”Då så.” Dirch Frode vände sig till Mikael. ”Vad gäller Henriks erbjudande om ekonomisk kompensation…”

”Så kan han stoppa upp den i häcken”, sa Mikael. ”Dirch, jag vill att du går nu. Jag förstår din belägenhet men just nu är jag så arg på dig, Henrik och Harriet att om du stannar kvar så kommer vi att bli ovänner.”

Dirch Frode satt kvar vid köksbordet och gjorde ingen min av att resa sig.

”Jag kan inte gå än”, sa Dirch Frode. ”Jag är inte klar. Jag har ytterligare ett besked att framföra som du inte kommer att tycka om. Henrik insisterar på att jag berättar i kväll. Du kan åka upp till sjukhuset och hudflänga honom i morgon om du vill.”

Mikael lyfte långsamt blicken och såg honom i ögonen.

”Det här är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv”, sa Dirch Frode. ”Men jag tror att endast total ärlighet och alla kort på bordet kan rädda situationen nu.”

”Vad?”

”När Henrik övertalade dig att ta jobbet i julas så trodde varken han eller jag att det skulle leda fram till något. Det var precis som han sa — han ville göra ett sista försök. Han hade noga analyserat din belägenhet, inte minst med hjälp av den rapport som fröken Salander satte ihop. Han spelade på din isolering, han erbjöd bra betalt och han använde rätt bete.”

”Wennerström”, sa Mikael.

Frode nickade.

”Ni bluffade?”

”Nej.”

Lisbeth Salander höjde intresserat ett ögonbryn.

”Henrik kommer att uppfylla allt han lovade”, sa Dirch Frode. ”Han ställer upp på en intervju och går ut offentligt med ett frontalangrepp på Wennerström. Du kan få alla detaljer senare, men i grova drag är saken den att då Hans-Erik Wennerström var knuten till Vangerkoncernens finansavdelning använde han flera miljoner i valutaspekulation. Det här var långt innan valutaklipp blev ett riktigt fenomen. Han gjorde detta utan befogenhet och utan att inhämta tillstånd från koncernledningen. Affärerna gick uselt och han satt plötsligt med en förlust på 7 miljoner kronor som han försökte täcka dels genom att fiffla med bokföringen, dels genom att spekulera ännu hårdare. Han blev ertappad och fick sparken.”

”Gjorde han någon personlig vinning?”

”Ja, han snodde ungefär en halv miljon kronor, som ironiskt nog blev grundplåten i Wennerstroem Group. Allt detta har vi dokumenterat. Du får använda informationen hur du vill och Henrik kommer att backa upp påståendena offentligt. Men…”

”Men informationen är värdelös”, sa Mikael och drämde handflatan i köksbordet.

Dirch Frode nickade.

”Det hände för trettio år sedan och är ett avslutat kapitel”, sa Mikael.

”Du får en bekräftelse på att Wennerström är en fifflare.”

”Det kommer att irritera Wennerström att det kommer ut, men det skadar honom inte mer än ett skott från ett ärtrör. Han kommer att rycka på axlarna och blanda bort korten genom att skicka ut ett pressmeddelande om att Henrik Vanger är en gammal stöt som försöker ta över någon affär från honom och sedan kommer att påstå att han i själva verket handlade på order av Henrik. Även om han inte kan bevisa sin oskuld kan han lägga ut tillräckligt med dimridåer för att historien ska kunna avfärdas med en axelryckning.”

Dirch Frode såg olycklig ut.

”Ni blåste mig”, sa Mikael till sist.

”Mikael… det var inte vår avsikt.”

”Mitt eget fel. Jag grep efter halmstrån och borde ha insett att det var något sådant.” Han skrattade plötsligt kort. ”Henrik är en gammal haj. Han sålde en produkt och sa det jag ville höra.”

Mikael reste sig och gick fram till diskbänken. Han vände sig mot Frode och sammanfattade sina känslor med ett enda ord.

”Försvinn.”

”Mikael… jag beklagar att…”

”Dirch. Gå.”

Lisbeth Salander visste inte om hon skulle gå fram till Mikael eller om hon skulle lämna honom i fred. Han löste problemet genom att utan ett ord plötsligt ta sin jacka och smälla igen ytterdörren efter sig.

