Anita Vanger smällde igen dörren framför näsan på Mikael.

Lisbeth Salander log belåtet mot Mikael medan hon befriade honom från mikrofonen han hade under skjortan.

”Hon lyfte telefonluren inom trettio sekunder efter att hon hade stängt dörren”, sa Lisbeth.

”Landsnumret är Australien”, rapporterade Trinity och släppte hörlurarna på det lilla arbetsbordet i skåpbilen. ”Jag måste kolla vad det är för area code.” Han knappade på sin laptop.

”Okej, hon ringde följande nummer, som går till en telefon i en ort som heter Tennant Creek, norr om Alice Springs i Northern Territory. Vill du höra samtalet?”

Mikael nickade. ”Vad är klockan i Australien nu?”

”Ungefär fem på morgonen.” Trinity startade digitalspelaren och kopplade på en högtalare. Mikael kunde höra åtta ringsignaler gå fram innan någon lyfte luren. Samtalet fördes på engelska.

”Hej. Det är jag.”

”Umm, jag är visserligen morgonpigg men…”

”Jag hade tänkt ringa i går… Martin är död. Han körde ihjäl sig i förrgår.”

Tystnad. Därefter något som lät som en harkling men som kunde tolkas som ”Bra”.

”Men vi har problem. En avskyvärd journalist som Henrik anställt knackade på hos mig alldeles nyss. Han ställer frågor om vad som hände 1966. Han vet någonting.”

Tystnad igen. Sedan en befallande röst.

”Anita. Lägg på luren nu. Vi får inte ha kontakt på en tid.”

”Men…”

”Skriv brev. Berätta vad som hänt.” Därefter bröts samtalet.

”Skärpt tjej”, sa Lisbeth Salander med beundran i rösten.

De återvände till hotellet strax före elva på kvällen. Receptionen bistod med att boka platser på nästa möjliga flyg till Australien. Efter en stund hade de platser på ett plan som skulle avgå först 19.05 nästa kväll med destination Canberra, New South Wales.

Med alla detaljer avklarade klädde de av sig och stöp i säng.

Det var Lisbeth Salanders första besök i London och de tillbringade förmiddagen med att promenera från Tottenham Court Road och genom Soho. De stannade och drack caffe latte på Old Compton Street. Vid tretiden återvände de till hotellet för att hämta sitt bagage. Medan Mikael betalade räkningen satte Lisbeth på sin mobiltelefon och upptäckte att hon fått ett SMS.

”Dragan Armanskij vill att jag ska ringa.”

Hon lånade en telefon i receptionen och ringde sin chef. Mikael stod en bit därifrån och såg plötsligt hur Lisbeth vände sig mot honom med ett stelnat uttryck i ansiktet. Han var omedelbart framme vid henne.

”Vad?”

”Min mamma är död. Jag måste åka hem.”

Lisbeth såg så förtvivlad ut att Mikael slog armarna om henne. Hon sköt honom ifrån sig.

De tog en kaffe i hotellbaren. När Mikael sa att han skulle avboka biljetterna till Australien och följa med henne hem till Stockholm skakade hon på huvudet.

”Nej”, sa hon kort. ”Vi kan inte strula bort jobbet nu. Men du får åka ensam till Australien.”

De skildes utanför hotellet och tog bussar till var sin flygplats.

Mikael flög från Canberra till Alice Springs med inrikesflyg, vilket var hans enda alternativ då han anlände sent på eftermiddagen. Därefter hade han att välja på att antingen chartra ett plan eller hyra en bil för den återstående fyrtio mil långa färden norrut. Han valde det senare alternativet.

En okänd person med den bibliska signaturen Joshua,som ingick i Plagueseller möjligen Trinitysmystiska internationella nätverk, hade lämnat ett kuvert som väntade på Mikael i informationsdisken på flygplatsen när han kom till Canberra.

Telefonnumret som Anita ringt gick till något som kallades Cochran Farm. Ett kort PM gav mer kött på benen — bokstavligt talat. Det var en fårfarm.

