Det fanns ett mönster, eller åtminstone en antydan till mönster. En labyrint av företag som ägde varandra. Wennerströms imperium var värderat till det befängda spektret mellan 100 och 400 miljarder kronor. Beroende på vem man frågade och hur man räknade. Men om företagen äger varandras tillgångar — vad blir då värdet av företagen?
När hon frågade tittade Mikael Blomkvist på henne med ett plågat ansiktsuttryck.
”Det där är esoterika”, svarade han och återgick till att sortera banktillgodohavanden.
De hade brådstörtat lämnat Hedebyön tidigt på morgonen när Lisbeth Salander släppt den bomb som nu uppslukade all vaken tid för Mikael Blomkvist. De hade åkt direkt hem till Lisbeth och tillbringat två dygn framför hennes dator medan hon guidat honom genom Wennerströms universum. Han hade många frågor. En av dessa var av ren nyfikenhet.
”Lisbeth, hur kan du praktiskt taget styra hans dator?”
”Det är en liten uppfinning min kollega Plaguehar gjort. Wennerström har en IBM laptop som han jobbar på, både hemma och på sitt kontor. Det betyder att all information finns på en enda hårddisk. Han har bredband i sin fastighet hemma. Plaguehar uppfunnit en sorts manschett som man knäpper runt själva bredbandskabeln och som jag testar åt honom; allting som Wennerström ser registreras av manschetten, som sänder informationen vidare till en server någonstans.”
”Har han ingen brandvägg?”
Lisbeth log.
”Jodå, han har en brandvägg. Men poängen är att manschetten också fungerar som en sorts brandvägg. Det tar en stund att hacka datorn på det här sättet. Säg att Wennerström får ett e-mail; det går först till Plaguesmanschett och kan läsas av oss innan det ens passerat hans brandvägg. Men det finurliga är att mailet skrivs om och det läggs till en källkod på några byte. Det här upprepas varje gång han laddar ned något till sin dator. Bilder är ännu bättre. Han surfar väldigt mycket på nätet. Varje gång han plockar hem en porrbild eller öppnar en ny hemsida lägger vi till några rader källkod. Efter ett tag, några timmar eller dagar beroende på hur mycket han använder datorn, har Wennerström laddat hem ett helt program på ungefär tre megabyte där varje bit fogas till nästa bit.”
”Och?”
”När de sista bitarna kommer på plats integreras programmet med hans Internetprogram. Han upplever det som att hans dator hänger sig och han måste göra en omstart. Under omstarten installeras en helt ny programvara. Han använder Microsoft Explorer.Nästa gång han startar Explorerstartar han egentligen ett helt annat program, som ligger osynligt på hans desktop och ser ut och fungerar som Explorer, men som också gör en massa andra saker. Först tar det kontroll över hans brandvägg och ser till att allting verkar fungera. Sedan börjar det scanna av datorn och skickar bitar av information varje gång han klickar på musen då han surfar. Efter ett tag, återigen beroende på hur mycket han surfar, har vi ackumulerat en komplett spegel av innehållet på hans hårddisk på en server någonstans. Därmed är det dags för HT:n.”
”HT?”
”Sorry. Plaguekallar det för HT. Hostile Takeover.”
”Jaha.”
”Det finurliga är vad som händer sedan. När strukturen är klar har Wennerström två kompletta hårddiskar, en på sin egen burk, en på vår server. Nästa gång han startar sin dator så startar han egentligen den speglade datorn. Han jobbar inte längre på sin egen dator utan i själva verket på vår server. Hans dator blir en aning långsammare, men det är knappt märkbart. Och när jag är uppkopplad till servern kan jag tappa hans dator i realtid. Varje gång Wennerström trycker på en tangent på sin dator ser jag det på min.”
”Jag antar att din kompis också är en hacker.”
”Det var han som ordnade avlyssningen i London. Han är en smula socialt inkompetent och träffar aldrig människor, men på nätet är han en legend.”
”Okej”, sa Mikael och log uppgivet mot henne. ”Fråga nummer två: Varför berättade du inte om Wennerström tidigare?”
”Du har aldrig frågat mig.”
”Och om jag aldrig hade frågat dig — ponera att jag aldrig träffat dig — så skulle du ha suttit på din kunskap om att Wennerström var en gangster medan Millenniumgick i konkurs.”
