Martin Vanger övervägde Mikaels ord men skakade långsamt på huvudet.

”Jag förstår vad du menar. Jag bör lägga ansvaret där det hör hemma. Karlman är delägare i koncernen och har alltid bedrivit krypskytte mot mig, men det här verkar mest vara Birgers hämnd för att du snoppade av honom i korridoren på sjukhuset. Du är en nagel i ögat på honom.”

”Jag vet. Det är därför jag tror att Torsson ändå är den med mest rent mjöl i påsen. Det fordras väldigt mycket för att en ung vikarie ska säga nej när chefredaktören beordrar honom att skriva på ett visst sätt.”

”Jag kan begära att du får en offentlig ursäkt på nyhetsplats i morgon.”

”Gör inte det. Det blir bara en utdragen strid som förvärrar situationen ytterligare.”

”Så du menar att jag inte ska göra någonting?”

”Det är inte lönt. Karlman kommer att krångla och i värsta fall blir du utmålad som en skurk som i egenskap av ägare på ett illegitimt sätt försöker påverka den fria opinionsbildningen.”

”Förlåt mig, Mikael, men jag håller inte med dig. Jag har faktiskt också rätt att skapa opinion. Min åsikt är att den här artikeln stinker — och jag tänker nog göra min personliga inställning klar. Jag är trots allt Henriks ersättare i Millenniumsstyrelse och i den rollen kan jag inte låta sådana här insinuationer passera opåtalade.”

”Okej.”

”Jag kommer alltså att begära replik. I denna kommer jag att utmåla Karlman som en idiot. Han får skylla sig själv.”

”Okej, du måste agera efter din egen övertygelse.”

”För mig är det också viktigt att du verkligen förstår att jag inte har något med det här infama angreppet att göra.”

”Jag tror dig”, svarade Mikael.

”Dessutom — jag vill egentligen inte dra upp det nu, men det här aktualiserar vad vi redan har utbytt åsikter om. Det är viktigt att åter installera dig på Millenniumsredaktion så att vi kan visa en enad front utåt. Så länge du är borta kommer skitsnacket att fortgå. Jag tror på Millenniumoch jag är övertygad om att vi kan vinna den här striden tillsammans.”

”Jag förstår din synpunkt, men nu är det min tur att vara oense med dig. Jag kan inte bryta kontraktet med Henrik och faktum är att jag inte vill bryta det. Du förstår, jag tycker faktiskt om honom. Och det här med Harriet…”

”Ja?”

”Jag förstår att det är jobbigt för dig och jag inser att Henrik har varit besatt av detta i många år.”

”Oss emellan — jag älskar Henrik och han är min mentor, men när det gäller Harriet har han varit besatt på gränsen till rättshaveri.”

”När jag började det här jobbet hade jag attityden att det var bortkastad tid. Men saken är den att vi mot all förmodan har hittat nytt material. Jag tror att vi står inför ett genombrott och att det kanske är möjligt att ge ett svar på frågan om vad som hände.”

”Du vill inte berätta vad det är ni har hittat?”

”Enligt kontraktet får jag inte diskutera detta med någon utan Henriks personliga medgivande.”

Martin Vanger lutade hakan mot handen. Mikael läste tvivel i hans ögon. Till sist fattade Martin ett beslut.

”Okej, i så fall är det bästa vi kan göra att så fort som möjligt reda ut gåtan om Harriet. Då säger jag så här: jag ger dig allt stöd jag kan så att du så fort som möjligt kan avsluta arbetet på ett tillfredsställande sätt och därefter återgå till Millennium.”

”Bra. Jag vill inte behöva slåss mot dig också.”

”Det behöver du inte göra. Du har mitt fulla stöd. Du kan vända dig till mig när du vill om du stöter på problem. Jag ska trycka till Birger ordentligt så att han inte lägger hinder i vägen på något sätt. Och jag ska försöka prata med Cecilia så att hon lugnar ned sig.”

”Tack. Jag måste få möjlighet att ställa frågor till henne och hon har ignorerat mina försök till samtal i en månad nu.”

Martin Vanger log plötsligt.

”Ni har kanske andra saker att reda ut. Men det lägger jag mig inte i.”

De skakade hand.

