I mellanstadiet hade hon vid flera tillfällen blivit hemskickad efter att ha hamnat i våldsamma bråk med klasskamrater. Betydligt kraftigare pojkar i klassen lärde sig snart att det kunde vara förenat med obehag att bråka med den spinkiga flickan — till skillnad från andra flickor i klassen backade hon aldrig undan och tvekade inte en sekund inför att ta till knytnävarna eller tillhyggen för att freda sig. Hon gick omkring med attityden att hon hellre skulle låta sig misshandlas till döds än att ta emot skit.

Dessutom hämnades hon.

När Lisbeth Salander gick i sexan hade hon hamnat i bråk med en väsentligt större och kraftigare pojke. Hon hade inte varit någon match för honom rent fysiskt. Han hade först roat knuffat omkull henne flera gånger, därefter gett henne örfilar när hon försökte gå till motangrepp. Ingenting hjälpte dock, hur överlägsen han än var så fortsatte den dumma bruden att angripa, och efter ett tag hade till och med klasskamraterna börjat anse att det gick för långt. Hon hade varit så uppenbart försvarslös att det hade blivit pinsamt. Till sist hade pojken gett henne ett ordentligt knytnävsslag som spräckt hennes läpp och fått henne att se stjärnor. De hade lämnat henne på marken bakom gymnastiksalen. Hon hade varit hemma i två dagar. Den tredje dagens morgon hade hon väntat på sin plågoande med ett brännbollsträ, som hon drog till honom över örat med. För detta tilltag blev hon uppkallad till rektor som beslutade att polisanmäla henne för misshandel, vilket resulterade i en särskild social utredning.

Hennes klasskamrater hade betraktat henne som knäpp och behandlat henne därefter. Hon väckte också föga sympati bland lärarna, som stundom uppfattade henne som en plåga. Hon hade aldrig varit särskilt talför och blev känd som eleven som aldrig räckte upp handen och ofta inte svarade då läraren försökte ställa en direkt fråga till henne. Däremot visste ingen om det berodde på att hon inte kunde svaret eller något annat, vilket avspeglades i betygen. Att hon hade problem rådde det inget tvivel om, men på något besynnerligt sätt ville ingen riktigt ta på sig ansvaret för den besvärliga flickan, trots att hon diskuterades vid åtskilliga möten med kollegiet. Hon hamnade därför i situationen att även lärarna struntade i henne och lät henne sitta i sin surmulna tystnad.

Vid ett tillfälle då en vikarie som inte kände till hennes speciella uppträdande hade pressat henne att besvara en fråga i matematik hade hon fått ett hysteriskt utbrott och slagit och sparkat mot läraren. Hon avslutade mellanstadiet och flyttade till en annan skola, utan att ha en enda kamrat att säga adjö till. En oälskad flicka med ett udda beteende.

Sedan hände Allt Det Onda som hon inte ville tänka på, precis då hon stod på tröskeln till tonåren. Det sista utbrottet, som färdigställde mönstret och föranledde att journalanteckningarna från grundskolan plockades fram. Sedan dess hade hon juridiskt betraktats som… tja, knäpp. Ett freak.Lisbeth Salander hade aldrig behövt några papper för att veta att hon var annorlunda. Det var å andra sidan inget som bekymrat henne så länge hennes förmyndare hade varit Holger Palmgren, som hon vid behov hade kunnat linda runt sitt lillfinger.

I och med Bjurmans ankomst hotade omyndigförklaringen att bli en dramatisk belastning i hennes liv. Oavsett vem hon vände sig till skulle potentiella fallgropar öppna sig, och vad skulle hända om hon förlorade kampen? Skulle hon bli institutionaliserad? Inspärrad på dårhus? Det var verkligen inte ett alternativ.

Senare på natten, när Cecilia Vanger och Mikael låg stilla med benen omslingrade och Cecilias bröst vilade mot Mikaels sida, tittade hon upp på honom.

”Tack. Det var länge sedan sist. Du är helt okej i sängen.”

Mikael log. Sexuellt relaterat smicker var alltid barnsligt tillfredsställande.

”Jag hade kul”, sa Mikael. ”Det här var oväntat, men roligt.”

”Jag gör gärna om det”, sa Cecilia Vanger. ”Om du har lust.”

Mikael tittade på henne.

”Du menar väl inte att du vill ha en älskare?”

