Sedan 1989 existerar inte längre begreppet omyndigförklaradom vuxna personer.
Det finns två grader av förmynderi — godmanskap och förvaltning.
En god maninträder som frivillig hjälp för personer som av olika skäl har problem med att klara dagliga rutiner, betala räkningar eller sköta sin hygien. Den som utses till god man är ofta en släkting eller nära bekant. Om sådan närstående saknas kan de sociala myndigheterna utse en god man. Godmanskap är en lindrig form av förmynderi, där huvudmannen— den omyndigförklarade — fortfarande har kontroll över sina tillgångar och där beslut fattas i samråd.
Förvaltarskapär en betydlig hårdare form av kontroll, där huvudmannen fråntas befogenheter att själv förfoga över sina pengar och fatta beslut i olika frågor. Den exakta formuleringen innebär att förvaltaren övertar huvudmannens hela rättshandlingsförmåga. I Sverige står drygt 4 000 personer under förvaltning. De vanligaste skälen till förvaltarskap är uppenbar psykisk sjukdom eller psykisk sjukdom i förening med grovt missbruk av alkohol eller narkotika. En mindre del utgörs av senildementa. Förvånansvärt många av de personer som står under förvaltarskap är relativt unga, trettiofem år eller yngre. En av dessa var Lisbeth Salander.
Att frånta en människa kontrollen över sitt liv, det vill säga över sitt bankkonto, är en av de mest kränkande åtgärder en demokrati kan ta till, inte minst då det gäller unga människor. Det är kränkande även om syftet med åtgärden kan anses vara gott och socialt rimligt. Frågor om förvaltarskap är därför potentiellt känsliga politiska ärenden, som omgärdas av rigorösa bestämmelser och kontrolleras av en Överförmyndarnämnd. Denna lyder under länsstyrelsen och kontrolleras i sin tur av Justitieombudsmannen.
Överlag driver Överförmyndarnämnden sin verksamhet under svåra förhållanden. Men med tanke på de känsliga frågor myndigheten hanterar har förbluffande få klagomål eller skandaler avslöjats i media.
Vid enstaka tillfällen förekommer rapporter om att åtal väckts mot någon god man eller förvaltare som ägnat sig åt att försnilla pengar eller att olovandes ha sålt sin klients bostadsrätt och stoppat pengarna i egen ficka. Men dessa fall är relativt sällsynta, vilket i sin tur kan bero på en av två saker: antingen att myndigheten utför sitt jobb utomordentligt bra eller att huvudmännen inte har möjlighet att klaga och på ett trovärdigt sätt göra sig hörda bland journalister och myndigheter.
Överförmyndarnämnden är ålagd att årligen granska om det finns skäl att ansöka om upphävande av ett förvaltarskap. Eftersom Lisbeth Salander framhärdade i sin rigida vägran att underkasta sig psykiatriska undersökningar — hon växlade inte ens ett hövligt god morgonmed sina läkare — så hade myndigheten aldrig funnit skäl att ändra beslutet. Följaktligen uppstod ett förhållande av status quo och följaktligen förblev hon år efter år ställd under förvaltarskap.
Lagtexten fastslår dock att behovet av förvaltarskap ska anpassas i varje enskilt fall. Holger Palmgren hade tolkat detta som att Lisbeth Salander gärna fick sköta sina egna pengar och sitt eget liv. Han hade till punkt och pricka uppfyllt myndighetens krav och lämnat en månatlig rapport och en årlig revision, men hade därutöver behandlat Lisbeth Salander som vilken normal ung kvinna som helst och inte lagt sig i hennes val av livsstil eller umgänge. Han menade att det varken var hans eller samhällets sak att avgöra om den unga damen ville ha en ring i näsan och en tatuering på halsen. Denna något egensinniga attityd till tingsrättens beslut var en orsak till att de kommit så bra överens.
Så länge Holger Palmgren varit hennes förvaltare hade Lisbeth Salander inte grubblat nämnvärt över sin juridiska status. Advokat Nils Bjurman tolkade dock förvaltarskapslagen på ett helt annat sätt.
