De fortsatte att prata medan Jeff godmodigt lotsade jeepen i 20 kilometer i timmen ned genom en ravin med 20 graders sidolutning. Mikael tackade sin lyckliga stjärna för att han inte hade försökt att köra med sin hyrbil. Han frågade vad som fanns nere i ravinen och fick veta att det var betesmark för 700 får.

”Jag har förstått att Cochran Farm är en av de större.”

”Vi är en av de största i Australien”, svarade Jeff med viss stolthet i rösten. ”Vi har ungefär 9 000 får här i Makawakadistriktet, men vi har Stationsbåde i New South Wales och i Western Australia. Sammanlagt har vi drygt 63 000 får.”

De kom ut ur ravinen till ett kulligt men beskedligare landskap. Mikael hörde plötsligt skottlossning. Han såg fårkadaver, stora brasor och ett dussin farmarbetare. Alla tycktes ha bössor i händerna. Det pågick uppenbarligen slakt av får.

Ofrivilligt associerade Mikael till bibliska offerlamm.

Sedan såg han en kvinna i jeans och vit-och-rödrutig skjorta och kort blont hår. Jeff parkerade några meter från henne.

” Hi boss. We got a tourist”, sa han.

Mikael klev ur jeepen och tittade på henne. Hon tittade tillbaka med frågande ögon.

”Hej Harriet. Det var länge sedan vi sågs”, sa Mikael på svenska.

Ingen av männen som arbetade åt Anita Cochran förstod vad han sa men de kunde läsa hennes reaktion. Hon tog ett steg bakåt och såg skräckslagen ut. Anita Cochrans mannar hade en beskyddande attityd till sin boss. De noterade reaktionen, slutade flina och sträckte på sig, beredda att ingripa mot den besynnerlige främlingen, som uppenbarligen förorsakade chefen obehag. Jeffs vänlighet var plötsligt som bortblåst då han tog ett steg närmare Mikael.

Mikael blev medveten om att han befann sig i en otillgänglig trakt på andra sidan jordklotet, omringad av ett gäng svettiga fårfarmare med bössor i händerna. Ett ord från Anita Cochran och de skulle kunna slita honom i stycken.

Sedan var ögonblicket förbi. Harriet Vanger viftade avvärjande med handen och mannarna tog några steg bakåt. Hon gick fram till Mikael och mötte hans blick. Hon var genomsvettig och smutsig i ansiktet. Mikael lade märke till att hennes blonda hår hade en mörkare hårbotten. Hon var äldre och magrare i ansiktet, men hade utvecklats till precis den vackra kvinna som konfirmationsfotot hade utlovat.

”Har vi träffats förr?” frågade Harriet Vanger.

”Jo. Jag heter Mikael Blomkvist. Du var min barnvakt en sommar när jag var tre år gammal. Du var tolv eller tretton år.”

Det tog några sekunder innan hennes blick klarnade och Mikael såg att hon plötsligt mindes honom. Hon såg häpen ut.

”Vad vill du?”

”Harriet, jag är inte din fiende. Jag är inte här för att göra dig illa. Men vi måste prata.”

Hon vände sig till Jeff och sa åt honom att ta över och tecknade till Mikael att följa med. De promenerade ungefär 200 meter till en grupp vita canvastält i en liten träddunge. Hon pekade på en tältstol vid ett rangligt bord, hällde upp vatten i ett handfat och sköljde av sig i ansiktet innan hon torkade sig och gick in i tältet och bytte skjorta. Hon hämtade två öl från en kylväska och slog sig ned mitt emot Mikael.

”Okej. Prata då.”

”Varför skjuter ni fåren?”

”Vi har en smittsam epidemi. De flesta av de här fåren är förmodligen helt friska, men vi kan inte riskera att det sprider sig. Vi kommer att bli tvungna att nödslakta över 600 får den närmaste veckan. Så jag är inte på gott humör.”

Mikael nickade.

”Din bror körde ihjäl sig för några dagar sedan.”

”Jag hörde det.”

”Från Anita Vanger då hon ringde dig.”

Hon såg forskande på honom en lång stund. Sedan nickade hon. Hon insåg det meningslösa i att förneka självklarheter.

”Hur hittade du mig?”

”Vi avlyssnade Anitas telefon.” Mikael tyckte inte heller att det fanns orsak att ljuga. ”Jag träffade din bror några minuter innan han dog.”

Harriet Vanger rynkade ögonbrynen. Han mötte hennes blick. Sedan drog han av sig den fåniga scarf han använde, vek ned kragen och visade randen efter strypsnaran. Det var inflammerat rött och han skulle förmodligen få ett ärr till minne av Martin Vanger.

