När Erika lämnade Hedeby på söndagen var Mikael så irriterad på Henrik Vanger att han inte ville riskera att stöta ihop med vare sig honom eller någon annan medlem av klanen. Han åkte istället in till Hedestad och tillbringade eftermiddagen med att promenera runt i staden, besöka biblioteket och dricka kaffe på ett konditori. På kvällen gick han på bio och såg Sagan om ringen, som han hade missat trots att det haft premiär ett helt år tidigare. Han tyckte plötsligt att orcher till skillnad från människor var enkla och okomplicerade varelser.
Han avrundade kvällen på McDonald’s i Hedestad och återvände till Hedebyön först med sista bussen vid midnatt. Han gjorde kaffe och satte sig vid köksbordet och plockade fram en pärm. Han läste till klockan fyra på morgonen.
Det fanns ett antal frågetecken i utredningen om Harriet Vanger som framstod som allt besynnerligare ju längre Mikael trängde in i dokumentationen. Detta var inga revolutionerande upptäckter som han gjorde på egen hand, utan problem som hade hållit kommissarie Gustaf Morell sysselsatt i långa perioder, inte minst på fritiden.
Under det sista året av sitt liv hade Harriet Vanger förändrats. I viss mån kunde förändringen förklaras med den metamorfos som alla ungdomar i en eller annan form går igenom en viss period i tonåren. Harriet hade varit på väg att bli vuxen, men i hennes fall vittnade både klasskamrater, lärare och flera medlemmar i familjen om att hon hade blivit sluten och inbunden.
Den flicka som två år tidigare hade varit en helt normal och sprallig tonåring hade tydligt distanserat sig från sin omgivning. På skolan hade hon fortfarande umgåtts med sina vänner, men nu på ett sätt som en av hennes kompisar beskrev som ”opersonligt”. Det ord väninnan använde hade varit tillräckligt ovanligt för att Morell skulle anteckna det och ställa följdfrågor. Den förklaring han hade fått var att Harriet hade slutat prata om sig själv, berätta skvaller eller säga saker i förtroende.
Under sin uppväxt hade Harriet Vanger varit kristen på barns vis — söndagsskola, aftonbön och konfirmation. Det sista året tycktes hon också ha blivit religiös. Hon läste Bibeln och gick regelbundet i kyrkan. Hon hade dock inte tytt sig till pastor Otto Falk på Hedebyön, som var vän i familjen Vanger, utan under våren sökt sig till en pingstförsamling inne i Hedestad. Engagemanget i pingstkyrkan hade dock inte varat länge. Redan efter två månader hade hon lämnat församlingen och istället börjat läsa böcker om katolsk tro.
Religiöst tonårssvärmeri? Kanske, men ingen annan i familjen Vanger hade varit nämnvärt religiös och det var svårt att utröna vilka impulser som styrde hennes tankar. En förklaring till hennes intresse för Gud kunde förstås ha varit att hennes pappa omkommit i en drunkningsolycka ett år tidigare. Gustaf Morell drog i alla fall slutsatsen att något hade hänt i Harriets liv som tryckte henne eller påverkade henne, men hade svårt att avgöra vari detta något bestod. Morell, liksom Henrik Vanger, hade ägnat mycket tid åt att prata med hennes väninnor för att hitta någon som hon kunde ha anförtrott sig åt.
En viss förhoppning sattes till den två år äldre Anita Vanger, den dotter till Harald Vanger som hade tillbringat sommaren 1966 på Hedebyön och ansåg sig ha blivit nära vän till Harriet. Men inte heller Anita Vanger hade några riktiga besked att ge. De hade umgåtts under sommaren, badat, promenerat, pratat om film, popband och böcker. Harriet hade ofta följt med när Anita övningskörde. Vid ett tillfälle hade de druckit sig salongsberusade på en flaska vin som de rövat från hushållet. Under flera veckor hade de dessutom bott helt ensamma i Gottfrieds stuga längst ut på Hedebyön, en rustik liten byggnad som hade uppförts av Harriets pappa i början av 1950-talet.
Frågorna om Harriet Vangers privata tankar och känslor förblev obesvarade. Mikael noterade dock en diskrepans i beskrivningen: uppgifterna om hennes inbundna sinnelag kom till stor del från skolkamrater och i viss mån från familjemedlemmar, medan Anita Vanger inte alls hade uppfattat henne som sluten. Han gjorde en minnesanteckning om att vid tillfälle dryfta frågan med Henrik Vanger.
