Nyheten att Millennium fått förstärkning i form av Henrik Vanger var en betydligt större händelse än vad Lisbeth Salander hade väntat sig. Aftonbladetsnätupplaga låg redan ute med ett längre TT-telegram som summerade Henrik Vangers karriär och konstaterade att det var första gången på drygt tjugo år som den gamle industrimagnaten hade gjort ett offentligt framträdande. Beskedet att han gick in som delägare i Millenniumansågs lika otänkbart som att Peter Wallenberg eller Erik Penser plötsligt skulle dyka upp som delägare i ETCeller sponsor för Ordfront Magasin.

Händelsen var så stor att Rapports19.30-sändning satte den som tredjenyhet och ägnade tilldragelsen tre minuter. Erika Berger blev intervjuad vid ett konferensbord på Millenniumsredaktion. Helt plötsligt hade Wennerströmaffären blivit en nyhet igen.

”Vi gjorde ett allvarligt misstag i fjol som fick till resultat att tidningen fälldes för förtal. Det är naturligtvis något vi beklagar… och vi kommer att följa upp den historien vid lämpligt tillfälle.”

”Vad menar du med att följa upp historien?” frågade reportern.

”Jag menar att vi småningom kommer att berätta vår version av händelsen, vilket vi faktiskt inte gjort ännu.”

”Men det kunde ni ha gjort i rättegången.”

”Vi valde att inte göra det. Men vi kommer självfallet att fortsätta vår granskande journalistik.”

”Betyder det att ni fortfarande står fast vid den historia som ni fällts för?”

”Jag har inga kommentarer till det i dag.”

”Du avskedade Mikael Blomkvist efter domen.”

”Det är helt fel. Läs vårt pressmeddelande. Han behövde en time out och en välbehövlig paus. Han återkommer som ansvarig utgivare senare i år.”

Kameran panorerade genom redaktionen medan reportern snabbt drog bakgrundsinformation om Millenniumsstormiga historia som udda och uppkäftig tidning. Mikael Blomkvist var inte tillgänglig för en kommentar. Han hade just blivit inlåst på Rullåkersanstalten, belägen vid en liten tjärn mitt ute i skogen någon mil från Östersund i Jämtland.

Däremot noterade Lisbeth Salander att Dirch Frode plötsligt skymtade förbi i en dörröppning på redaktionen i TV-bildens ytterkant. Hon rynkade ögonbrynen och bet sig eftertänksamt i underläppen.

Det hade varit en händelsefattig nyhetsmåndag och Henrik Vanger fick hela fyra minuter i niosändningen. Han intervjuades i en studio på lokal-TV i Hedestad. Reportern inledde med att konstatera att efter två decenniers tystnad har industrilegenden Henrik Vanger återvänt till rampljuset. Reportaget inleddes med en presentation av Henrik Vangers liv i svartvita TV-bilder, där han framträdde med Tage Erlander och invigde fabriker på 1960-talet. Kameran fokuserade därefter på en studiosoffa där Henrik Vanger satt lugnt tillbakalutad med korslagda ben. Han var klädd i gul skjorta, smal grön slips och ledig mörkbrun kavaj. Att han var en mager och åldrande fågelskrämma undgick ingen, men han talade med klar och fast stämma. Dessutom var han frispråkig. Reportern började med att fråga vad som hade förmått honom att bli delägare i Millennium.

” Millenniumär en bra tidning som jag följt med stort intresse i flera år. I dag befinner sig tidningen under attack. Den har mäktiga fiender som organiserar en annonsbojkott i syfte att köra den i botten.”

Reportern var uppenbarligen inte förberedd på ett sådant svar men vädrade omedelbart att den redan udda storyn hade helt oväntade dimensioner.

”Vilka ligger bakom den bojkotten?”

”Det är en av de saker som Millenniumnoga kommer att granska. Men låt mig ta tillfället i akt att förklara att Millenniuminte kommer att låta sig skjutas i sank i första taget.”

”Är det därför du gått in som delägare i tidningen?”

”Det vore mycket olyckligt för yttrandefriheten om särintressen skulle ha makt att tysta obekväma medieröster.”