”Din bror hade hängt upp mig i en strypsnara då min partner dök upp och spöade skiten ur honom.”

Någonting tändes i Harriets ögon.

”Jag tror att det är bäst att du berättar historien från början.”

Det tog över en timme. Mikael började med att berätta vem han var och vad han arbetade med. Han beskrev hur han hade fått uppdraget av Henrik Vanger och varför det hade passat honom att bosätta sig i Hedeby. Han sammanfattade hur polisutredningen hade kört fast och berättade om hur Henrik hade bedrivit privatspaningar i alla år, övertygad om att någon i familjen hade mördat Harriet. Han startade sin dator och förklarade hur han hade hittat bilderna på Järnvägsgatan och hur han och Lisbeth hade börjat spåra en seriemördare som visade sig vara två personer.

Medan han pratade föll skymningen. Mannarna gjorde kväll, lägereldar tändes och grytor började puttra. Mikael noterade att Jeff höll sig i närheten av sin chef och höll ett misstänksamt öga på Mikael. Kocken serverade mat till Harriet och Mikael. De öppnade ytterligare varsin öl. När Mikael var färdig med sin berättelse satt Harriet tyst en stund.

”Herregud”, sa hon.

”Du missade mordet i Uppsala.”

”Jag tittade inte ens efter det. Jag var så glad att min pappa var död och att det våldet var över. Det föll mig aldrig in att Martin…” Hon tystnade. ”Jag är glad att han är död.”

”Jag förstår dig.”

”Men din berättelse förklarar inte hur ni förstod att jag var vid liv.”

”När vi hade listat ut vad som hade hänt var det inte så svårt att räkna ut resten. För att kunna försvinna måste du ha haft hjälp. Anita Vanger var din förtrogna och den enda som kunde komma i fråga. Ni hade blivit vänner och hon hade tillbringat sommaren med dig. Ni hade bott ute i Gottfrieds stuga. Om det var någon du hade anförtrott dig åt så var det hon — och hon hade just fått körkort.”

Harriet Vanger tittade på honom med neutralt ansikte.

”Och nu när du vet att jag lever, vad ska du göra nu?”

”Jag kommer att berätta för Henrik. Han förtjänar att få veta.”

”Och sedan? Du är journalist.”

”Harriet, jag tänker inte hänga ut dig. Jag har redan begått så många tjänstefel i den här soppan att Journalistförbundet förmodligen skulle utesluta mig om de kände till dem.” Han försökte skämta. ”Ett mer eller mindre spelar inte någon roll och jag vill inte förarga min gamla barnvakt.”

Hon var inte road.

”Hur många känner till sanningen?”

”Att du lever? Just nu är det bara du och jag och Anita och min partner Lisbeth. Dirch Frode känner till ungefär två tredjedelar av storyn, men han tror fortfarande att du dog på 1960-talet.”

Harriet Vanger tycktes fundera på något. Hon tittade ut i mörkret. Mikael fick åter en obehaglig känsla av att han befann sig i en utsatt situation och påminde sig att Harriet Vanger hade en hagelbössa lutad mot tältduken en halvmeter ifrån sig. Sedan ruskade han på sig och slutade fantisera. Han bytte samtalsämne.

”Men hur bar du dig åt för att bli fårfarmare i Australien? Jag har redan förstått att Anita Vanger smugglade ut dig från Hedebyön, förmodligen i bagageluckan på sin bil när bron öppnades dagen efter olyckan.”

”Jag låg faktiskt bara på golvet i baksätet med en filt över mig. Men det var ingen som tittade. Jag gick till Anita då hon kom till ön och berättade att jag måste fly. Du gissade rätt i att jag anförtrott mig åt henne. Hon hjälpte mig och hon har varit en lojal vän i alla dessa år.”

”Hur hamnade du i Australien?”

”Först bodde jag i Anitas studentrum i Stockholm några veckor innan jag lämnade Sverige. Anita hade egna pengar som hon frikostigt lånade ut. Jag fick också hennes pass. Vi var snarlika och allt jag behövde göra var att färga håret blont. I fyra år bodde jag i ett kloster i Italien — jag var inte nunna, det finns kloster där man kan hyra rum billigt för att få vara i fred och tänka. Sedan träffade jag Spencer Cochran av en slump. Han var några år äldre än jag, just färdig med sin examen i England, och luffade runt i Europa. Jag blev kär. Han med. Svårare än så var det inte. AnitaVanger gifte sig med honom 1971. Jag har aldrig ångrat mig. Han var en underbar man. Tyvärr dog han för åtta år sedan och jag blev plötsligt ägare till farmen.”