Hennes korta samtal med honom om att hon behövde pengar var därför en tillfredsställande bekräftelse på att situationen var under kontroll. Men hon måste tyglas, avgjorde Nils Bjurman. Hon måste förstå vem som bestämde, först då skulle de kunna bygga en mer konstruktiv relation. Han gav henne därför instruktioner om att de denna gång skulle träffas i hans bostad vid Odenplan, inte på kontoret. Inför denna begäran hade Lisbeth Salander varit tyst i andra änden av telefonluren en god stund — jävla trögtänkta fitta— innan hon slutligen accepterat.

Hennes plan hade varit att möta honom på hans kontor, precis som förra gången. Nu var hon tvungen att träffa honom på okänt territorium. Mötet bestämdes till fredag kväll. Hon hade fått portkoden och ringde på hans dörrklocka halv nio, en halvtimme senare än överenskommet. Det var den tid som hon hade behövt i trapphusets mörker för att gå igenom planen en sista gång, överväga alternativ, stålsätta sig och mobilisera det mod hon behövde.

Vid åttatiden på kvällen stängde Mikael av sin dator och satte på sig ytterkläderna. Han lämnade belysningen på i arbetsrummet. Utomhus var det stjärnklart och nollgradigt. Han promenerade raskt upp för backen, förbi Henrik Vangers hus, på vägen mot Östergården. Strax bortom Henriks hus vek han av till vänster och följde en oplogad men upptrampad promenadväg längs stranden. Fyrarna blinkade ute i vattnet och ljusen från Hedestad sken vackert i mörkret. Han behövde frisk luft, men framför allt ville han undvika Isabella Vangers spejande ögon. Vid Martin Vangers hus promenerade han upp till vägen och anlände till Cecilia Vanger strax efter halv nio. De gick genast upp till hennes sovrum.

De träffades en eller två gånger i veckan. Cecilia Vanger hade inte bara blivit hans älskarinna i obygden, hon hade också blivit den person han hade börjat anförtro sig åt. Han hade betydligt större utbyte av att diskutera Harriet Vanger med henne än med Henrik.

Planen gick nästan omedelbart på tok.

Advokat Nils Bjurman var klädd i morgonrock då han öppnade dörren till sin lägenhet. Han hade hunnit bli irriterad över hennes sena ankomst och vinkade in henne. Hon var klädd i svarta jeans, svart t-tröja och den obligatoriska skinnjackan. Hon hade svarta boots och en liten ryggsäck med en rem över bröstet.

”Har du inte ens lärt dig klockan”, hälsade Bjurman snäsigt. Salander sa ingenting. Hon såg sig omkring. Lägenheten såg ut ungefär som hon hade förväntat sig efter att ha studerat planritningen i Stadsbyggnadskontorets arkiv. Han hade ljusa möbler i björk och bok.

”Kom”, sa Bjurman i vänligare ton. Han lade en arm runt hennes axlar och ledde henne genom en hall till lägenhetens inre. Inget kringsnack.Han öppnade dörren till ett sovrum. Det rådde ingen tvekan om vilka tjänster Lisbeth Salander förväntades utföra.

Hon såg sig snabbt omkring. Ungkarlsmöblering. En dubbelsäng med hög sänggavel i rostfritt stål. En byrå som också fungerade som nattduksbord. Sänglampor med dämpat ljus. En garderob med spegelglas längs ena långsidan. En rottingstol och ett litet bord i hörnet närmast dörren. Han tog henne i handen och ledde henne mot sängen.

”Berätta vad du behöver pengar till den här gången. Fler dataprylar?”

”Mat”, svarade hon.

”Naturligtvis. Så dumt av mig, du missade ju vårt senaste möte.” Han lade en hand under hennes haka och lyfte hennes ansikte så att deras ögon möttes. ”Hur mår du?”

Hon ryckte på axlarna.

”Har du tänkt över vad jag sa förra gången?”

”Vad då?”

”Lisbeth, gör dig inte dummare än vad du är. Jag vill att du och jag ska vara goda vänner och hjälpa varandra.”

Hon svarade inte. Advokat Bjurman stod emot en frustrerad impuls att ge henne en örfil för att väcka liv i henne.

”Tyckte du om vår vuxenlek förra gången?”

”Nej.”

Han höjde på ögonbrynen.

”Lisbeth, var inte dum nu.”

”Jag behöver pengar för att köpa mat.”

