”Jag erkänner att det är en fascinerande historia du har berättat. Men jag blir inte riktigt klok på varför du berättar den för mig.”

”Det har jag faktiskt redan sagt. Jag vill avslöja den fähund som mördade min brors sondotter. Och det är det jag vill anlita dig för.”

”Hur?”

Henrik Vanger lade ned kniv och gaffel. ”Mikael, i snart trettiosju år har jag grubblat mig fördärvad på vad som hände Harriet. Under årens lopp har jag använt allt mer av min fritid till att leta efter henne.”

Han tystnade och plockade av sig glasögonen och tittade på någon osynlig smutsfläck på linsen. Sedan lyfte han blicken och betraktade Mikael.

”Om jag ska vara riktigt ärlig var Harriets försvinnande orsaken till att jag så småningom lämnade rodret i koncernledningen. Jag tappade lusten. Jag visste att det fanns en mördare i min närhet och grubblandet och sökandet efter sanningen blev en belastning för mitt arbete. Det värsta är att det inte blev en lättare börda med tiden — tvärtom. Ungefär 1970 hade jag en period då jag bara ville vara i fred. Vid det laget hade Martin klivit in i styrelsen och han fick ta över mer och mer av min arbetsbörda. 1976 trädde jag tillbaka och Martin tog över som vd. Jag har fortfarande en styrelseplats men jag har inte gjort många knop sedan jag fyllde femtio. De senaste trettiosex åren har det inte gått en dag utan att jag har grubblat på Harriets försvinnande. Du kanske anser att jag är besatt av detta — åtminstone anser de flesta av mina släktingar att jag är det. Och förmodligen är det så.”

”Det var en fruktansvärd händelse.”

”Mer än så. Den förstörde mitt liv. Det är ett faktum som jag blivit allt mer medveten om ju längre tiden gått. Har du bra självkännedom?”

”Tja, jag anser naturligtvis det.”

”Det har jag också. Jag kan inte släppa vad som hände. Men mina motiv har förändrats med åren. Från början var det kanske sorg. Jag ville hitta henne och åtminstone få begrava henne. Det handlade om att ge Harriet upprättelse.”

”På vilket sätt har det förändrats?”

”I dag handlar det mera om att hitta den kallblodiga jäveln. Men det lustiga är att ju äldre jag blir, desto mer av en uppslukande hobby har det blivit.”

”Hobby?”

”Ja, jag vill faktiskt använda det ordet. När polisutredningen rann ut i sanden fortsatte jag. Jag har försökt gå systematiskt och vetenskapligt till väga. Jag har samlat på all information som har varit möjlig att hitta — fotografierna däruppe, polisutredningen, jag har antecknat allt som människor berättat för mig om vad de gjorde den dagen. Jag har alltså ägnat nästan halva mitt liv åt att samla information om en enda dag.”

”Du är medveten om att efter trettiosex år är mördaren själv kanske död och begravd?”

”Jag tror inte det.”

Mikael höjde på ögonbrynen inför det bestämda uttalandet.

”Låt oss avsluta middagen och gå tillbaka upp. Det finns en detalj kvar innan min historia är komplett. Det är den mest förbryllande.”

Lisbeth Salander parkerade den automatväxlade Corollan vid pendeltågsstationen i Sundbyberg. Hon hade lånat Toyotan från Milton Securitys bilpool. Hon hade inte exakt bett om lov, men Armanskij hade å andra sidan aldrig uttryckligen förbjudit henne att använda någon av Miltons bilar. Förr eller senare, tänkte hon, måste jag skaffa ett eget fordon. Hon saknade bil men ägde däremot en motorcykel — en begagnad lättviktare, en Kawasaki 125 kubik, som hon använde sommartid. Under vintern stod hojen inlåst i hennes källarförråd.

Hon promenerade till Högklintavägen och ringde på porttelefonen prick klockan sex. Portlåset klickade efter några sekunder och hon gick två våningar upp för trappan och ringde på dörren där det beskedliga namnet Svensson fanns angivet. Hon hade ingen aning om vem Svensson var eller om någon sådan person överhuvudtaget existerade i lägenheten.

”Hej Plague”, hälsade hon.

” Wasp. Du hälsar bara på när du behöver något.”

