Mikael visste inte hur han skulle svara och nickade bara.

”Naturligtvis är mina handlingar inte socialt acceptabla men mitt brott är i första hand ett brott mot samhällets konventioner. Döden kommer först i slutet av mina gästers vistelse här, när jag tröttnat på dem. Det är alltid så fascinerande att se deras besvikelse.”

”Besvikelse”, frågade Mikael häpet.

”Exakt. Besvikelse. De tror att om de är mig till lags så kommer de att överleva. De anpassar sig till mina regler. De börjar lita på mig och utvecklar ett kamratskap med mig och ända in i det sista hoppas de att kamratskapet betyder något. Besvikelsen kommer av att de plötsligt upptäcker att de blivit lurade.”

Martin Vanger gick runt bordet och lutade sig mot stålburen.

”Du med dina småborgerliga konventioner kommer aldrig att förstå, men spänningen består i att planera kidnappningen. Det får inte vara impulshandlingar — sådana kidnappare åker alltid dit. Det är en ren vetenskap med tusen detaljer jag måste ta hänsyn till. Jag måste identifiera ett byte och kartlägga hennes liv. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hur kan jag komma åt henne? Hur ska jag bära mig åt för att på något sätt bli ensam med mitt byte,utan att mitt namn syns eller någonsin kommer upp i någon framtida polisutredning?”

Sluta, tänkte Mikael. Martin Vanger diskuterade kidnappningar och mord i en nästan akademisk ton, ungefär som om han hade en avvikande åsikt i något esoteriskt teologiskt spörsmål.

”Är du verkligen intresserad av detta, Mikael?”

Han böjde sig ned och strök Mikael över kinden. Hans beröring var varsam, nästan öm.

”Du inser väl att det här bara kan sluta på ett sätt. Stör det dig om jag röker?”

Mikael skakade på huvudet.

”Du får gärna bjuda på en cigarett”, svarade han.

Martin Vanger gjorde honom till viljes. Han tände två cigaretter och placerade den ena varligt mellan Mikaels läppar, lät honom dra ett bloss och höll i den.

”Tack”, sa Mikael automatiskt.

Martin Vanger skrattade igen.

”Du ser. Du har redan börjat anpassa dig till underkastelsens princip. Jag håller ditt liv i mina händer, Mikael. Du vet att jag kan döda dig vilken sekund som helst. Du vädjade till mig att jag skulle förbättra din livskvalité och du gjorde det genom att använda ett rationellt argument och lite smicker. Du fick en belöning.”

Mikael nickade. Hans hjärta bultade nästan outhärdligt.

Kvart över elva drack Lisbeth Salander vatten ur sin PET-flaska medan hon vände blad. Till skillnad från Mikael tidigare under dagen satte hon inte drycken i vrångstrupen. Däremot spärrade hon upp ögonen när hon gjorde kopplingen.

Klick!

I två timmar hade hon plöjt personaltidningar från Vangerkoncernens alla väderstreck. Huvudtidningen hette rätt och slätt Företagsinformationoch bar Vangerkoncernens logga — en svensk flagga som fladdrade i vinden och vars spets formade en pil. Tidningen tillverkades uppenbarligen av reklamavdelningen på koncernstaben och innehöll propaganda som skulle bidra till att få de anställda att känna sig som medlemmar i en enda stor familj.

Lagom till sportlovet i februari 1967 hade Henrik Vanger i en storsint gest bjudit femtio av huvudkontorets anställda med familjer på en veckas skidsemester i Härjedalen. Inbjudan kom sig av att koncernen hade uppvisat rekordresultat året innan — det var ett tack för många timmars arbetsinsatser. PR-avdelningen följde med och gjorde ett fotoreportage från den skidby som hade hyrts för ändamålet.

Många bilder med roande bildtexter var från skidbacken. Några kom från samkväm i baren, med skrattande, frostbitna anställda som höjde en eller annan ölsejdel. Två bilder var från ett litet förmiddagsevenemang där Henrik Vanger utsåg den fyrtioettåriga kontoristen Ulla-Britt Mogren till Årets bästa kontorsarbetare. Hon fick en bonus på 500 kronor och en skål av glas.

