Han packade upp sitt bagage. Det kändes som om han hade haft semester och han upptäckte att han faktiskt saknade både Sarowsky och sina medfångars sällskap. Hur befängt det än verkade hade han trivts på Rullåker. Frigivningen hade dock kommit så oväntat att han inte hade förvarnat någon.

Klockan var strax efter sex på kvällen. Han gick snabbt upp till Konsum och handlade basvaror innan de stängde. När han kom hem slog han på sin mobiltelefon och ringde till Erika, vars mobilsvar angav att hon inte kunde nås för tillfället. Han pratade in ett meddelande om att de skulle höras under morgondagen.

Därefter promenerade han upp till sin arbetsgivare, som befann sig på bottenvåningen och häpet höjde ögonbrynen när han såg Mikael.

”Har du rymt?” var den gamles första ord.

”Lagligen frigiven i förtid.”

”Det var en överraskning.”

”För mig med. Jag fick veta det i går kväll.”

De tittade på varandra i några sekunder. Sedan överraskade den gamle Mikael genom att slå armarna om honom och ge honom en björnkram.

”Jag skulle just äta. Gör mig sällskap.”

Anna serverade fläskpannkaka med lingon. De satt kvar i matrummet och pratade i nästan två timmar. Mikael redogjorde för hur långt han hade kommit med familjekrönikan och var hål och luckor fanns. De pratade inte om Harriet Vanger, men hade ett utförligt samtal om Millennium.

”Vi har haft tre styrelsemöten. Fröken Berger och er partner Christer Malm har haft vänligheten att förlägga två av mötena hit upp, medan Dirch representerade mig på ett möte nere i Stockholm. Jag önskar verkligen att jag var några år yngre, men sanningen är att det är för tröttsamt för mig att åka så långt. Jag ska försöka ta mig ned under sommaren.”

”Jag tror nog att de kan hålla möten häruppe”, svarade Mikael. ”Och hur känns det att vara delägare i tidningen?”

Henrik Vanger log ett snett leende.

”Det är faktiskt det roligaste jag gjort på många år. Jag har tittat på ekonomin och det ser hyfsat ut. Jag behöver inte skjuta till så mycket pengar som jag trodde — gapet mellan inkomster och utgifter minskar.”

”Jag har pratat med Erika någon gång i veckan. Jag har förstått att annonsbiten har förstärkts.”

Henrik Vanger nickade. ”Det är på väg att vända, men det kommer att ta tid. Från början gick företag i Vangerkoncernen in och stödköpte annonssidor. Men redan har två gamla annonsörer — mobiltelefoner och en resebyrå — kommit tillbaka.” Han log brett. ”Vi kör också en lite mer personlig drive bland Wennerströms gamla fiender. Och tro mig, det finns en lång lista.”

”Har du hört något från Wennerström?”

”Nja, inte precis. Men vi har läckt ut att Wennerström organiserar bojkotten mot Millennium. Det får honom att verka småaktig. En journalist på DN lär ha frågat honom och fått ett snäsigt svar.”

”Du njuter av det här.”

”Njuter är fel ord. Jag borde ha ägnat mig åt det här för flera år sedan.”

”Vad är det egentligen mellan dig och Wennerström?”

”Försök inte. Det får du veta framåt nyår.”

Det var en behaglig vårkänsla i luften. När Mikael lämnade Henrik vid niotiden hade det börjat mörkna. Han tvekade en stund. Sedan gick han och knackade på hos Cecilia Vanger.

Han var inte säker på vad han förväntade sig. Cecilia Vanger spärrade upp ögonen och såg omedelbart obekväm ut men släppte in honom i hallen. De blev stående, plötsligt osäkra på varandra. Även hon frågade om han hade rymt och han förklarade hur det låg till.

”Jag ville bara säga hej. Kommer jag olämpligt?”

Hon undvek hans blick. Mikael märkte på en gång att hon inte var särskilt glad att se honom.

”Nej… nej, kom in. Vill du ha kaffe?”

”Gärna.”

Han följde henne in i köket. Hon stod med ryggen mot honom medan hon fyllde på vatten i kaffebryggaren. Mikael gick fram till henne och lade en hand på hennes axel. Hon stelnade.

”Cecilia, du ser inte ut som om du vill bjuda mig på kaffe.”

