Harald Vanger fick besök en gång om dagen av hemtjänsten, en äldre kvinna från andra sidan bron som pulsade med matkassar genom snödrivorna till hans dörr eftersom han vägrade låta skotta gårdsuppfarten. ”Gårdskarln” Gunnar Nilsson skakade på huvudet när Mikael frågade honom. Han förklarade att han hade erbjudit sig att skotta, men att Harald Vanger uppenbarligen inte ville att någon människa skulle sätta sin fot på hans tomt. En enda gång, första vintern då Harald Vanger återvänt till Hedebyön, hade Gunnar Nilsson automatiskt kört upp traktorn för att röja snö på gårdsplanen, precis som han gjorde på alla gårdsuppfarter. Tilltaget hade resulterat i att Harald Vanger kommit utrusande och gormat till dess att Nilsson avlägsnat sig.

Dessvärre kunde Gunnar Nilsson inte skotta Mikaels gårdsplan eftersom grinden var för smal för traktorn. Där var det fortfarande snöskovel och handkraft som gällde.

I mitten av januari gav Mikael Blomkvist sin advokat i uppdrag att utröna när han skulle avtjäna sina tre månader i fängelse. Han var angelägen om att få saken avklarad så fort som möjligt. Att komma in i fängelse visade sig vara enklare än vad han hade föreställt sig. Efter någon veckas dividerande beslutades att Mikael den 17 mars skulle inställa sig på Rullåkersanstalten utanför Östersund, en öppen anstalt för mindre kriminellt belastade. Mikaels advokat meddelade också att strafftiden med stor sannolikhet skulle kortas en aning.

”Fint”, sa Mikael utan någon större entusiasm.

Han satt vid köksbordet och smekte den brunspräckliga katten, som tagit för vana att dyka upp med några dagars mellanrum och tillbringa natten hos Mikael. Av Helen Nilsson tvärs över vägen hade han fått veta att katten kallades Tjorven och inte tillhörde någon särskild, utan brukade gå rundor i husen.

Mikael träffade sin uppdragsgivare nästan varje eftermiddag. Ibland blev det ett kort samtal, ibland satt de i timmar och diskuterade Harriet Vangers försvinnande och alla möjliga detaljer i Henrik Vangers privatutredning.

Inte sällan bestod samtalen i att Mikael formulerade en teori som Henrik Vanger sköt i sank. Mikael försökte hålla distans till sitt uppdrag, men kände samtidigt att det fanns ögonblick då han själv var ohjälpligt fascinerad av den pusselgåta som Harriets försvinnande utgjorde.

Mikael hade försäkrat Erika om att han också skulle formulera en strategi för att kunna ta upp kampen med Hans-Erik Wennerström, men efter en månad i Hedestad hade han inte ens öppnat de gamla pärmar vars innehåll hade fört honom till tingsrätten. Tvärtom — han sköt hela problemet ifrån sig. Varje gång han började fundera på Wennerström och sin egen situation föll han ned i djupaste missmod och orkeslöshet. I ögonblick av klarsyn undrade han om han höll på att bli lika stollig som den gamle. Hans yrkesmässiga karriär hade rasat som ett korthus och hans reaktion var att gömma sig i en liten by på landet där han jagade spöken. Dessutom saknade han Erika.

Henrik Vanger betraktade sin medspanare med reserverad oro. Han anade att Mikael Blomkvist inte alltid befann sig helt i balans. I slutet av januari fattade den gamle ett beslut som överraskade honom själv. Han lyfte telefonluren och ringde till Stockholm. Samtalet kom att vara i tjugo minuter och handlade till stor del om Mikael Blomkvist.

Det hade tagit nästan en månad för Erikas ilska att lägga sig. Klockan halv tio en av de sista kvällarna i januari ringde hon.

”Du tänker verkligen stanna kvar däruppe”, löd hennes inledande hälsning. Samtalet kom så överraskande att Mikael först inte kom sig för att replikera. Sedan log han och svepte filten tätare omkring sig.

”Hej Ricky. Du borde prova på själv.”

”Varför det? Finns det någon särskild charm med att bo i Tjottahejti?”

”Jag har just borstat tänderna i isvatten. Det ilar i plomberna.”

”Skyll dig själv. Men det är svinkallt härnere i Stockholm också.”

”Berätta.”

