”Nej, jag tycker inte det är särskilt kul att bli knullad i ändan — men vad fan har du med det att göra?”

Det var enda gången hon hade brusat upp i Bjurmans sällskap. Hon var medveten om hur hennes blick kunde uppfattas och hade tittat ned i golvet för att ögonen inte skulle förråda hennes känslor. När hon åter tittat på honom hade han flinat från andra sidan skrivbordet. Lisbeth Salander hade med ens vetat att hennes liv skulle ta en dramatisk vändning. Hon lämnade advokat Bjurman med en känsla av äckel. Hon hade varit oförberedd. Palmgren skulle aldrig ha kommit på tanken att ställa sådana frågor, däremot hade han alltid varit tillgänglig om hon hade velat diskutera något. Vilket hon sällan utnyttjat.

Bjurman var en serious Pain in the Assoch han var — insåg hon — på väg att uppgraderas till ett Major Problem.

Under de korta timmar som det var ljust på lördagen gick Mikael och Erika en promenad förbi stughamnen längs vägen mot Östergården. Trots att Mikael hade bott på Hedebyön en månad hade han aldrig tidigare promenerat inåt ön; kyla med omväxlande snöstormar hade effektivt avskräckt från sådana övningar. Men lördagen var solig och behaglig, precis som om Erika hade tagit med sig en antydan till vårväder bortåt horisonten. Det var bara 5 grader kallt. Vägen kantades av meterhöga plogkanter. Så fort de lämnat stugområdet var de inne i tät granskog och Mikael överraskades av att Söderberget ovanför stugorna var betydligt högre och mer otillgängligt än vad det såg ut att vara från byn. Han reflekterade under bråkdelen av en sekund över hur många gånger Harriet Vanger hade lekt där som barn, men slog därefter bort henne ur tankarna. Efter någon kilometer upphörde skogen tvärt vid ett stängsel där hemmanet Östergården började. De kunde se en vit träbyggnad och en stor röd ladugård. De avstod från att gå upp på gården och vände tillbaka samma väg.

När de passerade uppfarten till Vangerska gården knackade Henrik Vanger kraftigt på fönstret på övervåningen och vinkade bestämt att de skulle komma upp. Mikael och Erika tittade på varandra.

”Vill du träffa en industrilegend?” frågade Mikael.

”Bits han?”

”Inte på lördagar.”

Henrik Vanger tog emot i dörren till arbetsrummet och skakade hand.

”Jag känner igen er. Ni måste vara fröken Berger”, hälsade han. ”Mikael har inte sagt ett ord om att ni tänkte besöka Hedeby.”

En av Erikas mest framträdande egenskaper var hennes förmåga att omedelbart knyta vänskapsband med de mest olika individer. Mikael hade sett henne koppla på sin charm på femåriga pojkar, som inom tio minuter var fullt beredda att överge sin mamma. Gubbar på åttio plus tycktes inte utgöra något undantag. Hennes skrattgropar var bara aptitretare. Efter två minuter ignorerade Erika och Henrik Vanger fullständigt Mikael och pladdrade på som om de känt varandra sedan barnsben — nåja, med tanke på åldersskillnaden åtminstone sedan Erikas barnsben.

Erika inledde med att ogenerat banna Henrik Vanger för att han lurat ut hennes ansvarige utgivare till obygden. Den gamle replikerade med att så vitt han kunde förstå av diverse pressmeddelanden hade hon redan avskedat honom, och om hon inte redan gjort det så vore det kanske hög tid att lätta på ballasten på redaktionen. Erika övervägde påståendet under en konstpaus och granskade Mikael med ett kritiskt öga. I vilket fall, konstaterade Henrik Vanger, så skulle förmodligen en tids rustikt lantliv enbart göra unge herr Blomkvist gott. Detta höll Erika med om.

Under fem minuter diskuterade de hans tillkortakommanden i högst retfulla ordalag. Mikael lutade sig tillbaka och låtsades förnärmad, men rynkade pannan då Erika gjorde några kryptiska, dubbelbottnade kommentarer som eventuellt kunde anspela på hans brister som journalist, men lika gärna på bristande sexuella förmågor. Henrik Vanger lade huvudet bakåt och gapskrattade.

