En sak var Mikael dock helt på det klara med. Om mötet på Arholma hade varit arrangerat av en konspiratör i syfte att fånga Mikaels uppmärksamhet så hade Robert inte kunnat göra en bättre insats. Men mötet på Arholma hade varit en slump.

Robert var omedveten om vidden av Mikaels förakt för människor som Hans-Erik Wennerström. Efter mångåriga studier i ämnet var Mikael övertygad om att det inte existerade en enda bankdirektör eller känd företagsledare som inte också var en fähund.

Mikael hade aldrig hört talas om Lisbeth Salander och var lyckligt ovetande om hennes avrapportering tidigare under dagen, men om han hade lyssnat till den skulle han ha nickat instämmande då hon fastslog att hans uttalade avsky för räknenissar inte var ett utslag av någon politisk vänsterradikalism. Mikael var inte politiskt ointresserad men han betraktade politiska ismer med största misstänksamhet. I det enda riksdagsval då han hade röstat — 1982 — hade han med föga övertygelse valt socialdemokraterna, helt enkelt därför att inget i hans ögon kunde vara sämre än ytterligare tre år med Gösta Bohman som finansminister och Thorbjörn Fälldin, eller möjligen Ola Ullsten, som statsminister. Följaktligen hade han utan större entusiasm röstat på Olof Palme och istället fått ett statsministermord och Bofors och Ebbe Carlsson.

Mikaels förakt för ekonomireportrar berodde på något i hans eget tycke så enfaldigt som moral. Ekvationen var i hans ögon enkel. En bankdirektör som slarvar bort hundra miljoner i huvudlösa spekulationer ska inte få behålla sitt jobb. En företagsledare som ägnar sig åt skalbolagsaffärer ska buras in. En fastighetsägare som tvingar ungdomar att betala svarta pengar för en etta med dass ska hängas ut och bespottas.

Mikael Blomkvist menade att det var ekonomijournalistens uppdrag att granska och avslöja de finanshajar som skapade räntekriser och spekulerade bort småsparares kapital i vansinniga dot.com-härvor. Han menade att det journalistiska uppdraget egentligen handlade om att granska företagsledare med samma obarmhärtiga nit som politiska reportrar bevakar minsta snedsteg bland ministrar och riksdagsmän. Det skulle aldrig falla en politisk reporter in att ge en partiledare ikonstatus och Mikael kunde inte för sitt liv begripa varför så många ekonomireportrar på landets viktigaste massmedia behandlade mediokra finansvalpar som om de vore rockstjärnor.

Denna i ekonomireportrarnas värld något egensinniga hållning hade gång på gång fört honom i högljudd konflikt med mediekollegor, bland vilka inte minst William Borg kommit att bli en oförsonlig fiende. Mikael hade stuckit ut hakan och kritiserat sina kollegor för att svika sitt uppdrag och springa finansvalparnas ärenden. Rollen som samhällskritiker hade visserligen gett Mikael status och förvandlat honom till obekväm gäst i TV-soffor — det var han som inbjöds att kommentera då någon direktör ertappades med fallskärm i miljardklassen — men det hade också skänkt honom en trogen skara bittra fiender.

Mikael hade ingen svårighet att föreställa sig att champagneflaskor hade korkats upp på vissa redaktioner under aftonen.

Erika hade samma attityd till journalistens roll som han och tillsammans hade de roat sig med att fantisera ihop en tidning med den profilen redan på journalisthögskolan.

Erika var den bästa chef Mikael kunde tänka sig. Hon var en organisatör som kunde hantera medarbetare med värme och förtroende men som samtidigt inte var rädd för konfrontation och kunde ha mycket hårda nypor när det behövdes. Framför allt hade hon en iskall fingertoppskänsla då det gällde att fatta beslut om innehållet i kommande nummer. Hon och Mikael hade ofta olika åsikter och kunde gräla friskt, men de hade också ett orubbligt förtroende för varandra och tillsammans hade de varit ett oslagbart team. Han var grovjobbaren som plockade fram storyn, hon paketerade och marknadsförde den.

Millenniumvar deras gemensamma skapelse men skulle aldrig ha blivit verklighet utan hennes förmåga att gräva fram finansiering. Det var arbetargrabben och överklassflickan i skön förening. Erika var ärvda pengar. Hon hade själv bidragit med stommen och övertalat både sin far och bekanta att satsa ansenliga belopp i projektet.

Mikael hade ofta funderat över varför Erika hade satsat på Millennium. Hon var visserligen delägare — till och med majoritetsdelägare — och chefredaktör för en egen tidning, vilket gav henne prestige och en publicistisk frihet som hon knappast kunde ha fått på en annan arbetsplats. Till skillnad från Mikael hade hon satsat på TV efter journalisthögskolan. Hon var tuff, såg oförskämt bra ut i rutan och kunde hävda sig i konkurrensen. Dessutom hade hon goda kontakter inom byråkratin. Hade hon fortsatt så skulle hon utan tvekan ha haft ett betydligt mer högavlönat chefsjobb på någon kanal. Istället hade hon medvetet valt att hoppa av och satsa på Millennium, ett högriskprojekt som hade börjat i en trång och nedsliten källarlokal i Midsommarkransen, men som hade lyckats tillräckligt väl för att några år in på 1990-talet kunna flytta till rymligare och mer trivsamma lokaler i Götgatsbacken på Södermalm.

Erika hade också övertalat Christer Malm att bli delägare i tidningen; en exhibitionistisk gaykändis som stundom vek ut sig med sin pojkvän i hemma hos-reportage och ofta figurerade på nöjessidorna. Medieintresset för honom hade uppstått då han flyttat ihop med Arnold Magnusson, Arn kallad, en skådespelare med bakgrund på Dramaten som hade slagit igenom på allvar först då han ställt upp och spelat sig själv i en dokusåpa. Christer och Arn hade därefter blivit en medial följetong.

Vid trettiosex års ålder var Christer Malm en eftertraktad yrkesfotograf och formgivare som försåg Millenniummed en modern och attraktiv grafisk form. Han hade sitt eget företag med kontor på samma våningsplan som Millenniumsredaktion och gjorde formgivningen på deltid en vecka varje månad.

Därutöver bestod Millenniumav två heltidsanställda medarbetare, en ständig praktikant och tre deltidare. Det var en tidning av det slag där bokslutet egentligen aldrig gick ihop, men som var prestigefylld och som hade medarbetare som älskade att arbeta.

Millenniumvar ingen lukrativ affär men tidningen hade klarat sina kostnader och både upplaga och annonsintäkter hade stadigt ökat. Ända fram till nuläget hade tidningen haft en profil som uppkäftig och pålitlig sanningssägare.

Nu skulle situationen med all sannolikhet förändras. Mikael läste igenom det korta pressmeddelande som han och Erika formulerat tidigare under kvällen och som snabbt hade omvandlats till ett TT-telegram som redan låg ute på Aftonbladetsnätsida.

”Jag tycker det är förfärligt”, hade Erika sagt när pressmeddelandet hade mailats ut. ”De flesta kommer att dra slutsatsen att du är en inkompetent idiot och jag en iskall jävel som tar tillfället i akt att ge dig ett nackskott.”