Det Lisbeth såg var en oskarp figur som stod lite bakom åskådarna, en bit in på tvärgatan. Han hade en mörk täckjacka med ett rött fält på axlarna och mörka byxor, möjligen jeans. Mikael zoomade in så att figuren fyllde hela skärmen från midjehöjd. Bilden blev omedelbart suddigare.

”Det är en man. Han är ungefär 1,80 lång, ordinär kroppsbyggnad. Han har mörkblont halvlångt hår och är slätrakad. Men det är omöjligt att urskilja ansiktsdragen eller ens uppskatta åldern. Han kan vara mellan tonåren och medelåldern.”

”Man kan manipulera bilden…”

”Jag har manipulerat bilden. Jag har till och med skickat en kopia till Christer Malm på Millenniumsom är en jävel på bildbehandling.” Mikael klickade upp en ny bild. ”Det här är det absolut bästa jag kan få fram. Kameran är helt enkelt för usel och avståndet för långt.”

”Har du visat bilden för någon? Folk kan känna igen kroppshållningen…”

”Jag har visat bilden för Dirch Frode. Han har ingen aning om vem personen är.”

”Dirch Frode är nog inte den mest alerta personen i Hedestad.”

”Nej, men det är honom och Henrik Vanger som jag jobbar åt. Jag vill visa bilden för Henrik innan jag börjar sprida den.”

”Han kanske bara är en åskådare.”

”Det är möjligt. Men i så fall förmådde han utlösa en märklig reaktion hos Harriet.”

Under den kommande veckan arbetade Mikael och Lisbeth med fallet Harriet i stort sett varje vaket ögonblick. Lisbeth fortsatte att läsa igenom utredningen och smattrade iväg fråga efter fråga som Mikael försökte besvara. Det kunde bara finnas en sanning och varje svävande svar eller oklarhet ledde till fördjupade resonemang. De ägnade en hel dag åt att granska tidsschemat för aktörerna under tiden för broolyckan.

Lisbeth Salander framstod efter hand som allt mer motsägelsefull för Mikael. Trots att hon bara skummade texterna i utredningen tycktes hon hela tiden fastna för de mest obskyra och motstridiga detaljerna.

De gjorde avbrott på eftermiddagarna, när hettan gjorde det olidligt i trädgården. Några gånger gick de ned och badade i kanalen eller promenerade upp till terrassen på Susannes Brokafé. Susanne betraktade plötsligt Mikael med viss demonstrativ kyla. Han insåg att Lisbeth såg ut som om hon knappt var lovlig och ändå uppenbarligen bodde hemma hos honom, vilket i Susannes ögon förvandlade honom till en medelålders gubbsjuk karl. Det kändes obehagligt.

Mikael fortsatte att göra en terrängrunda varje afton. Lisbeth kommenterade inte hans övningar när han andfådd återkom till stugan. Att springa över stock och sten var uppenbarligen inte hennes uppfattning om sommarnöje.

”Jag är fyrtio plus”, sa Mikael till henne. ”Jag måste motionera om jag inte ska fylla ut midjan något alldeles förfärligt.”

”Jaha.”

”Tränar du aldrig?”

”Jag boxas ibland.”

”Boxas?”

”Ja, du vet, med handskar.”

Mikael gick och duschade och försökte föreställa sig Lisbeth i en boxningsring. Han var inte säker på att hon inte drev med honom. En fråga måste helt enkelt ställas.

”Vilken viktklass boxas du i?”

”Ingen alls. Jag sparrar lite då och då mot grabbarna i en boxningsklubb på Söder.”

Varför förvånar det mig inte, tänkte Mikael. Men han konstaterade att hon i alla fall hade berättat något om sig själv. Han kände fortfarande inte till några basfakta om henne; hur det kom sig att hon hade börjat arbeta för Armanskij, vilken utbildning hon hade eller vad hennes föräldrar gjorde. Så fort Mikael försökte fråga om hennes privatliv slöt hon sig som en mussla och svarade enstavigt eller ignorerade honom fullständigt.

En eftermiddag lade Lisbeth Salander plötsligt ifrån sig en pärm och tittade på Mikael med en rynka mellan ögonbrynen.

”Vad vet du om Otto Falk? Prästen.”