Mikael häpnade; kommentarerna var bara skämt, men han hade inte tidigare upplevt Henrik Vanger så ledig och avslappnad. Han såg plötsligt framför sig hur en femtio år yngre — äsch, trettio år yngre — Henrik Vanger måste ha varit en charmerande förförare och attraktiv kvinnokarl. Han hade aldrig gift om sig. Det måste ha funnits kvinnor som korsat hans väg, men i snart ett halvsekel hade han förblivit ungkarl.

Mikael tog en klunk kaffe och spetsade öronen igen då han insåg att samtalet plötsligt hade blivit allvarligt och handlade om Millennium.

”Jag har förstått på Mikael att ni har problem med tidningen.” Erika sneglade på Mikael. ”Nej, han har inte diskuterat era interna göranden och låtanden, men man måste vara både blind och döv för att missa att er tidning precis som Vangerföretagen befinner sig i utförsbacke.”

”Vi kommer nog att reda upp situationen”, svarade Erika försiktigt.

”Det tvivlar jag på”, replikerade Henrik Vanger.

”Varför det?”

”Låt oss se, hur många anställda har ni, sex? En upplaga på 21 000 som kommer en gång i månaden, tryck och distribution, lokaler… Ni behöver en årsomsättning på säg 10 miljoner. Ungefär hälften av den summan måste vara annonsintäkter.”

”Och?”

”Hans-Erik Wennerström är en långsint och småsint djävul som inte lär glömma er i första taget. Hur många annonsörer har ni förlorat de senaste månaderna?”

Erika satt avvaktande och iakttog Henrik Vanger. Mikael kom på sig själv med att hålla andan. Vid de tillfällen då han och den gamle hade berört ämnet Millenniumhade det handlat om antingen retfulla kommentarer eller situationen för tidningen i förhållande till Mikaels förmåga att göra ett fullgott arbete i Hedestad. Mikael och Erika var medgrundare av och delägare i tidningen men det var uppenbart att Vanger nu enbart vände sig till Erika, som en chef till en annan. Det skickades signaler mellan dem som Mikael inte kunde förstå eller tolka, vilket möjligen hade att göra med att han i grunden var en fattig arbetargrabb från Norrland och hon en överklassflicka med anrik internationell stamtavla.

”Kan jag få lite mer kaffe?” frågade Erika. Henrik Vanger serverade omedelbart. ”Okej, du har gjort din hemläxa. Vi blöder. Sedan då?”

”Hur länge?”

”Ett halvår har vi på oss att vända. Max åtta nio månader. Men vi har helt enkelt inte tillräckligt med kapital för att klara oss längre än så.”

Den gamles ansikte var outgrundligt då han tittade ut genom fönstret. Kyrkan stod fortfarande kvar.

”Visste ni att jag var tidningsägare en gång i tiden?”

Både Mikael och Erika skakade på huvudet. Henrik Vanger skrattade plötsligt.

”Vi ägde sex norrländska dagstidningar. Det var på 1950- och 1960-talet. Det var min pappas idé — han trodde att det kunde vara politiskt fördelaktigt att ha media i ryggen. Vi är faktiskt fortfarande en av ägarna till Hedestads-Kuriren, Birger Vanger är styrelseordförande i ägargruppen. Han är son till Harald”, inflikade han till Mikael.

”Och dessutom kommunpolitiker”, konstaterade Mikael.

”Martin sitter också i styrelsen. Han håller rätt på Birger.”

”Varför avvecklade ni tidningsägandet?” frågade Mikael.

”Strukturrationaliseringen på 1960-talet. Tidningsutgivningen var på något sätt mera en hobby än ett intresse. När vi behövde strama åt budgeten var det en av de första tillgångar vi sålde ut på 1970-talet. Men jag vet vad det innebär att driva en tidning… Får jag ställa en personlig fråga?”

Frågan var riktad till Erika, som höjde ett ögonbryn och gjorde en gest åt Vanger att fortsätta.

”Jag har inte frågat Mikael om detta och om ni inte vill svara så behöver ni inte säga något. Jag vill veta varför ni hamnade i den här soppan. Hade ni en story eller inte?”

Mikael och Erika utbytte ögonkast. Nu var det Mikaels tur att se outgrundlig ut. Erika tvekade en sekund innan hon talade.