”En occasional lover”, sa Cecilia Vanger. ”Men jag vill att du går hem innan du somnar. Jag vill inte vakna i morgon bitti och ha dig här innan jag har fått ordning på musklerna och ansiktet. Sedan är det helt okej om du inte berättar för hela byn att vi har ihop det.”

”Skulle inte tro det”, sa Mikael.

”Framför allt vill jag inte att Isabella ska veta om det. Hon är en sådan svinpäls.”

”Och din närmaste granne… jag har träffat henne.”

”Ja, men som tur är ser hon inte min ytterdörr från sitt hus. Mikael, var diskret, snälla.”

”Jag ska vara diskret.”

”Tack. Dricker du?”

”Ibland.”

”Jag är sugen på något fruktigt med gin i. Vill du ha?”

”Gärna.”

Hon drog ett lakan kring sig och försvann till bottenvåningen. Mikael passade på att gå på toaletten och skölja av sig. Han stod naken och betraktade hennes bokhylla då hon återvände med en karaff isvatten och två gin och lime. De skålade.

”Varför kom du hit?” frågade hon.

”Inget särskilt. Jag bara…”

”Du har suttit hemma och läst Henriks utredning. Och du kommer över till mig. Man måste inte vara särskilt begåvad för att förstå vad du grubblar på.”

”Har du läst utredningen?”

”Delar av den. Jag har levt hela mitt vuxna liv med den. Man kan inte umgås med Henrik utan att drabbas av gåtan Harriet.”

”Det är faktiskt ett fascinerande problem. Jag menar, det är ett låsta rummet-mysterium på en hel ö. Och ingenting i utredningen tycks följa normal logik. Varenda fråga förblir obesvarad, varenda ledtråd leder till en återvändsgränd.”

”Mmm, det är sådant folk blir besatta av.”

”Du var på ön den dagen.”

”Ja. Jag var här och jag upplevde hela kalabaliken. Jag bodde egentligen i Stockholm och pluggade. Jag önskar att jag hade stannat hemma den helgen.”

”Hur var hon egentligen? Människor tycks ha tolkat henne helt olika.”

”Är det här off the record eller…”

”Det är off the record.”

”Jag har ingen aning om vad som rörde sig i Harriets huvud. Du syftar förstås på det sista året. Ena dagen var hon en religiös knäppskalle. Nästa dag lade hon på makeup som en hora och gick till skolan i den tajtaste jumper hon hade. Man behöver inte vara psykolog för att begripa att hon var djupt olycklig. Men jag var som sagt inte här och fick bara höra skvaller.”

”Vad var det som utlöste problemen?”

”Gottfried och Isabella, förstås. Deras äktenskap var rena snurren. De festade eller slogs. Inte fysiskt — Gottfried var inte en sådan som slog och han var närmast rädd för Isabella. Hon hade ett fruktansvärt humör. Någon gång i början av 1960-talet flyttade han ut mer eller mindre permanent till sin stuga längst ut på ön, där Isabella aldrig satte sin fot. Det fanns perioder då han dök upp i byn och såg ut som en slusk. Och sedan blev han nykter och klädde sig prydligt igen och försökte sköta sitt jobb.”

”Var det ingen som ville hjälpa Harriet?”

”Henrik förstås. Hon flyttade ju in hos honom till slut. Men glöm inte bort att han var upptagen med att spela rollen av den store industrimannen. Han var oftast på resa någonstans och hade inte så mycket tid att vara med Harriet och Martin. Jag missade mycket av det här eftersom jag bodde först i Uppsala och sedan i Stockholm — och jag hade heller ingen lätt uppväxt med Harald som pappa, det kan jag försäkra. Men i efterhand har jag förstått att problemet var att Harriet aldrig anförtrodde sig åt någon. Tvärtom, hon försökte hålla skenet uppe och låtsas som om de var en lycklig familj.”

”Förnekelse.”

”Naturligtvis. Men hon förändrades när hennes pappa drunknade. Då kunde hon inte låtsas att allting var okej längre. Fram till dess hade hon varit… jag vet inte hur jag ska förklara det, överbegåvad och brådmogen men i allra högsta grad en någorlunda vanlig tonåring. Det sista året var hon fortfarande blixtrande intelligent, femmor på alla skrivningar och så, men det var som om hon saknade en egen själ.”