”Vi hade en story. Men det var en helt annan story egentligen.”

Henrik Vanger nickade, precis som om han hade förstått vad Erika sagt. Inte ens Mikael begrep.

”Jag vill inte diskutera saken”, klippte Mikael av diskussionen. ”Jag gjorde research och skrev texten. Jag hade alla källor jag behövde. Sedan gick det åt skogen.”

”Men du hade källa på allt du skrev?”

Mikael nickade. Henrik Vangers röst var plötsligt skarp.

”Jag vill inte låtsas som att jag begriper hur i helvete ni kunde gå på en sådan mina. Jag kan inte komma på någon liknande historia annat än möjligen Lundahlaffären i Expressenpå 1960-talet, om ni ungdomar hört talas om den. Var er källa också en komplett mytoman?” Han skakade på huvudet och vände sig till Erika med lägre röst. ”Jag har varit tidningsutgivare förr och kan bli det igen. Vad skulle ni säga om att få ytterligare en delägare?”

Frågan kom som en blixt från en klar himmel men Erika tycktes inte vara det minsta överraskad.

”Hur menar du?” frågade hon.

Henrik Vanger undvek frågan med en motfråga. ”Hur länge stannar du i Hedestad?”

”Jag åker hem i morgon.”

”Kan du tänka dig — ja du och Mikael förstås — att förnöja en gammal man genom att komma på middag hos mig i kväll? Klockan sju?”

”Det passar utmärkt. Vi kommer gärna. Men du undviker den fråga jag ställde. Varför skulle du vilja bli delägare i Millennium?”

”Jag undviker inte frågan. Jag tänkte snarare att vi kunde diskutera den över en bit mat. Jag måste ha ett samtal med min advokat, Dirch Frode, innan jag kan formulera något konkret. Men i all enkelhet kan jag säga att jag har pengar att investera. Om tidningen överlever och börjar gå med vinst igen så gör jag en vinst. Om inte — tja, jag har gjort betydligt större förluster i mina dagar.”

Mikael var på väg att öppna munnen då Erika lade sin hand på hans knä.

”Jag och Mikael har slagits hårt för att vi ska kunna vara helt oberoende.”

”Trams. Ingen människa är helt oberoende. Man jag är inte ute efter att ta över tidningen och jag ger fullständigt tusan i innehållet. Den där jäveln Stenbeck fick pluspoäng genom att ge ut Moderna Tider, då kan jag stå bakom Millennium. Som dessutom är en bra tidning.”

”Har det här någonting med Wennerström att göra?” frågade Mikael plötsligt. Henrik Vanger log.

”Mikael, jag är över åttio år. Det finns saker jag ångrar att jag inte gjort och människor som jag ångrar att jag inte jävlats mera med. Men, apropå det” — han vände sig till Erika igen — ”en sådan investering är förbunden med åtminstone ett villkor.”

”Låt höra”, sa Erika Berger.

”Mikael Blomkvist måste återta posten som ansvarig utgivare.”

”Nej”, sa Mikael genast.

”Jo”, sa Henrik Vanger lika skarpt. ”Wennerström kommer att få ett slaganfall om vi går ut med ett pressmeddelande om att Vangerföretagen backar upp Millenniumoch du samtidigt återgår som ansvarig utgivare. Det är den absolut tydligaste signal vi kan skicka — alla förstår att det inte är ett maktövertagande och att den redaktionella policyn ligger fast. Och bara det kommer att ge de annonsörer som överväger att dra sig ur orsak att fundera en gång till. Och Wennerström är inte allsmäktig. Han har också fiender, och det finns företag som kommer att börja vilja annonsera.”

”Vad i helvete handlade det där om”, sa Mikael i samma ögonblick som Erika stängde ytterdörren.

”Jag tror att det kallas förberedande sonderingar för en affärsuppgörelse”, svarade hon. ”Du har inte berättat för mig att Henrik Vanger är en sådan raring.”

Mikael ställde sig framför henne. ”Ricky, du visste exakt vad det här samtalet skulle handla om.”

”Hey, toy boy. Klockan är bara tre och jag vill bli ordentligt underhållen före middagen.”

Mikael Blomkvist kokade av ilska. Men han hade aldrig lyckats vara arg på Erika någon längre stund.