Ett mer konkret frågetecken, som Morell ägnat betydligt större intresse åt, var en förbryllande sida i Harriet Vangers kalender, en vackert inbunden julklapp som hon hade fått året innan hon försvann. Den första halvan av kalendern innehöll en timplan dag för dag där Harriet antecknat möten, datum för skrivningar på gymnasiet, läxor och annat. Kalendern lämnade stort utrymme åt dagboksanteckningar, men Harriet förde bara dagbok högst sporadiskt. Hon började ambitiöst i januari med några korta anteckningar om vem hon träffat på jullovet och några kommentarer om filmer hon sett. Därefter skrev hon inget personligt förrän vid skolavslutningen, då hon eventuellt — beroende på hur anteckningarna tolkades — på avstånd hade varit intresserad av en icke namngiven pojke.
Det var dock sidorna med telefonregister som innehöll det verkliga mysteriet. Prydligt antecknade i alfabetisk ordning fanns familjemedlemmar, klasskamrater, vissa lärare, några medlemmar i pingstförsamlingen och andra enkelt identifierbara personer i hennes omgivning. På den allra sista sidan i telefonboken, blank och egentligen utanför det alfabetiska registret, fanns fem namn och lika många telefonnummer. Tre kvinnliga namn och två initialer.
De femsiffriga telefonnummer som började med 32 var Hedestadsnummer på 1960-talet. Det avvikande 30-numret ledde till Norrbyn utanför Hedestad. Det enda problemet, när kriminalinspektör Morell systematiskt kontaktat alla i Harriets bekantskapskrets, var att ingen hade en aning om vilka personer som dessa telefonnummer gick till.
Det första numret till ”Magda” tycktes lovande. Det ledde till en tyg- och sybehörsaffär på Parkgatan 12. Telefonen ägdes av en Margot Lundmark, vars mor faktiskt hette Magda och stundom brukade jobba extra i butiken. Magda var dock sextionio år gammal och hade ingen aning om vem Harriet Vanger var. Inte heller fanns det några belägg för att Harriet någonsin besökt eller handlat i butiken. Sömnad var inget hon ägnade sig åt.
Det andra numret till ”Sara” ledde till en småbarnsfamilj vid namn Toresson, som bodde i Väststan på andra sidan järnvägen. Familjen bestod av Anders och Monica samt barnen Jonas och Peter, som vid den tiden befann sig i förskoleåldern. Någon Sara existerade inte i familjen, och man kände inte heller till vem Harriet Vanger var, mer än att hon omskrivits i massmedia som saknad. Den enda vaga kopplingen mellan Harriet och familjen Toresson var att Anders, som var takläggare, under några veckor ett år tidigare hade lagt om tegeltaket på den skola där Harriet gick i nian. Det fanns alltså en teoretisk möjlighet att de kunde ha träffats, även om det måste bedömas som utomordentligt osannolikt.
De återstående tre telefonnumren ledde till liknande återvändsgränder. På RL, nummer 32027, hade faktiskt en Rosmarie Larsson varit bosatt. Dessvärre var hon avliden sedan flera år.
Kriminalinspektör Morell fokuserade en stor del av sina undersökningar under vintern 1966-67 på att försöka förklara varför Harriet hade antecknat dessa namn och nummer.
En första gissning bestod inte oväntat i att telefonnumren var skrivna som någon sorts personlig kod — Morell gjorde därför ett försök att sätta sig in i hur en tonårig flicka möjligen kunde ha resonerat. Eftersom 32-serien uppenbarligen syftade på Hedestad laborerade han med att kasta om de återstående tre siffrorna. Varken 32601 eller 32160 ledde till någon Magda. Allt eftersom Morell fortsatte sin nummermystik upptäckte han förstås att om han bytte tillräckligt många nummer så hittade han förr eller senare någon koppling till Harriet. Om han till exempel ökade var och en av de tre sista siffrorna i 32016 med 1 så fick han nummer 32127 — vilket var numret till advokat Dirch Frodes kontor i Hedestad. Problemet var bara att en sådan koppling inte betydde ett dyft. Dessutom hittade han aldrig någon kod som kunde förklara samtliga fem nummer samtidigt.