”Ganska lite. Jag träffade den nuvarande prästen här i kyrkan några gånger i början av året och hon berättade att Falk fortfarande lever men är bosatt på något geriatrikerhem i Hedestad. Alzheimers.”

”Varifrån kom han?”

”Härifrån Hedestad. Han studerade i Uppsala och var kring trettio då han flyttade hem igen.”

”Han var ogift. Och Harriet umgicks med honom.”

”Varför frågar du?”

”Jag konstaterar bara att snuten, den där Morell, var ganska mild mot honom i förhören.”

”På 1960-talet hade präster fortfarande en helt annan ställning i samhället. Att han bodde härute på ön, närmast makten så att säga, var naturligt.”

”Jag undrar hur noga polisen genomsökte prästgården. På bilderna syns det att det var ett stort trähus och det måste ha funnits gott om ställen för att gömma undan en kropp ett tag.”

”Det är sant. Men det finns ingenting i materialet som antyder att han skulle ha någon koppling till seriemord eller till Harriets försvinnande.”

”Det gör det faktiskt”, sa Lisbeth Salander och log skevt mot Mikael. ”För det första var han präst, och präster om några har ett speciellt förhållande till Bibeln. För det andra var han den siste som såg och pratade med Harriet.”

”Men han gick omedelbart ned till olycksplatsen och stannade där i flera timmar. Han syns på mängder av bilder, särskilt under den tid då Harriet måste ha försvunnit.”

”Äsch, jag kan knäcka hans alibi. Men det var faktiskt en helt annan sak jag tänkte på. Den här historien handlar om en sadistisk kvinnomördare.”

”Ja?”

”Jag var… jag hade lite tid för mig själv i våras och läste en del om sadister i ett helt annat sammanhang. En av de texter jag läste var en manual från FBI i USA, som påstod att slående många av de seriemördare som gripits kommer från dysfunktionella hem och ägnade sig åt att tortera djur i barndomen. Ett antal av de amerikanska seriemördarna hade dessutom gripits för mordbränder.”

”Djuroffer och brännoffer, menar du.”

”Ja. Både plågade djur och eld dyker upp i flera av Harriets mordfall. Men det jag egentligen tänkte på var att prästgården brann ned i slutet av 1970-talet.”

Mikael funderade en stund.

”Vagt”, sa han slutligen.

Lisbeth Salander nickade. ”Instämmer. Men värt att notera. Jag hittar ingenting i utredningen om vad som orsakade branden och det skulle vara spännande att få veta om det förekom andra mystiska bränder på 1960-talet. Dessutom skulle det vara intressant att ta reda på om det förekom fall av djurplågeri eller stympning av djur i trakten vid den här tiden.”

När Lisbeth gick och lade sig den sjunde natten i Hedeby var hon vagt irriterad på Mikael Blomkvist. I en vecka hade hon tillbringat så gott som varje vaken minut med honom; i vanliga fall brukade sju minuters sällskap med en annan människa vara fullt tillräckligt för att ge henne huvudvärk.

Hon hade för länge sedan konstaterat att hon inte var bra på sociala relationer och inrättat sig i ett liv som enstöring. Hon var fullt nöjd med detta om folk bara lät henne vara i fred och sköta sitt. Dessvärre var omgivningen inte så klok och förståndig, hon måste värja sig mot sociala myndigheter, barnavårdsmyndigheter, överförmyndarnämnder, skattemyndigheter, poliser, kuratorer, psykologer, psykiatriker, lärare och garderobsvakter som (bortsett från vakterna på Kvarnen, som vid det här laget kände henne) aldrig ville släppa in henne på krogen trots att hon nu hade fyllt tjugofem år. Det fanns en hel armé av människor som inte tycktes ha något bättre för sig än att försöka styra hennes liv och, om de gavs möjlighet, korrigera det sätt hon valt att leva på.

Hon hade tidigt lärt sig att det inte tjänade något till att gråta. Hon hade också lärt sig att vid varje tillfälle då hon försökt göra någon uppmärksam på något i hennes liv så hade situationen bara blivit värre. Följaktligen var det upp till henne att själv lösa sina problem med de metoder hon fann nödvändiga. Något som advokat Nils Bjurman blivit varse.

Mikael Blomkvist hade samma irriterande förmåga som alla andra människor att snoka i hennes privatliv och ställa frågor som hon inte ville besvara. Däremot reagerade han inte alls som flertalet män hon hade träffat.