”Med tanke på alla rykten som redan är i omlopp om oss får i alla fall vänkretsen något nytt att skvallra om”, hade Mikael försökt skämta. Hon hade inte varit det minsta road.

”Jag har ingen plan B men jag tror att vi gör ett misstag.”

”Det är enda lösningen”, hade Mikael replikerat. ”Om tidningen kollapsar blir allt slit meningslöst. Du vet att vi redan nu har förlorat stora intäkter. Hur gick det förresten med det där dataföretaget?”

Hon hade suckat. ”Javars, de meddelade i morse att de inte vill annonsera i januarinumret.”

”Och Wennerström har en försvarlig aktiepost i företaget. Det är ingen slump.”

”Nej, men vi kan ragga upp nya annonsörer. Wennerström må vara finansmogul, men han äger inte allt här i världen och vi har också kontakter.”

Mikael hade lagt armen om Erika och dragit henne intill sig.

”En dag ska vi nita Hans-Erik Wennerström så att det skälver på Wall Street. Men inte i dag. Millenniummåste bort ur fokus. Vi kan inte riskera att förtroendet för tidningen helt havererar.”

”Jag vet allt det där, men jag framstår som en jävla bitch och du blir försatt i en vedervärdig situation om vi låtsas att det finns en schism mellan dig och mig.”

”Ricky, så länge du och jag litar på varandra så har vi en chans. Vi får spela på gehör och just nu är det dags för reträtt.”

Hon hade motvilligt erkänt att det låg en dyster logik i hans slutsatser.

Erika hade stannat hos Mikael Blomkvist över helgen. De hade i stort sett bara lämnat sängen för toalettbesök och matlagning, men de hade inte enbart älskat med varandra; de hade också legat skavfötters i timmar och diskuterat framtiden, vägt konsekvenser, möjligheter och odds mot varandra. När måndagsmorgonen grydde var det dagen före julafton och Erika hade kysst honom farväl — until the next time— och åkt hem till sin man.

Mikael tillbringade måndagen med att först diska och röja upp i lägenheten och därefter promenera till redaktionen för att städa ur sitt arbetsrum. Han tänkte inte för en sekund bryta med tidningen, men han hade slutligen övertygat Erika om att det under en tid var viktigt att separera Mikael Blomkvist från tidskriften Millennium. Tills vidare tänkte han arbeta hemifrån sin lägenhet på Bellmansgatan.

Han var ensam på redaktionen. Det var julstängt och medarbetarna var utflugna. Han höll på att sortera ned papper och böcker i en flyttkartong när telefonen ringde.

”Jag söker Mikael Blomkvist”, frågade en hoppfull men obekant röst i andra änden.

”Det är jag.”

”Förlåt att jag stör så här dan före dan. Mitt namn är Dirch Frode.” Mikael antecknade automatiskt namnet och klockslaget. ”Jag är advokat och representerar en klient som mycket gärna skulle vilja ha ett samtal med dig.”

”Tja, be din klient ringa.”

”Jag menar att han vill träffa dig personligen.”

”Okej, boka en tid och skicka upp honom på kontoret. Men skynda på i så fall; jag håller på att tömma skrivbordet.”

”Min klient skulle väldigt gärna vilja att du besökte honom. Han är bosatt i Hedestad — det tar bara tre timmar med tåg.”

Mikael slutade sortera papper. Massmedia har en förmåga att locka fram de mest vanvettiga människor som ringer in befängda tips. Varenda tidningsredaktion i världen får samtal från UFO-loger, grafologer, scientologer, paranoiker och allsköns konspirationsteoretiker.

Mikael hade vid ett tillfälle lyssnat på ett föredrag av författaren Karl Alvar Nilsson på ABF-huset i samband med årsdagen av mordet på statsminister Olof Palme. Föredraget var helt seriöst och i publiken fanns Lennart Bodström och andra gamla vänner till Palme. Men även ett förbluffande stort antal privatspanare hade infunnit sig. En av dem var en kvinna i fyrtioårsåldern som i samband med den obligatoriska frågestunden hade greppat mikrofonen och därefter sänkt rösten till en knappt hörbar viskning. Redan detta förebådade en intressant utveckling och ingen var särskilt förvånad då kvinnan inledde med att fastslå: ” Jag vet vem som mördade Olof Palme”. Från scenen föreslogs aningen ironiskt att om kvinnan ägde denna högst dramatiska information så vore det av intresse om hon snarast delgav Palmeutredningen sin kunskap. Hon hade snabbt replikerat med en knappt hörbar viskning: ” Det kan jag inte — det är för farligt!”