Henrik Vanger lät som om han hade varit kulturradikal yttrandefrihetskämpe i hela sitt liv. Mikael Blomkvist gapskrattade plötsligt där han invigde sin första kväll i TV-rummet på Rullåkersanstalten. Hans medfångar sneglade oroligt mot honom.

Senare på kvällen, när han låg på sängen i sin cell, som påminde om ett trångt motellrum med ett litet bord, en stol och en väggfast hylla, medgav han att Henrik och Erika hade haft rätt om hur nyheten skulle marknadsföras. Utan att ha talat med en enda människa om saken visste han att något hade förändrats i attityden till Millennium.

Henrik Vangers framträdande var inget annat än en krigsförklaring mot Hans-Erik Wennerström. Budskapet var kristallklart — i fortsättningen slåss du inte mot en tidning med sex anställda och en årsbudget som motsvarar en lunchrepresentation för Wennerstroem Group. Nu slåss du också mot Vangerföretagen som för all del är en skugga av sin forna storhet men som ändå är en betydligt tuffare utmaning. Wennerström kunde nu göra ett val: antingen backa bort från konflikten eller ta sig an uppgiften att även smula sönder Vangerföretagen.

Det besked Henrik Vanger hade gett i TV var att han var beredd att slåss. Han kanske var chanslös mot Wennerström, men kriget skulle bli kostsamt.

Erika hade valt sina ord med omsorg. Hon hade egentligen inte sagt någonting, men hennes påstående att tidningen ännu ”ej redovisat sin version” skapade intrycket att det faktiskt fanns något att redovisa. Trots att Mikael var åtalad, dömd och numera även fånge hade hon gått ut och sagt — utan att säga det — att han egentligen var oskyldig och att en annan sanning existerade.

Just genom att inte öppet använda ordet oskyldig framstod hans oskuld som än mer påtaglig. Det självklara sätt på vilket han skulle återinsättas som ansvarig utgivare underströk att Millenniuminte hade något att skämmas för. I allmänhetens ögon var trovärdigheten inget problem — alla gillar en konspirationsteori och i valet mellan en stenrik affärsman och en uppkäftig och snygg chefredaktör var det inte svårt att bestämma var sympatierna skulle investeras. Media skulle dock inte köpa historien lika lätt — men Erika hade möjligen desarmerat ett antal kritiker som inte skulle våga sticka ut hakan.

Ingen av dagens händelser hade i grunden förändrat situationen, men de hade köpt tid och de hade förändrat styrkebalansen en smula. Mikael föreställde sig att Wennerström hade haft en obehaglig afton. Wennerström kunde inte veta hur mycket — eller lite — de visste och innan han gjorde nästa drag var han tvungen att lista ut det.

Med ett bistert ansiktsuttryck knäppte Erika av TV:n och videon efter att ha tittat på först sitt eget och därefter Henrik Vangers framträdande. Hon såg på klockan, kvart i tre på natten, och kvävde en impuls att ringa Mikael. Han satt inburad och det var osannolikt att han hade sin mobil i cellen. Hon hade varit så sen hem till villan i Saltsjöbaden att hennes man redan hade somnat. Hon reste sig och gick bort till barskåpet och hällde upp en försvarlig mängd Aberlour — hon drack sprit ungefär en gång per år — och satte sig vid fönstret och tittade ut över Saltsjön och blinkfyren vid infarten mot Skurusundet.

Hon och Mikael hade haft en häftig ordväxling när de var ensamma efter att hon slutit avtalet med Henrik Vanger. Genom åren hade de grälat friskt om hur texter skulle vinklas, layouten utformas, källors trovärdighet värderas och tusen andra ting som hör tidningsmakeri till. Men grälet i Henrik Vangers gäststuga hade rört principer där hon visste att hon befann sig på osäker mark.

”Jag vet inte vad jag ska göra nu”, hade Mikael sagt. ”Henrik Vanger har anlitat mig för att skriva sin självbiografi. Hittills har jag kunnat resa mig och gå i samma ögonblick som han försökt tvinga mig att skriva något som inte är sant, eller försökt tubba mig att vinkla historien på något sätt. Nu är han en av delägarna i vår tidning — och dessutom den ende med ekonomi nog att rädda tidningen. Helt plötsligt sitter jag på två stolar, i en position som yrkesetiska nämnden inte skulle uppskatta.”