”Jag väntade dig först om en månad”, sa hon. ”Du överraskade mig.”

Han kände hennes olust och vände henne runt så att han kunde se hennes ansikte. De stod tysta en kort stund. Hon ville fortfarande inte möta hans blick.

”Cecilia. Strunta i kaffet. Vad är det som är på tok?”

Hon skakade på huvudet och tog ett djupt andetag.

”Mikael, jag vill att du går. Fråga inget. Gå bara.”

Mikael promenerade först hem till sin stuga, men blev obeslutsamt stående vid grinden. Istället för att gå in gick han ned till vattnet vid bron och satte sig på en sten. Han tände en cigarett medan han sorterade tankarna och undrade vad som kunde ha förändrat Cecilia Vangers attityd till honom så dramatiskt.

Han hörde plötsligt motorljud och såg en stor vit båt smyga in i sundet under bron. När den passerade såg Mikael att det var Martin Vanger som stod vid rodret, med blicken fokuserad för att hålla undan från någon grynna i vattnet. Båten var en tolv meter lång motorkryssare — ett imponerande kraftpaket. Han reste sig och följde efter på strandpromenaden längs vattnet. Han upptäckte plötsligt att flera båtar redan låg i vattnet vid olika bryggor, en blandning av motorbåtar och segelbåtar. Det fanns flera Petterssonbåtar och vid en brygga låg en IF och guppade i eftersvallet. Andra båtar var större och mer dyrbara farkoster. Han noterade en Hallberg-Rassy. Sommaren hade anlänt. Därmed kunde han också avgöra den klassmässiga uppdelningen av Hedebys marina liv — Martin Vanger hade utan tvekan den största och mest dyrbara båten i omgivningen.

Han stannade nedanför Cecilia Vangers hus och sneglade mot de upplysta fönstren på övervåningen. Sedan gick han hem till sig och satte på kaffe. Han tittade in i sitt arbetsrum medan han väntade på att det skulle bli färdigt.

Innan han inställde sig i fängelset hade han burit tillbaka merparten av Henrik Vangers dokumentation om Harriet. Det hade känts som ett klokt beslut att inte lämna hela dokumentationen i ett tomt hus under en längre tid. Nu gapade hyllorna tomma. Allt han hade kvar av utredningen var fem av Henrik Vangers egna anteckningsböcker, som han hade haft med sig till Rullåker och som han vid det här laget kunde utantill. Och, konstaterade han, ett fotoalbum som han hade glömt högst upp i bokhyllan.

Han plockade ned albumet och tog med det in till köksbordet. Han hällde upp kaffe och slog sig ned och började bläddra.

Det var bilderna som hade tagits den dag Harriet försvann. Först kom den sista bilden på Harriet, vid Barnens dag-tåget inne i Hedestad. Därefter följde drygt 180 knivskarpa bilder från tankbilsolyckan på bron. Han hade granskat albumet bild för bild med förstoringsglas vid flera tillfällen tidigare. Nu tittade han förstrött igenom det; han visste att han inte skulle hitta något som kunde göra honom klokare. Han kände sig plötsligt utled på gåtan Harriet Vanger och slog igen albumet med en smäll.

Han gick rastlöst fram till köksfönstret och tittade ut i mörkret.

Sedan vände han blicken mot fotoalbumet igen. Han kunde inte riktigt förklara känslan, men helt plötsligt uppstod en undflyende tanke, som om han hade reagerat på någonting han just hade sett. Det var som om ett osynligt väsen hade blåst försiktigt i hans öra och nackhåren reste sig en aning.

Han satte sig och slog upp albumet igen. Han gick igenom det sida för sida, varje bild från bron. Han tittade på den yngre upplagan av en oljeindränkt Henrik Vanger och en yngre Harald Vanger, en man som han ännu inte hade sett skymten av. Det trasiga broräcket, byggnaderna, fönstren och fordonen som syntes i bild. Han hade inga problem med att identifiera en tjugoårig Cecilia Vanger mitt i hopen av åskådare. Hon hade en ljus klänning och en mörk kavaj på sig och syntes på ett tjugotal bilder i albumet.

Han kände en plötslig upphetsning. Genom åren hade Mikael lärt sig att lita på sina instinkter. Han hade reagerat på något i albumet, men han kunde inte sätta fingret på exakt vad.