”Det var ju just det vi pratade om förra gången. Om du är snäll mot mig så är jag snäll mot dig. Men om du bara bråkar med mig så…” Hans grepp om hennes haka hårdnade och hon vred sig loss.

”Jag vill ha mina pengar. Vad vill du att jag ska göra?”

”Du vet precis hur jag vill ha det.” Han grep henne i axeln och drog henne mot sängen.

”Vänta”, sa Lisbeth Salander snabbt. Hon gav honom en resignerad blick och nickade sedan kort. Hon drog av sig ryggsäcken och skinnjackan med nitarna och såg sig omkring. Hon lade skinnjackan i rottingstolen, ställde ryggsäcken på det runda bordet och tog några tveksamma steg mot sängen. Sedan stannade hon som om hon fått kalla fötter. Bjurman gick närmare.

”Vänta”, sa hon igen, med en röst som om hon försökte tala honom till rätta. ”Jag vill inte behöva suga av dig varenda gång jag behöver pengar.”

Bjurmans ansiktsuttryck förändrades. Helt plötsligt gav han henne en örfil med handflatan. Salander spärrade upp ögonen men innan hon hann reagera hade han gripit tag i hennes axel och kastat henne framstupa på sängen. Hon överrumplades av det plötsliga våldet. När hon försökte vända sig om tryckte han ned henne på sängen och satte sig grensle över henne.

Precis som förra gången var hon ingen match för honom rent fysiskt. Hennes möjlighet att göra motstånd bestod i att hon skulle kunna skada honom med naglar i ögonen eller med något tillhygge. Men det scenario hon hade planerat hade redan rykt all världens väg. Jävlar, tänkte Lisbeth Salander när han slet av hennes t-tröja. Hon insåg med förfärande klarsyn att hon tagit sig vatten över huvudet.

Hon hörde honom öppna byrålådan bredvid sängen och uppfattade rasslet av metall. Först insåg hon inte vad som hände, sedan såg hon armlänken slutas runt hennes handled. Han lyfte hennes armar, drog handbojorna runt en av stolparna i sänggaveln och låste hennes andra hand. Det tog honom bara en kort stund att dra av henne skor och jeans. Slutligen drog han av henne trosorna och höll dem i handen.

”Du måste lära dig att lita på mig, Lisbeth”, sa han. ”Jag ska lära dig hur den här vuxenleken går till. När du är otrevlig mot mig kommer du att bli bestraffad. När du är snäll mot mig kommer vi att vara vänner.”

Han satte sig grensle över henne igen.

”Så du gillar inte analsex”, sa han.

Lisbeth Salander öppnade munnen för att skrika. Han grep tag i hennes hår och tvingade in trosorna i hennes mun. Hon kände honom lägga någonting runt hennes anklar, dra isär hennes ben och binda fast dem så att hon låg helt utlämnad. Hon hörde honom röra sig i rummet men kunde inte se honom genom t-tröjan runt ansiktet. Han dröjde flera minuter. Hon kunde knappt andas. Sedan kände hon en vanvettig smärta då han våldsamt tryckte in något i hennes ända.

Cecilia Vangers regel var fortfarande att Mikael inte fick sova över. Strax efter två på natten klädde han på sig, medan hon låg kvar naken på sängen och smålog mot honom.

”Jag gillar dig, Mikael. Jag gillar ditt sällskap.”

”Jag gillar dig också.”

Hon drog ned honom i sängen igen och fick av honom skjortan som han nyss hade satt på sig. Han blev kvar i ytterligare en timme.

Då Mikael sent omsider passerade Harald Vangers hus var han övertygad om att han såg en av gardinerna på övervåningen röra sig. Men det var för mörkt för att han skulle kunna vara helt säker.

Lisbeth Salander fick sätta på sig kläderna vid fyratiden på lördagsmorgonen. Hon tog sin skinnjacka och ryggsäcken och haltade mot utgången, där han väntade på henne, nyduschad och prydligt klädd. Han gav henne en check på 2 500 kr.

”Jag kör dig hem”, sa han och öppnade dörren.

Hon klev över tröskeln, ut ur lägenheten och vände sig mot honom. Hennes kropp såg bräcklig ut och ansiktet var svullet av gråt, och han ryggade nästan tillbaka då han mötte hennes blick. Han hade aldrig i hela sitt liv mött ett sådant naket glödande hat. Lisbeth Salander såg precis så sinnessjuk ut som hennes journal antydde.