Mannen, som var tre år äldre än Lisbeth Salander, var 189 centimeter lång och vägde 152 kilo. Själv var hon 154 centimeter lång och vägde 42 kilo och hade alltid känt sig som en dvärg intill Plague. Som vanligt var det mörkt i hans lägenhet; skenet från en enda tänd lampa silade ut i hallen från det sovrum han använde som arbetsrum. Det luktade instängt och unket.

”Plague, det är för att du aldrig tvättar dig och för att det luktar apa härinne. Om du någonsin går ut kan jag tipsa om såpa. Finns på Konsum.”

Han log blekt men svarade inte och tecknade åt henne att följa med in i köket. Han slog sig ned vid köksbordet utan att tända någon lampa. Belysningen bestod huvudsakligen av skenet från gatlyktan utanför fönstret.

”Jag menar, jag är inte direkt rekordbra på att städa själv, men luktar det likmask i gamla mjölkpaket buntar jag ihop dem och slänger dem.”

”Jag är sjukpensionär”, sa han. ”Jag är socialt inkompetent.”

”Så därför gav staten dig en bostad och glömde bort dig. Är du aldrig rädd att grannarna ska klaga och socialen komma på inspektion? Då kanske du hamnar på dårhus.”

”Har du något till mig?”

Lisbeth Salander öppnade blixtlåset i jackfickan och plockade fram 5 000 kronor.

”Det är allt jag kan avvara. Det är mina egna pengar och jag kan inte gärna dra av dig som omkostnad.”

”Vad vill du ha?”

”Manschetten du pratade om för två månader sedan. Fick du ihop den?”

Han log och placerade ett föremål på bordet framför henne.

”Berätta hur den fungerar.”

Under den följande timmen lyssnade hon intensivt. Sedan testade hon manschetten. Plaguevar möjligen socialt inkompetent. Men han var utan tvekan ett geni.

Henrik Vanger stannade vid sitt skrivbord och väntade till dess att han åter hade Mikaels uppmärksamhet. Mikael tittade på sitt armbandsur. ”Du pratade om en förbryllande detalj?”

Henrik Vanger nickade. ”Jag är född den 1 november. Då Harriet var åtta år gav hon mig en födelsedagspresent, en tavla. En pressad blomma bakom en enkel ram.”

Henrik Vanger gick runt skrivbordet och pekade på den första blomman. Blåklocka. Den var amatörmässigt och klumpigt monterad.

”Det var första tavlan. Jag fick den 1958.”

Han pekade på nästa tavla.

”1959.” Smörblomma. ”1960.” Prästkrage. ”Det blev en tradition. Hon tillverkade tavlan någon gång på sommaren och sparade den till min födelsedag. Jag hängde dem alltid på väggen här. 1966 försvann hon och då bröts traditionen.”

Henrik Vanger tystnade och pekade på ett gap i raden av tavlor. Mikael kände plötsligt nackhåren resa sig. Hela väggen var fylld av pressade blommor.

”1967, ett år efter att hon hade försvunnit, fick jag den här blomman på min födelsedag. Det är en viol.”

”Hur fick du blomman?” frågade Mikael med låg röst.

”Inslagen i presentpapper och skickad i ett vadderat kuvert med posten. Skickat från Stockholm. Ingen avsändare. Inget meddelande.”

”Du menar att…” Mikael svepte med handen.

”Just det. På min födelsedag varje förbannat år. Förstår du hur det känns? Det är riktat mot mig, precis som om mördaren vill tortera mig. Jag har grubblat mig fördärvad över om det kanske är så att Harriet röjdes undan därför att någon ville komma åt mig. Det var ingen hemlighet att Harriet och jag hade ett speciellt förhållande och att jag såg henne som min egen dotter.”

”Vad är det du vill att jag ska göra?” frågade Mikael med skärpa i rösten.

När Lisbeth Salander lämnade tillbaka Corollan i garaget under Milton Security passade hon på att gå på toaletten uppe på kontoret. Hon använde sitt passerkort i porten och åkte direkt upp till tredje våningen för att slippa gå genom huvudentrén på andra våningen, där jouren arbetade. Hon besökte toaletten och hämtade en kopp kaffe från den espressomaskin som Dragan Armanskij hade investerat i då han sent omsider insett att Lisbeth aldrig skulle brygga kaffe bara för att det förväntades av henne. Därefter gick hon till sitt arbetsrum och hängde skinnjackan över en kontorsstol.