”Det var ingen som hade bett mig avslöja Wennerström”, svarade Lisbeth med snusförnuftig röst.
”Men om?”
”Jag berättade ju”, svarade hon defensivt.
Mikael släppte ämnet.
Mikael var helt absorberad av det som fanns i Wennerströms dator. Lisbeth hade bränt ned innehållet i Wennerströms hårddisk — drygt fem gigabyte — på ett tiotal cd-skivor och kände sig som om hon mer eller mindre hade flyttat in i Mikaels lägenhet. Hon väntade tålmodigt och besvarade de frågor han hela tiden ställde.
”Jag begriper inte hur han kan vara så djävulskt korkad att han samlar allt material om sin smutsiga byk på en hårddisk”, sa Mikael. ”Om det någonsin hamnar hos polisen…”
”Folk är inte rationella. Min gissning är att han helt enkelt inte tror att polisen någonsin skulle få för sig att ta hans dator i beslag.”
”Höjd över alla misstankar. Jag håller med om att han är en arrogant skitstövel, men han måste ju ha säkerhetskonsulter omkring sig som talar om hur han ska hantera sin dator. Det finns material i datorn som sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till 1993.”
”Datorn är rätt ny. Den tillverkades för ett år sedan, men han tycks ha överfört all gammal korrespondens och sånt till hårddisken istället för att lagra på cd-skivor. Men han använder i alla fall krypteringsprogram.”
”Vilket är helt värdelöst om du befinner dig inne i hans dator och läser av lösenorden varje gång han skriver in dem.”
När de hade varit tillbaka i Stockholm i fyra dagar ringde plötsligt Christer Malm på Mikaels mobil och väckte honom vid tretiden på natten.
”Henry Cortez var ute på krogen med en väninna i kväll.”
”Jaha”, svarade Mikael sömndrucket.
”På väg hem hamnade de på Centralens krog.”
”Det är inget bra ställe att förföra på.”
”Lyssna. Janne Dahlman har semester. Henry upptäckte plötsligt honom vid ett bord i sällskap med en annan man.”
”Och?”
”Henry kände igen sällskapet från hans byline. Krister Söder.”
”Jag tycker mig känna igen namnet, men…”
”Han jobbar på Finansmagasinet Monopolsom ägs av Wennerströmgruppen”, fortsatte Malm.
Mikael satte sig upp i sängen.
”Är du kvar?”
”Jag är kvar. Det behöver inte betyda något. Söder är en vanlig journalist och kan vara en gammal kompis till Dahlman.”
”Okej, jag är paranoid. För tre månader sedan köpte Millenniumett reportage av en frilans. Veckan innan vi skulle publicera körde Söder ett nästan identiskt avslöjande. Det var samma story om en mobiltillverkare som mörkat en rapport om att de använder en felaktig komponent som kan ge kortslutning.”
”Jag hör vad du säger. Men det är sådant som händer. Har du pratat med Erika?”
”Nej, hon är fortfarande bortrest och kommer hem först nästa vecka.”
”Gör ingenting. Jag ringer tillbaka senare”, sa Mikael och stängde mobilen.
”Problem?” frågade Lisbeth Salander.
” Millennium”, sa Mikael. Jag måste åka in en sväng. Har du lust att hänga med?”
Redaktionen var öde vid fyratiden på morgonen. Det tog Lisbeth Salander ungefär tre minuter att knäcka lösenordsskyddet på Janne Dahlmans dator och ytterligare två minuter att överföra innehållet till Mikaels iBook.
Merparten av mailen fanns dock i Janne Dahlmans egen laptop, som de inte hade tillgång till. Men genom hans stationära arbetsdator på Millenniumkunde Lisbeth Salander lista ut att Dahlman förutom sin egen millennium.se-adress hade ett privat hotmailkonto på Internet. Det tog henne sex minuter att knäcka kontot och ladda ned hans korrespondens från det senaste året. Fem minuter senare hade Mikael belägg för att Janne Dahlman både läckt information om situationen på Millenniumoch hållit redaktören på Finansmagasinet Monopoluppdaterad om vilka reportage Erika Berger planerat till olika nummer. Spionaget hade pågått åtminstone sedan föregående höst.
