”Din far nazisten?” frågade Mikael. Cecilia Vanger himlade med ögonen.

”Min far är tokig. Jag träffar honom bara någon gång per år trots att vi bor vägg i vägg.”

”Varför vill du inte träffa honom?”

”Vänta nu innan du rusar iväg och ställer en massa frågor — tänker du citera det jag säger? Eller kan jag föra ett normalt samtal med dig utan att behöva frukta att bli uthängd som en idiot?”

Mikael tvekade en stund, osäker på hur han skulle formulera sig.

”Jag har i uppdrag att skriva en bok som börjar då Alexandre Vangeersad landstiger med Bernadotte och som slutar i dag. Den kommer att handla om företagsimperiet under många decennier, men naturligtvis också om varför imperiet rasar och de motsättningar som finns i familjen. I den berättelsen är det omöjligt att undvika att skit flyter upp till ytan. Men det betyder inte att jag kommer att svartmåla eller ge en nidbild av familjen. Jag har till exempel träffat Martin Vanger, som jag upplever som en sympatisk människa och som jag kommer att beskriva som en sådan.”

Cecilia Vanger svarade inte.

”Det jag känner till om dig är att du är lärare…”

”Det är faktiskt värre än så, jag är rektor på Hedestads gymnasium.”

”Förlåt. Jag vet att Henrik Vanger tycker om dig, att du är gift men separerad… och det är väl ungefär allt. Du kan visst prata med mig utan att behöva frukta att bli citerad eller uthängd. Däremot kommer jag säkert att knacka på hos dig någon dag och be att få fråga om någon specifik händelse som du kanske kan kasta ljus över. Då är det en intervju och du kan välja om du vill svara eller inte. Men jag kommer att göra klart för dig när jag ställer en sådan fråga.”

”Så jag kan prata med dig… off the record, som ni brukar säga.”

”Jo visst.”

”Och det här är off the record?”

”Du är en granne som kommit för att hälsa på och dricka en kopp kaffe, ingenting annat.”

”Okej. Då får jag fråga dig en sak?”

”Var så god.”

”Hur mycket av den här boken kommer att handla om Harriet Vanger?”

Mikael bet sig i underläppen och tvekade. Han anslog en lättsam ton.

”Ärligt talat, det har jag inte en aning om. Det är klart att det mycket väl kan bli ett kapitel — det är ju onekligen en dramatisk händelse, som påverkat åtminstone Henrik Vanger.”

”Men du är inte här för att undersöka hennes försvinnande?”

”Vad får dig att tro det?”

”Tja, det faktum att Gunnar Nilsson släpade över fyra flyttkartonger hit. Det borde motsvara Henriks samling av privatspaningar genom åren. Och när jag sneglade in i Harriets gamla rum där Henrik brukar förvara samlingen så var den borta.”

Cecilia Vanger var inte dum.

”Det där får du faktiskt diskutera med Henrik Vanger och inte med mig”, svarade Mikael. ”Men visst — Henrik har pratat en hel del om Harriets försvinnande och jag tycker att det är intressant att läsa materialet.”

Cecilia Vanger log ytterligare ett glädjelöst leende.

”Ibland undrar jag vem som är galnast — min pappa eller min farbror. Jag måste ha diskuterat Harriets försvinnande med honom tusen gånger.”

”Vad tror du hände med henne?”

”Är det där en intervjufråga?”

”Nej”, skrattade Mikael. ”Det är en fråga av nyfikenhet.”

”Det jag är nyfiken på är om du också är en stolle. Om du har köpt Henriks resonemang eller om det är du som driver på Henrik?”

”Du menar att Henrik är en stolle?”

”Missförstå mig inte. Henrik är en av de varmaste och mest omtänksamma människor jag känner. Jag tycker mycket bra om honom. Men i detta avseende är han besatt.”

”Men besattheten har en verklig grund. Harriet är faktiskt försvunnen.”

”Jag är bara så jävla less på hela historien. Den har förgiftat våra liv i så många år och den tar aldrig slut.” Hon reste sig plötsligt och drog på sig pälsjackan. ”Jag måste gå. Du verkar trevlig. Det tycker Martin också, men hans omdöme är inte alltid det bästa. Du är välkommen över på kaffe hos mig när du har lust. Jag är nästan alltid hemma på kvällarna.”

