”Hur drunknade hennes pappa?”

”Gottfried? Hur prosaiskt som helst. Han ramlade ur en roddbåt precis nedanför stugan. Han hade gylfen öppen och extremt hög promillehalt i blodet, så du kan gissa hur det gick till. Det var Martin som hittade honom.”

”Det visste jag inte.”

”Det är lustigt. Martin har utvecklats till en riktigt bra människa. Om du hade frågat mig för trettiofem år sedan skulle jag ha sagt att han var den i familjen som behövde psykolog.”

”Hurså?”

”Harriet var inte ensam om att fara illa av situationen. Martin var i många år så tyst och inbunden att han närmast kunde beskrivas som folkskygg. Båda barnen hade det jobbigt. Jag menar, det hade vi allihopa. Jag hade mina problem med min pappa — jag antar att du förstått att han är spritt språngande galen. Min syster Anita hade samma problem, liksom Alexander, min kusin. Det var tufft att vara ung i familjen Vanger.”

”Vad har hänt med din syster?”

”Anita bor i London. Hon åkte över på 1970-talet för att jobba åt en svensk resebyrå och blev kvar. Hon gifte sig med någon karl som hon aldrig presenterade för släkten och som hon sedan dess separerat från. I dag är hon en av linjecheferna på British Airways. Hon och jag kommer bra överens men vi har rätt usel kontakt och träffas bara någon gång vartannat år eller så. Hon kommer aldrig hem till Hedestad.”

”Varför inte?”

”Vår pappa är galen. Räcker det som förklaring?”

”Men du blev kvar här.”

”Jag och Birger, min bror.”

”Politikern.”

”Skojar du? Birger är äldre än Anita och jag. Vi har aldrig haft särskilt bra kontakt. I sina egna ögon är han en enastående betydelsefull politiker med en framtid i riksdagen och kanske en ministerpost om borgarna skulle vinna. I själva verket är han ett måttligt begåvat kommunalråd i en avkrok, vilket torde vara både höjd- och slutpunkten i hans karriär.”

”En sak som fascinerar mig med familjen Vanger är att alla tycker så illa om varandra.”

”Det är inte riktigt sant. Jag håller av Martin och Henrik väldigt mycket. Och jag har alltid kommit bra överens med min syster, även om vi träffas alltför sällan. Jag avskyr Isabella, har inte mycket till övers för Alexander. Och jag pratar inte med min far. Det är väl ungefär fifty-fifty i släkten. Birger är… hmm, mera en uppblåst klant än en dålig människa. Men jag förstår vad du menar. Se det så här: om man är medlem av familjen Vanger lär man sig väldigt tidigt att tala klarspråk. Vi säger vad vi tycker.”

”Jo, jag har märkt att ni är rätt rakt på sak.” Mikael sträckte fram handen och rörde vid hennes bröst. ”Jag hade bara varit här en kvart då du överföll mig därnere.”

”Ärligt talat har jag funderat på hur du skulle vara i sängen sedan jag såg dig första gången. Och det kändes helt rätt att prova.”

För första gången i sitt liv kände Lisbeth Salander ett starkt behov av att be någon om råd. Problemet var dock att för att kunna be om råd var hon tvungen att anförtro sig åt någon, vilket i sin tur betydde att hon var tvungen att utlämna sig själv och berätta om sina hemligheter. Vem skulle hon berätta för? Hon var helt enkelt inte bra på kontakter med andra människor.

Lisbeth Salander hade noga räknat — då hon bockade av sin adressbok i huvudet — tio personer som i någon bemärkelse kunde sägas ingå i hennes bekantskapskrets. Det var en generös bedömning, insåg hon själv.

Hon kunde prata med Plague, som var en någorlunda fast punkt i hennes tillvaro. Men han var definitivt inte en vän och han var den absolut siste som skulle kunna bidra till att lösa hennes problem. Det var inte ett alternativ.

Lisbeth Salanders sexliv var inte fullt så blygsamt som hon hade gett sken av inför advokat Bjurman. Däremot hade sex alltid (eller i varje fall ganska ofta) skett på hennes villkor och initiativ. Hon hade noga räknat haft ett femtiotal partners sedan femtonårsåldern. Det kunde översättas med ungefär fem partners per år, vilket var okej för en singeltjej som med åren kommit att betrakta sex som ett nöjsamt tidsfördriv.