I mer än en timme vankade hon fram och tillbaka i köket. Hon kände sig så illa till mods att hon plockade undan porslin och diskade — en uppgift som hon annars brukade lämna till Mikael. Då och då gick hon fram till fönstret och spanade efter honom. Till sist blev hon så orolig att hon satte på sig sin skinnjacka och gick ut för att söka efter honom.

Hon vandrade först ned till småbåtshamnen, där lampor fortfarande lyste i stugorna, men ingen Mikael syntes till. Hon följde stigen längs vattnet där de brukade ta kvällspromenader. Martin Vangers hus var mörkt och kändes redan obebott. Hon gick ut till stenarna på udden där hon och Mikael tidigare hade suttit och gick sedan tillbaka hem. Han hade ännu inte kommit tillbaka.

Lisbeth gick upp till kyrkan. Fortfarande ingen Mikael. Hon stod villrådig en stund och undrade vad hon skulle göra. Sedan gick hon tillbaka till sin motorcykel och hämtade en ficklampa från sadelväskan och gav sig iväg längs vattnet igen. Det tog henne en stund att snirkla sig fram på den halvt övervuxna vägen, och ännu längre tid att hitta stigen ut till Gottfrieds stuga. Den dök plötsligt upp ur mörkret bakom några träd då hon nästan var framme vid den. Mikael syntes inte på verandan och dörren var låst.

Hon hade vänt åter mot byn då hon hejdade sig och gick tillbaka och ända ut på udden. Plötsligt såg hon Mikaels siluett i mörkret ute på bryggan där Harriet Vanger hade dränkt sin pappa. Då först andades hon ut.

Han hörde henne då hon kom ut på bryggan och vände sig om. Hon satte sig bredvid honom utan att säga någonting. Till sist bröt han tystnaden.

”Förlåt mig. Jag var bara tvungen att få vara i fred en stund.”

”Jag vet.”

Hon tände två cigaretter och gav honom den ena. Mikael tittade på henne. Lisbeth Salander var den mest asociala människa han någonsin träffat. Hon brukade ignorera varje försök från hans sida att prata om något personligt och hade aldrig tagit emot någon endaste sympatiyttring. Hon hade räddat hans liv och nu hade hon gett sig ut mitt i natten och letat rätt på honom ute i ingenstans. Han lade en arm runt henne.

”Nu vet jag vad jag har för prislapp. Vi har övergett de där tjejerna”, sa han. ”De kommer att tysta ned hela historien. Allt som finns i Martins källare kommer att försvinna.”

Lisbeth svarade inte.

”Erika hade rätt”, sa han. ”Jag hade gjort mera nytta om jag hade åkt till Spanien och haft sex med spanjorskor i en månad och sedan kommit hem och tagit itu med Wennerström. Nu har jag förlorat månader till ingen nytta.”

”Om du hade åkt till Spanien så skulle Martin Vanger fortfarande vara igång i sin källare.”

Tystnad. De satt tillsammans en lång stund innan han reste sig och föreslog att de skulle gå hem.

Mikael somnade före Lisbeth. Hon låg vaken och lyssnade till hans andetag. Efter en stund gick hon in i köket och kokade kaffe och satt i mörkret på kökssoffan och rökte flera cigaretter medan hon grubblade intensivt. Att Vanger och Frode skulle blåsa Mikael tog hon för givet. Det låg i deras natur. Men det var Mikaels problem och inte hennes. Eller hur?

Till sist fattade hon ett beslut. Hon fimpade och gick in till Mikael, tände sänglampan och ruskade honom tills han vaknade. Klockan var halv tre på morgonen.

”Vad?”

”Jag har en fråga. Sätt dig upp.”

Mikael satte sig upp och tittade sömndrucket på henne.

”När du blev åtalad — varför försvarade du dig inte?”

Mikael skakade på huvudet och mötte hennes blick. Han sneglade på klockan.

”Det är en lång historia, Lisbeth.”

”Berätta. Jag har tid.”

Han satt tyst en lång stund och övervägde vad han borde säga. Till sist bestämde han sig för sanningen.

”Jag hade inget försvar. Innehållet i artikeln var felaktigt.”

”När jag hackade din dator och läste din mailkorrespondens med Erika Berger fanns det gott om referenser till Wennerströmaffären, men ni diskuterade hela tiden praktiska detaljer om rättegången och ingenting om vad som egentligen hände. Berätta vad som gick på tok.”