedan om du har bråttom.”

”Låt höra.”

”Jag kommer inte att åka ned och börja jobba på Millenniumsredaktion innan jag är klar med det uppdrag som Henrik gett mig. Jag informerar dig om detta nu så att du inte räknar med mig i styrelsen före årsskiftet.”

Martin Vanger vägde på klackarna en stund.

”Jag förstår. Du tror att jag vill bli av med dig.” Han gjorde en paus. ”Mikael, vi får ta det här senare. Jag har inte riktigt tid att ägna mig åt hobbyverksamhet i Millenniumsstyrelse och jag önskar att jag aldrig hade gått med på Henriks förslag. Men tro mig — jag kommer att göra mitt bästa för att Millenniumska överleva.”

”Det har jag aldrig betvivlat”, svarade Mikael artigt.

”Om vi bokar en stund nästa vecka kan vi gå igenom ekonomin och jag kan berätta hur jag ser på saken. Men min grundinställning är att Millenniumfaktiskt inte har råd att ha en av sina nyckelpersoner sittandes här på Hedebyön och rulla tummarna. Jag gillar tidningen och jag tror att vi kan stärka den tillsammans, men i det arbetet behövs du. Jag har hamnat i en lojalitetskonflikt här. Antingen följa Henriks önskningar eller fullfölja mitt jobb i Millenniumsstyrelse.”

Mikael bytte om till träningsoverall och gjorde en terrängrunda bort till Befästningen och ned till Gottfrieds stuga innan han vände hemåt i långsammare tempo längs vattnet. Dirch Frode satt vid trädgårdsbordet. Han väntade tålmodigt medan Mikael drack en flaska vatten och torkade svett ur ansiktet.