Lisbeth Salander var nu en gång för alla inte som normala människor. Hon hade en rudimentär kunskap om juridik — det var ett område hon aldrig haft anledning att fördjupa sig i — och hennes förtroende för polismakten var på det hela taget obefintligt. För henne var polisen en vagt definierad fientlig slagstyrka vars praktiska insatser genom åren bestått i att omhänderta eller förnedra henne. Senast hon hade haft något med polisen att göra var då hon en eftermiddag i maj föregående år hade passerat Götgatan på väg till Milton Security och plötsligt stått öga mot öga med en visirförsedd kravallpolis, som utan någon som helst provokation från hennes sida hade gett henne ett batongslag över axeln. Hennes spontana impuls hade varit att omedelbart gå till våldsamt motangrepp med en Coca-Cola-flaska hon råkade ha i handen. Dessbättre hade polismannen vänt på klacken och rusat vidare innan hon hann agera. Först senare fick hon veta att Reclaim the Street hade haft en demonstration längre upp på gatan.
Tanken att besöka de visirmaskerades högkvarter och anmäla Nils Bjurman för sexuella övergrepp existerade inte i hennes medvetande. Och för övrigt — vad skulle hon anmäla? Bjurman hade tagit henne på brösten. Vilken polis som helst skulle ha kastat en blick på henne och konstaterat att med hennes miniatyrknoppar var det osannolikt och om det hade hänt så borde hon närmast vara stolt över att någonville besvära sig. Och det där med att suga av — det var hennes ord mot hans och vanligen brukade andras ord väga tyngre än hennes. Polisen var inte ett alternativ.
Efter att hon hade lämnat Bjurmans kontor hade hon istället åkt hem, duschat, ätit två smörgåsar med ost och saltgurka och satt sig ned för att tänka i den slitna och noppiga soffan i vardagsrummet.
En vanlig människa skulle kanske ha ansett att hennes brist på reaktion hade legat henne till last — det skulle ha varit ytterligare ett belägg för att hon på något sätt var så onormal att inte ens en våldtäkt förmådde frambringa en nöjaktig emotionell respons.
Hennes bekantskapskrets var förvisso inte stor, och bestod heller inte av skyddad medelklass från förortens villastäder, men vid arton års ålder hade Lisbeth Salander inte känt en enda flicka som inte vid åtminstone något tillfälle hade tvingats utföra någon form av sexuell handling mot sin vilja. Flertalet sådana övergrepp handlade om lite äldre pojkvänner, som med ett visst mått av bestämt tvång sett till att få sin vilja igenom. Så vitt Lisbeth Salander kände till hade sådana incidenter stundom lett till gråt och ilskna utbrott, men aldrig till en polisanmälan.
I Lisbeth Salanders värld var detta sakernas naturliga tillstånd. Som tjej var hon lovligt byte, framför allt om hon var klädd i en sliten svart skinnjacka och hade piercade ögonbryn, tatueringar och noll social status.
Det var inget att lipa över.
Däremot var det inte tal om att advokat Bjurman ostraffatskulle kunna tvinga henne att suga av honom. Lisbeth Salander glömde aldrig en oförrätt och var av naturen allt annat än förlåtande.
Hennes juridiska status var dock besvärlig. Så länge hon kunde minnas hade hon betraktats som knepig och omotiverat våldsam. De första journalanteckningarna kom från skolsköterskans pärm på lågstadiet. Hon hade blivit hemskickad därför att hon hade slagit och knuffat en klasskamrat mot en klädhängare så att blodvite uppstått. Hon mindes fortfarande sitt offer med irritation; en överviktig pojke vid namn David Gustavsson som brukade retas och kasta saker på henne och som skulle växa upp till att bli en formidabel mobbare. På den tiden visste hon inte ens vad ordet mobbning betydde, men när hon återkom dagen därpå hade David hotfullt utlovat hämnd och hon hade golvat honom med en rak höger som förstärkts med en golfboll och som hade lett till nytt blodvite och en ny journalanteckning.
Reglerna för det sociala umgänget i skolan hade alltid förbryllat henne. Hon skötte sig själv och lade sig inte i vad folk omkring henne gjorde. Ändå fanns det alltid någon som absolut inte ville lämna henne i fred.