En summering som plockats från Internet gav detaljer om Australiens fårindustri. Australien har 18 miljoner invånare. 53 000 av dessa är fårfarmare som håller rätt på ungefär 120 miljoner får. Enbart exporten av ull omsätter drygt 3,5 miljarder dollar årligen. Till detta kommer en export av 700 miljoner ton fårkött samt skinn till klädindustrin. Kött- och ullproduktion är en av landets viktigaste näringsgrenar.

Cochran Farm, grundad 1891 av en Jeremy Cochran, var Australiens femte största jordbruksindustri med omkring 60 000 Merino sheep, vars ull betraktades som särdeles fin. Förutom fårskötsel ägnade sig företaget även åt kor, svin och höns.

Mikael konstaterade att Cochran Farm var ett storföretag med en imponerande årsomsättning, baserat på export till bland annat USA, Japan, Kina och Europa.

Personbiografierna som bifogades var ännu mer fascinerande.

1972 hade Cochran Farm gått i arv från en Raymond Cochran till en Spencer Cochran, utbildad i Oxford i England. Spencer avled 1994 och farmen hade sedan dess drivits av hans änka. Hon figurerade på en suddig, lågupplöst bild som laddats ned från Cochran Farms hemsida på Internet och som visade en kortklippt blond kvinna som stod med ansiktet halvt skymt och klappade ett får. Enligt Joshua hade paret gift sig i Italien 1971.

Hennes namn var Anita Cochran.

Mikael övernattade i en uttorkad håla med det hoppfulla namnet Wannado. På den lokala puben åt han fårstek och sänkte tre pints tillsammans med lokala talanger som kallade honom mateoch pratade med en lustig accent. Han kände sig som om han klivit in i inspelningen av Crocodile Dundee.

Innan han somnade sent på natten ringde han till Erika Berger i New York.

”Jag är ledsen, Ricky, men jag har varit så upptagen att jag inte haft tid att ringa.”

”Vad tusan händer i Hedestad”, exploderade hon. ”Christer ringde och berättade att Martin Vanger har dött i en bilolycka.”

”Det är en lång historia.”

”Och varför svarar du inte i telefon? Jag har ringt som en tokig de senaste dagarna.”

”Den fungerar inte här.”

”Var håller du hus?”

”Just nu ungefär tjugo mil norr om Alice Springs. I Australien, alltså.”

Mikael hade sällan lyckats överraska Erika i något avseende. Den här gången var hon tyst i nästan tio sekunder.

”Och vad gör du i Australien? Om jag får fråga.”

”Jag håller på att avsluta jobbet. Jag är tillbaka i Sverige om några dagar. Jag ringde bara för att berätta att uppdraget för Henrik Vanger snart är avklarat.”

”Du menar inte att du har listat ut vad som hände med Harriet?”

”Det verkar så.”

Han anlände till Cochran Farm vid tolvtiden nästa dag, bara för att mötas av beskedet att Anita Cochran befann sig i ett produktionsdistrikt vid en plats som hette Makawaka och som låg ytterligare tolv mil längre västerut.

Klockan hade hunnit bli fyra på eftermiddagen innan Mikael hade letat sig fram på ett otal backroads. Han stannade vid en grind där ett gäng fårfarmare hade samlats runt motorhuven på en jeep för att dricka kaffe. Mikael klev ut, presenterade sig och förklarade att han sökte Anita Cochran. Sällskapet sneglade på en muskulös man i trettioårsåldern som tydligen var den som fattade beslut i gänget. Han hade bar överkropp och var brunbränd utom där hans t-tröja hade suttit. På huvudet satt en cowboyhatt.

” Well mate, chefen är någon mil åt det hållet”, sa han och pekade med tummen.

Han tittade skeptiskt på Mikaels bil och lade till att det nog inte var en så klok idé att åka vidare med en japansk leksaksbil. Till sist sa den brunbrände atleten att han ändå skulle dit och kunde köra Mikael i sin jeep, vilket var vad som fordrades i den oländiga terrängen. Mikael tackade och tog sin datorväska med sig.

Mannen presenterade sig som Jeff och berättade att han var Studs Manager at the Station. Mikael bad om en översättning. Jeff sneglade på honom och konstaterade att Mikael inte var från trakten. Han förklarade att Studs Managervar ungefär motsvarigheten till en kassachef på en bank, fast han förvaltade får, och att Stationvar det australiensiska ordet för ranch.