Lisbeth Salander hade under tystnad lyssnat till replikskiftet mellan Mikael och Martin Vanger. När Martin gått sträckte hon sig efter Hedestads-Kurirenoch ögnade igenom artikeln. Hon lade ifrån sig tidningen utan någon kommentar.

Mikael satt tyst och funderade. Gunnar Karlman var född 1942 och hade följaktligen varit tjugofyra 1966. Han var också en av de personer som varit närvarande på ön då Harriet försvann.

Efter frukosten satte Mikael sin researchmedarbetare på att läsa in sig på polisutredningen. Han sållade materialet och gav henne pärmarna som fokuserade på Harriets försvinnande. Han gav henne alla bilder från broolyckan, samt den långa redigerade sammanställningen av Henriks privatspaningar.

Därefter gick Mikael över till Dirch Frode och lät honom formulera ett anställningskontrakt som innebar att Lisbeth anställdes som medarbetare för en månad framåt.

När han kom tillbaka till gäststugan hade Lisbeth flyttat ut till trädgården och satt försjunken i polisutredningen. Mikael gick in och värmde på kaffet. Han betraktade henne genom köksfönstret. Det verkade som om hon skummade genom utredningen och använde högst tio eller femton sekunder till varje sida. Hon bläddrade mekaniskt och Mikael blev förvånad över att hon slarvade med genomläsningen; det var motsägelsefullt eftersom hennes egen utredning var så kompetent. Han tog ut två koppar kaffe och gjorde henne sällskap vid trädgårdsbordet.

”Det du har skrivit om Harriets försvinnande skrevs innan du kom på att vi jagar en seriemördare.”

”Det stämmer. Jag antecknade sådant som jag tyckte var betydelsefullt, frågor jag ville ställa till Henrik Vanger och annat. Som du säkert märkt var det ganska ostrukturerat. Ända fram till nu har jag egentligen bara trevat i dunkel och försökt skriva en story — ett kapitel i biografin över Henrik Vanger.”

”Och nu?”

”Tidigare har all utredning fokuserat på Hedebyön. Nu är jag övertygad om att den här storyn började inne i Hedestad tidigare på dagen. Det förskjuter perspektivet.”

Lisbeth nickade. Hon funderade en stund.

”Det var starkt av dig att komma på det här med bilderna”, sa hon.

Mikael höjde ögonbrynen. Lisbeth Salander verkade inte vara en person som slösade med beröm och Mikael kände sig underligt smickrad. Å andra sidan — rent journalistiskt var det faktiskt en ovanlig bedrift.

”Det är din tur att fylla i detaljerna. Hur gick det med den där bilden som du jagade uppe i Norsjö?”

”Du menar att du intekollade på bilderna i min dator?”

”Jag hade inte tid. Jag ville hellre läsa vad du hade för tankar och drog för slutsatser.”

Mikael suckade, startade sin iBook och klickade upp bildmappen.

”Det är fascinerande. Besöket i Norsjö var en framgång och en total besvikelse. Jag hittade bilden, men den säger inte mycket. Den där kvinnan, Mildred Berggren, hade sparat alla sina semesterbilder i ett album där hon prydligt klistrat in både stort och smått. Den bilden fanns med. Den var tagen med en billig färgfilm. Efter trettiosju år var kopian rätt blek med ett kraftigt gulstick, men hon hade kvar negativen i en skokartong. Jag fick låna alla negativ från Hedestad och har scannat in dem. Det här är vad Harriet såg.”

Han klickade upp en bild som hade dokumentnamnet [HARRIET/bd-19.eps].

Lisbeth förstod hans besvikelse. Hon såg en lätt ofokuserad bild tagen med vidvinkel som visade clowner i Barnens dag-tåget. I bakgrunden syntes hörnet av Sundströms herrmode. Ett tiotal personer stod på trottoaren i bakgrunden, mellan clownerna och fronten på den efterföljande lastbilen.

”Jag tror att det var den här personen hon såg. Dels därför att jag försökt triangulera vad hon tittade på med ledning av hur hennes ansikte var vänt — jag har ritat upp gatukorsningen exakt — och dels därför att det här är den enda personen som tycks titta rakt in i kameran. Alltså, han stirrade på Harriet.”