”Jo, det är sant. Men nu var det jag som skrev den här texten som publicerades i en tidning där jag också är ansvarig utgivare. Då kommer allting i ett annat läge. Då handlar det om dåligt omdöme.”
Erika Berger kände att den oro som hon burit på hela dagen höll på att slå ut i full blom. Inför rättegången de senaste veckorna hade Mikael Blomkvist vandrat omkring i ett mörkt moln, men hon hade inte uppfattat honom så dyster och uppgiven som han tycktes vara nu i nederlagets stund. Hon gick runt skrivbordet och satte sig grensle över honom och lade armarna runt hans hals.
”Mikael, lyssna nu. Både du och jag vet precis hur det här gick till. Jag är lika ansvarig som du. Vi måste rida ut stormen.”
”Det finns ingen storm att rida ut. Domen innebär att jag har fått ett medialt nackskott. Jag kan inte stanna kvar som ansvarig utgivare för Millennium. Det handlar om tidningens trovärdighet. Om att begränsa skadorna. Det begriper du lika bra som jag.”
”Om du tror att jag tänker låta dig ta skulden alldeles ensam så har du inte lärt dig ett jävla dyft om mig under alla dessa år.”
”Jag vet exakt hur du fungerar, Ricky. Du är enfaldigt lojal mot dina medarbetare. Om du får välja kommer du att slåss mot Wennerströms advokater till dess att också din trovärdighet är borta. Vi måste vara smartare än så.”
”Och du tycker att det är en smart plan att du hoppar av Millenniumoch får det att se ut som om jag har gett dig sparken?”
”Vi har pratat om det här hundra gånger. Om Millenniumska överleva så hänger det på dig nu. Christer är helbra, men han är en snäll jävel som kan bilder och layout och inte vet ett dyft om slagsmål med miljardärer. Det är inte hans grej. Under en tid framöver måste jag försvinna från Millennium, som utgivare, reporter och styrelseledamot; du övertar min andel. Wennerström vet att jag vet vad han har gjort och jag är övertygad om att så länge jag finns i närheten av Millenniumså kommer han att försöka knäcka tidningen. Vi har inte råd med det.”
”Men varför inte gå ut med vad som hände — det får bära eller brista!”
”Därför att vi inte kan bevisa ett skit och därför att jag just nu inte har någon trovärdighet. Wennerström vann den här ronden. Det är över. Släpp det.”
”Okej, du får sparken härifrån. Vad ska du göra istället?”
”Jag behöver en paus, helt enkelt. Jag känner mig helt utbränd, på väg att gå in i väggen, som det heter nu för tiden. Jag ska ägna mig åt mig själv ett tag. Sedan får vi se.”
Erika lade armarna runt Mikael och drog hans huvud mot sitt bröst. Hon kramade honom hårt. De satt tysta i flera minuter.
”Vill du ha sällskap i kväll?” frågade hon.
Mikael Blomkvist nickade.
”Bra. Jag har redan ringt till Greger och sagt att jag sover hos dig i natt.”
Den enda ljuskällan i rummet var gatubelysningen som reflekterades i fönstersmygen. När Erika somnade någon gång efter två på morgonen låg Mikael vaken och studerade hennes profil i halvdunklet. Täcket låg nere vid midjan och han tittade på hennes bröst som långsamt höjdes och sänktes. Han var avslappnad och den ångestfyllda knuten i mellangärdet hade domnat bort. Erika hade den effekten på honom. Det hade hon alltid haft. Och han visste att han hade precis samma effekt på henne.
Tjugo år, tänkte han. Så länge hade han och Erika haft ett förhållande. Vad honom anbelangade skulle de fortsätta att ha sex med varandra i tjugo år till. Minst. De hade aldrig på allvar försökt dölja sin relation, även när den hade gett upphov till omåttligt knepiga situationer när det gällde deras relationer till andra. Han visste att det pratades om dem i bekantskapskretsen och att folk undrade vad för sorts förhållande de egentligen hade; både han och Erika gav gåtfulla svar och ignorerade kommentarerna.
De hade träffats på en fest hos gemensamma bekanta. Både han och Erika studerade andra året på journalisthögskolan och hade fasta förhållanden på var sitt håll. Under kvällen hade de börjat provocera varandra mer än lovligt. Flirtandet hade kanske börjat som ett skämt — han var inte säker — men innan de skildes hade de växlat telefonnummer. De visste båda att de skulle hamna i säng med varandra och inom en vecka förverkligade de planerna bakom ryggen på sina respektive.