”Tack”, svarade Mikael. När hon gick mot ytterdörren ropade han efter henne. ”Du svarade inte på frågan som inte var en intervjufråga.”

Hon dröjde vid dörren och svarade utan att titta på honom.

”Jag har ingen aning om vad som hände Harriet. Men jag tror att det var en olycka som har en så enkel och vardaglig förklaring att vi kommer att häpna om vi någonsin får reda på svaret.”

Hon vände sig om och log mot honom — för första gången med värme. Sedan vinkade hon och försvann. Mikael satt stilla vid köksbordet och begrundade det faktum att Cecilia Vanger var en av de personer som stod med fet stil på hans tablå över familjemedlemmar som befann sig på ön då Harriet Vanger försvann.

Om Cecilia Vanger på det hela taget hade varit en trivsam bekantskap kunde inte detsamma sägas om Isabella Vanger. Harriet Vangers mor var sjuttiofem år gammal och precis som Henrik Vanger förvarnat en rasande parant kvinna, som vagt påminde om en åldrande Lauren Bacall. Hon var smal, klädd i svart persianpäls med matchande mössa och stödd på en svart käpp då Mikael stötte ihop med henne en morgon på väg till Susannes Brokafé. Hon såg ut som en åldrande vampyr; fortfarande bildskön men giftig som en orm. Isabella Vanger var uppenbarligen på väg hem efter en promenad; hon ropade till honom från korsvägen.

”Hallå där, unge man. Kom hit.”

Den befallande tonen var svår att missta sig på. Mikael såg sig omkring och drog slutsatsen att det var han själv som avsågs. Han gick fram till henne.

”Jag är Isabella Vanger”, förkunnade kvinnan.

”Hej, jag heter Mikael Blomkvist.” Han sträckte fram en hand som hon fullständigt ignorerade.

”Är det du som är den där figuren som snokar i våra familjeangelägenheter?”

”Mja, jag är den figur som Henrik Vanger har kontrakterat för att hjälpa till med hans bok om familjen Vanger.”

”Det har du inget med att göra.”

”Vilket? Att Henrik Vanger kontrakterat mig eller att jag accepterat? I det första fallet tror jag att det är Henriks ensak, i det andra fallet att det är min angelägenhet.”

”Du förstår precis vad jag menar. Jag tycker inte om att folk snokar i mitt liv.”

”Okej, jag ska inte snoka i ditt liv. Resten får du avhandla med Henrik Vanger.”

Isabella Vanger höjde plötsligt sin käpp och stötte handtaget mot Mikaels bröst. Kraften var obefintlig, men han tog häpet ett steg bakåt.

”Håll dig borta från mig.”

Isabella Vanger vände på klacken och fortsatte mot sitt hus. Mikael stod kvar med en min som om han just hade mött en livs levande seriefigur. När han höjde blicken såg han Henrik Vanger i fönstret till sitt arbetsrum. Han hade en kaffekopp i handen som han höjde till en ironisk skål. Mikael slog uppgivet ut med händerna, skakade på huvudet och gick till Susannes kafé.

Den enda resa Mikael företog under den första månaden var en dagstur till en vik vid Siljan. Han lånade Dirch Frodes Mercedes och körde genom ett snölandskap för att tillbringa en eftermiddag tillsammans med kriminalinspektör Gustaf Morell. Mikael hade försökt bilda sig en uppfattning om Morell på grundval av hur han framstod i polisundersökningen; det han fann var en senig gubbe som rörde sig stillsamt och talade ännu långsammare.

Mikael hade haft med sig ett anteckningsblock med ungefär tio frågor, huvudsakligen hugskott som hade dykt upp under den tid han hade läst polisutredningen. Morell svarade pedagogiskt på varje fråga som Mikael formulerade. Till sist hade han lagt bort anteckningarna och förklarat för Morell att frågorna bara hade varit en ursäkt för att åka ned och träffa den pensionerade kommissarien. Det han egentligen ville var att få en pratstund med honom och få ställa den enda väsentliga frågan: Fanns det något i polisutredningen som han inte satt på papper — någon fundering eller intuitiv känsla som han ville delge honom?