De allra flesta av dessa tillfälliga partners hade hon dock haft under en dryg tvåårsperiod. Det hade varit under de tumultartade år i slutet av tonåren då hon borde ha blivit myndig. Det fanns en tid då Lisbeth Salander hade stått vid ett vägskäl och inte riktigt haft kontroll över sitt liv, och då hennes framtid hade kunnat anta formen av ytterligare en serie journalanteckningar om droger, alkohol och omhändertaganden på olika vårdanstalter. Sedan hon fyllt tjugo och börjat arbeta på Milton Security hade hon lugnat sig väsentligt och — ansåg hon själv — fått grepp om sitt liv.

Hon kände inte längre ett behov av att vara någon till lags som bjudit henne på tre öl på krogen, och hon kände sig inte det minsta självförverkligad genom att gå hem tillsammans med ett fyllo som hon knappt visste namnet på. Det senaste året hade hon haft en enda regelbunden sexpartner och kunde knappast beskrivas som promiskuös, vilket hennes journalanteckningar från de sena tonåren antydde.

Sex hade därutöver oftast handlat om någon i det löst sammansatta kompisgäng där hon själv egentligen inte var medlem, men där hon accepterades därför att hon hade lärt känna Cilla Norén. Hon hade träffat Cilla i slutet av tonåren då hon på Holger Palmgrens enträgna insisterande hade försökt komplettera missade betyg från grundskolan på Komvux. Cilla hade haft plommonrött hår med svarta slingor, svarta skinnbyxor, en ring i näsan och lika många nitar i bältet som Lisbeth själv. De hade blängt misstänksamt på varandra under första lektionen.

Av någon anledning som Lisbeth inte riktigt förstod hade de börjat umgås med varandra. Lisbeth var inte den enklaste människa att bli kompis med och särskilt inte under de åren, men Cilla hade ignorerat hennes tystnad och dragit med henne på krogen. Genom henne hade Lisbeth blivit medlem i Evil Fingers, som ursprungligen hade varit ett förortsband bestående av fyra tonåriga tjejer i Enskede som gillade hårdrock, och som tio år senare var ett större kompisgäng som träffades på Kvarnen på tisdagskvällar för att snacka skit om grabbar, diskutera feminism, pentagram, musik och politik och dricka stora mängder mellanöl. De gjorde också skäl för namnet.

Salander befann sig i utkanten av gänget och bidrog sällan till pratet, men hon accepterades som den hon var och kunde komma och gå som hon ville och sitta tyst med sin öl hela kvällen. Hon blev också hembjuden till dem på födelsedagsfester och julglögg och sådant, även om hon oftast uteblev.

Under de fem år hon umgåtts med Evil Fingers hade tjejerna förändrats. Hårfärgerna hade blivit mer normala och kläderna kom allt oftare från H M än från Myrorna. De studerade eller jobbade och en av tjejerna hade blivit mamma. Lisbeth kände det som om hon var den enda som inte hade förändrats ett dugg, vilket också kunde tolkas som att hon stod och stampade på samma fläck.

Men de hade fortfarande roligt när de träffades. Om det fanns en plats där hon kände någon form av gruppgemenskap så var det i sällskap med Evil Fingers, och i förlängningen också med de grabbar som utgjorde tjejgruppens bekantskapskrets.

Evil Fingersskulle lyssna. De skulle också ställa upp för henne. Men de hade ingen aning om att Lisbeth Salander hade ett tingsrättsbeslut på att hon var juridiskt otillräknelig. Hon ville inte att också de skulle börja titta snett på henne. Det var inte ett alternativ.

I övrigt hade hon inte en enda skolkamrat från det förflutna i sin adressbok. Hon saknade alla former av nätverk eller stödstrumpor eller politiska kontakter. Så vem skulle hon vända sig till för att berätta om sina problem med advokat Nils Bjurman?

Möjligen en. Hon övervägde länge och väl om hon skulle anförtro sig åt Dragan Armanskij; att knacka på hos honom och förklara sin belägenhet. Han hade sagt åt henne att om hon behövde hjälp med något skulle hon inte tveka att vända sig till honom. Hon var övertygad om att han menat allvar.