Mikael var säker på att det inte handlade om kärlek — åtminstone inte kärlek av det traditionella slag som leder till gemensam bostad, amorteringar, julgran och barn. Vid några tillfällen på 1980-talet, då de inte haft andra förhållanden att ta hänsyn till, hade de resonerat om att flytta ihop. Han hade velat det. Men Erika hade alltid backat ur i sista stund. Hon sa att det inte skulle fungera och att de inte skulle riskera att förstöra relationen genom att också gå och bli kära i varandra.
De var överens om att deras förhållande handlade om sex eller möjligen sexuell galenskap, och Mikael hade ofta undrat om det var möjligt att bli mer uppfylld av vanvettig åtrå till en kvinna än vad han kände inför Erika. Det var helt enkelt så att de fungerade ihop. De hade en relation som var lika beroendeframkallande som heroin.
Ibland träffades de så ofta att det kändes som om de var ett par, ibland kunde det dröja veckor och månader mellan gångerna. Men liksom alkoholister efter en vit period dras till Systembolaget återvände de alltid till varandra för att få mer.
Det fungerade naturligtvis inte. Ett sådant förhållande var som gjort för att skapa smärta. Både han och Erika hade hänsynslöst lämnat svikna löften och förhållanden bakom sig — hans eget äktenskap hade kollapsat därför att han inte kunde hålla sig borta från Erika. Han hade aldrig ljugit om relationen till Erika inför sin hustru Monica, men hon hade trott att den skulle ta slut när de gifte sig och dottern föddes och Erika i nästan samma veva gifte sig med Greger Beckman. Han hade också trott det, och under de första åren av äktenskapet hade han bara träffat Erika rent yrkesmässigt. Sedan hade de startat Millenniumoch inom loppet av någon vecka hade alla föresatser rasat och en sen kväll hade de haft våldsamt sex på hennes skrivbord. Det hade lett till en plågsam period, där Mikael ville leva med sin familj och se sin dotter växa upp samtidigt som han hjälplöst drogs till Erika som om han inte kunde kontrollera sina handlingar. Vilket han naturligtvis hade kunnat göra om han velat. Precis som Lisbeth Salander hade gissat var det hans ständiga otrohet som gjorde att Monica bröt upp.
Underligt nog tycktes Greger Beckman helt och hållet acceptera deras förhållande. Erika hade alltid varit öppen med sin relation till Mikael och hon hade omedelbart berättat när de hade återupptagit den. Kanske fordrades det en konstnärssjäl för att klara detta, en människa som var så upptagen av sitt eget skapande, eller möjligen bara självupptagen, att han inte reagerade då hustrun sov hos en annan man — till och med delade upp semestern så att hon kunde tillbringa en och annan vecka med sin älskare i hans sommarstuga i Sandhamn. Mikael tyckte inte särskilt bra om Greger och hade aldrig förstått Erikas kärlek till honom. Men han var glad att han accepterade att hon kunde älska två män samtidigt.
Dessutom misstänkte han att Greger såg sin frus förhållande till Mikael som en extra krydda i deras eget äktenskap. Men de hade aldrig diskuterat saken.
Mikael kunde inte somna och vid fyratiden gav han upp. Han satte sig i köket och läste än en gång domen från början till slut. Med facit i hand kunde han känna att det nästan funnits något ödesbestämt över mötet på Arholma. Han hade aldrig blivit på det klara med om Robert Lindberg hade avslöjat Wennerströms svindel bara för att berätta en god historia mellan skål och rufftak eller om han verkligen hade velat att den skulle bli offentlig.
Spontant misstänkte Mikael det första alternativet, men det kunde lika gärna vara så att Robert av högst privata eller affärsmässiga skäl ville tillfoga Wennerström skada och helt enkelt grep tillfället i flykten när han hade en tam journalist ombord. Robert hade inte varit mera onykter än att han i berättelsens avgörande ögonblick spänt ögonen i Mikael och fått honom att uttala de magiska ord som innebar att Robert förvandlades från pratkvarn till anonym källa. Därmed spelade det för Roberts del ingen roll vad han berättade; Mikael skulle aldrig kunna röja hans identitet som uppgiftslämnare.
