Martin Vanger hade återigen lämnat Mikael ensam en lång stund. Han låg stilla i sin obekväma ställning, med händerna bojade på ryggen och halsen fäst med en tunn kätting i öglan i golvet. Han fingrade på handbojorna men visste att han inte skulle kunna öppna dem. Bojorna satt så hårt att han hade förlorat känseln i händerna.

Han var chanslös. Han blundade.

Han visste inte hur lång tid som gått då han hörde Martin Vangers steg igen. Företagsledaren kom in i hans synfält. Han såg bekymrad ut.

”Obekvämt?” frågade han.

”Ja”, svarade Mikael.

”Det är ditt eget fel. Du skulle ha åkt hem.”

”Varför mördar du?”

”Det är ett val jag har gjort. Jag skulle kunna diskutera moraliska och intellektuella aspekter av mitt handlande med dig hela natten, men det förändrar inte faktum. Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst.”

”Du mördar kvinnor.”

”Vi som mördar för att bejaka vår njutning — jag är ju inte ensam om den här hobbyn — vi lever ett fullständigt liv.”

”Men varför Harriet? Din egen syster?”

Martin Vangers ansikte förändrades plötsligt. Han var framme hos Mikael i ett enda kliv och slet tag i hans hår.

”Vad hände med henne?”

”Vad menar du?” flämtade Mikael.

Han försökte vrida huvudet för att minska smärtan i hårbotten. Kedjan stramade omedelbart runt halsen.

”Du och Salander. Vad har ni kommit på?”

”Släpp mig. Vi pratar ju.”

Martin Vanger släppte håret och satte sig med korslagda ben framför Mikael. Helt plötsligt höll han fram en kniv. Han satte knivspetsen mot skinnet just under Mikaels öga. Mikael tvingade sig att möta Martin Vangers blick.

”Vad i helvete hände med henne?”

”Jag förstår inte. Jag trodde att du mördade henne.”

Martin Vanger stirrade på Mikael en lång stund. Sedan slappnade han av. Han reste sig och vandrade genom rummet medan han tänkte. Han släppte kniven på golvet och skrattade och vände sig mot Mikael.

”Harriet, Harriet, ständigt denna Harriet. Vi försökte… prata med henne. Gottfried försökte lära henne. Vi trodde att hon var en av oss och att hon skulle acceptera sin plikt, men hon var bara en vanlig… fitta. Jag trodde att jag hade henne under kontroll, men hon tänkte berätta för Henrik och jag förstod att jag inte kunde lita på henne. Förr eller senare skulle hon berätta om mig.”

”Du dödade henne.”

”Jag villedöda henne. Jag tänktegöra det men jag kom för sent. Jag kunde inte ta mig över hit till ön.”

Mikaels hjärna försökte ta in informationen, men det kändes som om en skylt kom upp med texten information overload. Martin Vanger visste inte vad som hade hänt med hans syster.

Helt plötsligt plockade Martin Vanger upp sin mobiltelefon från kavajen, granskade displayen och lade den på stolen bredvid pistolen.

”Det är dags att avsluta det här. Jag måste hinna ta hand om din anorektiska skata i natt också.”

Han öppnade ett skåp, plockade fram en smal läderrem och lade den som en strypsnara runt Mikaels hals. Han lossade kedjan som höll Mikael fjättrad vid golvet, drog upp honom på fötter och knuffade honom mot väggen. Han trädde läderremmen genom en ögla ovanför Mikaels huvud och spände så att han tvingades upp på tå.

”Är det för hårt? Kan du inte andas?” Han slackade någon centimeter och låste änden av remmen längre ned på väggen. ”Jag vill inte att du ska kvävas med en gång.”

Snaran skar så hårt in i Mikaels hals att han var oförmögen att säga något. Martin Vanger betraktade honom uppmärksamt.

Helt plötsligt knäppte han upp Mikaels byxor och drog ned dem tillsammans med kalsongerna. När han slet loss byxorna förlorade Mikael fotfästet och dinglade i någon sekund i strypsnaran innan hans tår åter fick kontakt med golvet. Martin Vanger gick till ett skåp och hämtade en sax. Han klippte upp Mikaels t-tröja och kastade resterna i en hög på golvet. Sedan ställde han sig en bit från Mikael och betraktade sitt offer.