”Vi har tappat två tredjedelar av våra fasta annonsörer. Ingen vill säga någonting rent ut, men…”

”Jag vet. Gör en lista över dem som hoppar av. Någon dag ska vi presentera dem i ett lämpligt reportage.”

”Micke… jag har räknat på det och om vi inte får in nya annonsörer så går vi under till hösten. Så enkelt är det.”

”Det kommer att vända.”

Hon skrattade trött i andra änden av luren.

”Det kan du inte sitta däruppe i lapphelvetet och bara påstå.”

”Du, det är åtminstone femtio mil till närmaste sameby.”

Erika var tyst.

”Erika, jag är…”

”Jag vet. A man’s gotta do what a man’s gotta do and all that crap. Du behöver inte säga något. Förlåt att jag har varit en bitch och inte svarat på dina samtal. Kan vi börja om? Vågar jag komma upp och hälsa på dig?”

”När som helst.”

”Måste jag ha bössa med varghagel med mig?”

”Inte då. Vi hyr in några lappar med hundspann. När kommer du?”

”Fredag kväll. Okej?”

Livet kändes plötsligt oändligt mycket ljusare för Mikael.

Bortsett från den smala skottade gången upp till dörren låg nästan en meter snö på tomten. Mikael granskade kritiskt snöskoveln en lång minut och gick därefter över till Gunnar Nilsson och frågade om Erika kunde parkera sin BMW hos dem under besöket. Det var inga problem. De hade gott om plats i dubbelgaraget och kunde dessutom erbjuda motorvärmare.

Erika bilade upp under eftermiddagen och anlände omkring sex på kvällen. De betraktade varandra avvaktande i några sekunder och kramades en betydligt längre stund.

Det fanns inte så mycket att titta på utomhus i kvällsmörkret mer än den upplysta kyrkan, och både Konsum och Susannes Brokafé höll på att stänga. De drog sig alltså raskt hem. Mikael lagade middag medan Erika snokade runt i hans hus, fällde kommentarer om kvarvarande Rekordmagasinetfrån 1950-talet och fördjupade sig i hans pärmar i arbetsrummet. De åt lammkotletter med stuvad potatis och gräddsås — på tok för många kalorier — och drack rödvin. Mikael försökte ta upp tråden men Erika var inte på humör att diskutera Millennium. Istället pratade de i två timmar om vad Mikael gjorde däruppe och hur de mådde. Därefter undersökte de om sängen var tillräckligt bred för att rymma dem båda.

Det tredje mötet med advokat Nils Bjurman hade blivit inställt, ombokat och slutligen schemalagt till femtiden samma fredag. Vid tidigare möten hade Lisbeth Salander tagits emot av en kvinna i femtiofemårsåldern som doftade mysk och fungerade som kontorets sekreterare. Den här gången hade hon gått för dagen och advokat Bjurman doftade svagt av sprit. Han viftade ned Salander i en besöksstol och bläddrade frånvarande i papper till dess att han plötsligt tycktes bli medveten om hennes närvaro.

Det hade blivit ett nytt förhör. Denna gång hade han frågat ut Lisbeth Salander om hennes sexliv — vilket var något som hon definitivt ansåg tillhörde hennes privatliv och som hon inte hade för avsikt att diskutera med någon alls.

Efter besöket visste hon att hon hanterat saken fel. Hon hade först suttit tyst och undvikit att svara på hans frågor; han hade tolkat det som att hon var blyg, efterbliven eller hade något att dölja, och börjat pressa henne på svar. Salander hade insett att han inte skulle ge sig och hade börjat ge honom knapphändiga och harmlösa svar av det slag som hon antog skulle passa in på hennes psykologiska profil. Hon hade nämnt Magnus— som enligt hennes beskrivning var en jämnårig och lite nördig dataprogrammerare som uppträdde mot henne som en gentleman, tog henne på bio och emellanåt tog sig ned i hennes säng. Magnusvar ren fiktion som blev till i samma takt som hon berättade, men Bjurman hade tagit nyheten som förevändning för att under den närmaste timmen ingående kartlägga hennes sexliv. Hur ofta har du sex?Då och då. Vem tar initiativet — är det du eller han?Jag. Använder ni kondom?Naturligtvis — hon hade hört talas om HIV. Vilken är din favoritställning?Tja, vanligen på rygg. Tycker du om oralsex?Öhh, vänta nu en sekund… Har du haft analsex någon gång?