Erika hade på sig en svart klänning, en midjekort kavaj och pumps som hon av en händelse hade packat ned i sin lilla resväska. Hon insisterade på att Mikael skulle ha slips och kavaj. Han satte på sig svarta byxor, grå skjorta och en mörk slips och tog en grå uddakavaj. När de punktligt knackade på hos Henrik Vanger visade det sig att även Dirch Frode och Martin Vanger tillhörde gästerna. Samtliga hade slips och kavaj förutom Henrik, som stoltserade med fluga och en brun kofta.

”Fördelen med att vara över åttio är att ingen kan anmärka på hur man klär sig”, konstaterade han.

Erika var på strålande humör under hela middagen.

Det var först när de senare flyttade ut till en salong med öppen spis och hällde upp konjak i allas glas som diskussionen började på allvar. De pratade i nästan två timmar innan de hade en skiss till en uppgörelse på bordet.

Dirch Frode skulle upprätta ett företag som var helägt av Henrik Vanger, och vars styrelse bestod av honom själv, Frode och Martin Vanger. Företaget skulle under en fyraårsperiod investera en summa pengar som täckte gapet mellan inkomster och utgifter för Millennium. Pengarna hämtades ur Henrik Vangers personliga tillgångar. I gengäld skulle Henrik Vanger få en synlig post i tidningens styrelse. Avtalet skulle löpa på fyra år men kunde sägas upp av Millenniumefter två år. Men en sådan förtida uppsägning skulle bli kostsam, eftersom Henrik endast kunde köpas ut genom att hela den summa han lagt in återbetalades.

I händelse av Henrik Vangers plötsliga död skulle Martin Vanger ersätta honom i styrelsen under återstoden av den tid som överenskommelsen gällde. Om Martin ville fortsätta sitt engagemang utöver detta fick han själv ta ställning till det då den dagen kom. Martin Vanger tycktes dock road av möjligheten att ge Hans-Erik Wennerström betalt för gammal ost och Mikael undrade vari motsättningen mellan dem egentligen bestod.

När de hade en preliminär överenskommelse färdig fyllde Martin Vanger på konjaksglasen. Henrik Vanger passade på att luta sig fram mot Mikael och med låg röst förklara att avtalet inte på något sätt påverkade hans och Mikaels överenskommelse.

Det beslutades också att nyordningen, för att få största mediala genomslag, skulle presenteras samma dag som Mikael Blomkvist inställde sig i fängelset i mitten av mars. Att sammankoppla en kraftigt negativ händelse med en nyordning var rent pr-mässigt så fel att det inte kunde annat än förbrylla Mikaels belackare och ge maximal uppmärksamhet åt Henrik Vangers tillträde. Men alla insåg också logiken — det var en markering om att pestflaggan som vajade ovanför Millenniumsredaktion var på väg att halas och att tidningen hade beskyddare som var villiga att sätta hårt mot hårt. Vangerföretagen må befinna sig i kris, men det var fortfarande en tung industrikoncern som kunde spela offensivt om det behövdes.

Hela samtalet hade varit en diskussion mellan å ena sidan Erika och å andra sidan Henrik och Martin. Ingen hade frågat Mikael vad han ansåg om saken.

Sent på natten låg Mikael med huvudet på Erikas bröst och tittade henne i ögonen.

”Hur länge har du och Henrik Vanger diskuterat den här uppgörelsen?” frågade han.

”Ungefär en vecka”, log hon.

”Är Christer införstådd?”

”Självklart.”

”Varför fick jag ingenting veta?”

”Varför i all världen skulle jag diskutera det med dig? Du har avgått som ansvarig utgivare, lämnat både redaktionen och styrelsen och bosatt dig mitt ute i skogen.”

Mikael funderade på saken en stund.

”Du menar att jag förtjänar att behandlas som en idiot.”

”O ja”, sa hon med eftertryck.

”Du har verkligen varit sur på mig.”

”Mikael, jag har aldrig känt mig så förbannad, övergiven och sviken som när du vandrade ut från redaktionen. Jag har aldrig tidigare varit så arg på dig.” Hon tog ett stadigt tag i hans hår och sköt honom nedåt i sängen.