”Jag har aldrig haft en pojke här”, sa Martin Vanger med allvarlig röst. ”Jag har aldrig rört vid någon annan man… mer än min far. Det var min plikt.”

Mikaels tinningar dunkade. Han kunde inte sätta kroppstyngden på fötterna utan att strypas. Han försökte få grepp med fingrarna i betongväggen bakom, men där fanns inget grepp att finna.

”Det är dags”, sa Martin Vanger.

Han lade handen på remmen och tyngde ned. Mikael kände hur strypsnaran omedelbart skar djupare in i hans hals.

”Jag har alltid undrat hur en man smakar.”

Han ökade tyngden på strypsnaran och böjde sig plötsligt fram och kysste Mikael på munnen i samma ögonblick som en kylig röst skar genom rummet.

”Du, ditt jävla äckel, i den här byhålan har jag monopol på det där.”

Mikael hörde Lisbeths röst genom en röd dimma. Han lyckades fokusera blicken och såg henne stå vid dörrposten. Hon tittade uttryckslöst på Martin Vanger.

”Nej… spring”, kraxade Mikael.

Mikael såg inte Martin Vangers ansiktsuttryck, men han kunde nästan fysiskt känna hans chock då han snurrade runt. En sekund stod tiden stilla. Sedan sträckte sig Martin Vanger efter pistolen som han hade lämnat på pallen.

Lisbeth Salander tog tre snabba kliv framåt och svingade en golfklubba hon hade haft gömd vid sidan. Järnet flög i en vid båge och träffade Martin Vanger över nyckelbenet vid axeln. Slaget hade en fruktansvärd kraft och Mikael kunde höra att någonting gick sönder. Martin Vanger vrålade.

”Gillar du smärta?” frågade Lisbeth Salander.

Hennes röst var sträv som sandpapper. Så länge Mikael levde skulle han aldrig glömma hennes ansikte när hon gick till angrepp. Tänderna var blottade som på ett rovdjur. Ögonen var glänsande kolsvarta. Hon rörde sig som en blixtsnabb spindel och tycktes helt fokuserad på sitt byte då hon svingade golfklubban igen och träffade Martin Vanger över revbenen.

Han snubblade över stolen och föll. Pistolen ramlade ned på golvet framför Lisbeths fötter. Hon sparkade den åt sidan, bort från honom.

Sedan slog hon en tredje gång, just när Martin Vanger försökte ta sig upp på fötter. Hon träffade honom med ett smackande ljud på höften. Ett fasansfullt läte trängde upp ur Martin Vangers strupe. Det fjärde slaget träffade honom bakifrån på skulderbladet.

”Lis… errth…” kraxade Mikael.

Han höll på att förlora medvetandet och smärtan i tinningarna var nästan outhärdlig.

Hon vände sig mot honom och såg att hans ansikte var tomatfärgat, att ögonen var vilt uppspärrade och att hans tunga höll på att tränga ut genom munnen.

Hon tittade sig snabbt omkring och såg kniven på golvet. Därefter kastade hon en blick på Martin Vanger som hade kommit upp i knästående och försökte kravla sig bort från henne med ena armen slappt hängande. Han skulle inte utgöra något problem under de närmaste sekunderna. Hon släppte golfklubban och hämtade kniven. Den hade en vass spets men en slö egg. Hon ställde sig på tå och skar febrilt för att nöta av läderremmen. Det tog flera sekunder innan Mikael äntligen kunde rasa ihop på golvet. Men snaran hade låst sig kring hans hals.

Lisbeth Salander kastade ytterligare en blick på Martin Vanger. Han hade kommit på fötter men stod dubbelvikt. Hon ignorerade honom och grävde för att få in fingrarna under strypsnaran. Hon vågade först inte skära men stack till sist in knivspetsen, och rispade Mikaels hals då hon försökte utvidga snaran. Slutligen lossnade den och Mikael drog några rosslande andetag.

Ett kort ögonblick upplevde Mikael en sensationell känsla av att kropp och själ förenades. Han fick perfekt syn och kunde urskilja varje dammkorn i rummet. Han fick perfekt hörsel och noterade varje andetag och frasande från kläder som om de kom ur hörlurar mot hans öron, och han kände lukten av Lisbeth Salanders svett och doften av skinnet i hennes jacka. Sedan sprack illusionen när blodet började strömma till hans huvud igen och hans ansikte återfick normal färg.