Mikael undrade om Dirch Frode var ytterligare en i raden av besjälade sanningssägare som tänkte avslöja det hemliga mentalsjukhus där Säpo bedrev experiment i hjärnkontroll.

”Jag gör inte hembesök”, svarade han kort.

”I så fall hoppas jag att jag kan övertala dig att göra ett undantag. Min klient är över åttio år och för honom är det en ansträngande resa att ta sig ned till Stockholm. Om du insisterar kan vi säkert ordna något, men sanningen att säga vore det att föredra om du kunde ha vänligheten…”

”Vem är din klient?”

”En person som jag misstänker att du hört talas om genom ditt arbete. Henrik Vanger.”

Mikael lutade sig häpet bakåt. Henrik Vanger — jovisst hade han hört talas om honom. Industriledare och före detta vd för Vangerkoncernen, som en gång i tiden hade varit synonymt med sågverk, skog, gruvor, stål, metallindustri, textil, tillverkning och export. Henrik Vanger hade varit en av de verkligt stora på sin tid, med ett rykte om sig att vara en hederlig gammaldags patriark som inte vek sig i snålblåst. Han tillhörde grundkursen i svenskt näringsliv, en av den gamla skolans tjugotaggare, tillsammans med sådana som Matts Carlgren i MoDo och Hans Werthén på gamla Electrolux. Ryggraden i folkhemmets industri och så vidare.

Men Vangerkoncernen, fortfarande ett familjeföretag, hade de senaste tjugofem åren härjats av strukturrationaliseringar, börskriser, räntekriser, konkurrens från Asien, vikande export och annat otyg som sammantaget hade förpassat namnet Vanger till bakvattnet. Företaget leddes i dag av Martin Vanger, vars namn Mikael associerade med en rundnätt man med yvigt hår som någon gång fladdrat förbi i TV-rutan men som han inte kände till särskilt väl. Henrik Vanger hade varit borta ur bilden i säkert tjugo år och Mikael visste inte ens att han fortfarande levde.

”Varför vill Henrik Vanger träffa mig?” var den naturliga följdfrågan.

”Jag är ledsen. Jag är Henrik Vangers advokat sedan många år men han måste själv berätta vad han vill. Däremot kan jag säga så mycket som att Henrik Vanger vill diskutera ett eventuellt arbete med dig.”

”Arbete? Jag har inte den ringaste avsikt att börja arbeta för Vangerföretagen. Behöver ni en pressekreterare?”

”Inte riktigt den sortens arbete. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig mer än att säga att Henrik Vanger är synnerligen angelägen om att få träffa dig och konsultera dig i ett privat ärende.”

”Du är mer än lovligt tvetydig.”

”Jag ber om ursäkt för det. Men finns det någon möjlighet att övertala dig att göra ett besök i Hedestad? Vi betalar naturligtvis resan och ett rimligt arvode.”

”Du ringer lite olämpligt. Jag har en del att stå i och… jag antar att du har sett rubrikerna om mig de senaste dagarna.”

”Wennerströmaffären?” Dirch Frode skrockade plötsligt i andra änden av luren. ”Jo, den har haft ett visst underhållningsvärde. Men sanningen att säga var det just uppmärksamheten kring rättegången som fick Henrik Vanger att lägga märke till dig.”

”Jaså? Och när skulle Henrik Vanger vilja ha besök av mig?” undrade Mikael.

”Så snart som möjligt. I morgon är det julafton och jag antar att du vill vara ledig. Vad sägs om annandag jul? Eller i mellandagarna?”

”Bråttom värre, alltså. Jag är ledsen, men om jag inte får någon rimlig ledtråd till vad besöket går ut på så…”

”Snälla du, jag försäkrar dig att inbjudan är fullkomligt seriös. Henrik Vanger vill konsultera just dig och ingen annan. Han vill erbjuda dig ett frilansuppdrag om du är intresserad. Jag är bara en budbärare. Vad saken handlar om måste han själv förklara.”