Prisutdelningen hade skett på terrassen till skidhotellet, tydligen precis innan folk tänkte kasta sig ut i skidbackarna igen. Ett tjugotal personer syntes på bilden.

Längst till höger, alldeles bakom Henrik Vanger, stod en man med långt ljust hår. Han var klädd i mörk täckjacka med ett distinkt fält vid axelpartiet. Eftersom tidningen var i svartvitt syntes inte färgen, men Lisbeth Salander var beredd att pantsätta sitt huvud på att axelpartiet var rött.

Bildtexten förklarade sammanhanget: Längst till höger nittonårige Martin Vanger som studerar i Uppsala. Han omtalas redan som ett framtidslöfte inom koncernledningen.

” Got you”, sa Lisbeth Salander med låg röst.

Hon släckte skrivbordslampan och lämnade personaltidningarna i en röra på skrivbordet — något för den där subban Bodil Lindgren att ta hand om i morgon.

Hon gick ut på parkeringsplatsen genom en sidodörr. Halvvägs till motorcykeln kom hon ihåg att hon hade lovat att meddela vakten då hon gick. Hon stannade och sneglade över parkeringen. Vakten satt på andra sidan byggnaden. Det betydde att hon skulle vara tvungen att gå tillbaka och runt huset. Fuck that, bestämde hon.

När hon kom fram till motorcykeln satte hon på mobiltelefonen och slog Mikaels nummer. Hon fick ett meddelande att abonnenten inte kunde nås. Däremot upptäckte hon att Mikael hade försökt ringa henne inte mindre än tretton gånger mellan klockan halv fyra och nio. De senaste två timmarna hade han inte ringt.

Lisbeth slog numret till den fasta telefonen i gäststugan, men fick inget svar. Hon rynkade ögonbrynen, spände fast datorväskan, satte på sig hjälmen och sparkade igång motorcykeln. Färden från huvudkontoret vid infarten till Hedestads industriområde och ut till Hedebyön tog tio minuter. Det lyste i köket men stugan var tom.

Lisbeth Salander gick ut och såg sig omkring. Hennes första tanke var att Mikael hade gått över till Dirch Frode, men redan från bron kunde hon konstatera att lamporna i Frodes villa på andra sidan vattnet var släckta. Hon tittade på sitt armbandsur, som visade tjugo minuter i midnatt.

Hon återvände hem, öppnade garderoben och plockade ut PC:n som lagrade övervakningsbilder från de kameror hon hade placerat ut. Det tog henne en stund att följa händelseutvecklingen.

Klockan 15.32 hade Mikael kommit till stugan.

Klockan 16.03 hade han gått ut i trädgården och druckit kaffe. Han hade haft en mapp med sig som han studerat. Han hade ringt tre korta samtal under den timme han satt ute i trädgården. Samtliga tre samtal korresponderade på minuten med samtal hon inte hade besvarat.

Klockan 17.21 hade Mikael gått en promenad. Han var tillbaka mindre än 15 minuter senare.

Klockan 18.20 hade han gått ut till grinden och tittat mot bron.

Klockan 21.03 hade han gått ut. Han hade inte kommit tillbaka.

Lisbeth snabbspolade bilderna från den andra PC:n, som visade grinden och vägen utanför ytterdörren. Hon kunde se vilka personer som hade rört sig fram och tillbaka under dagen.

Klockan 19.12 hade Gunnar Nilsson kommit hem.

Klockan 19.42 hade någon i den Saab som tillhörde Östergården kört mot Hedestadshållet.

Klockan 20.02 hade bilen återkommit — en tur ned till kiosken i bensinmacken?

Därefter hände ingenting förrän prick klockan 21, då Martin Vangers bil passerade. Tre minuter senare hade Mikael lämnat stugan.

En knapp timme senare, klockan 21.50, hade Martin Vanger plötsligt kommit in i objektivets synfält. Han hade stått vid grinden i över en minut och betraktat stugan och kikat in genom köksfönstret. Han hade gått upp på bron och känt på dörren och plockat fram en nyckel. Därefter måste han ha upptäckt att det satt ett nytt lås i dörren och stått stilla en kort stund innan han hade vänt på klacken och lämnat stugan.

Lisbeth Salander kände plötsligt en iskyla sprida sig i mellangärdet.