”Stackars Karlsson på taket”, sa mamma. ”Folk kommer att jaga livet ur honom.”

Lillebror blev rädd och arg och ledsen, alltihop på en gång.

”Varför kan inte Karlsson få vara ifred”, skrek han. ”Han har ju inte gjort nåt. Han bara bor i sitt hus på taket och flyger omkring lite. Det är väl inget fel på det?”

”Nej”, sa pappa. ”Det är inget fel på Karlsson. Bara det att han är lite…hm…ovanlig.”

Ja, visst var det något ovanligt med Karlsson, det måste till och med Lillebror medge. Det är ovanligt att det bor små tjocka motoriserade farbröder i små särskilda hus uppe på taket, farbröder med en hopfällbar propeller på ryggen och en startknapp på magen.

En sådan liten farbror var Karlsson. Och Karlsson var Lillebrors bästa vän. Han var mer bästa vän än Krister och Gunilla till och med, som Lillebror ändå tyckte så mycket om och som han lekte med när Karlsson ibland plötsligt var försvunnen eller inte hade tid med honom.

Karlsson tyckte att Krister och Gunilla var bara skräp. Han fnös var gång Lillebror nämnde dem.

”Kom inte och tala om dom pluttisarna på samma dag som mej”, sa han. ”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hur många små dumma pojkar tror du har en sån bästis, va?”

”Ingen mer än jag”, sa Lillebror, och han blev varje gång lycklig och varm om hjärtat. Vilken tur att Karlsson hade slagit sig ner just på hans tak! Hela Vasastan var full av sådana där gamla fula fyravåningshus som det familjen Svantesson bodde i, vilken tur då att Karlsson hade råkat hamna just på deras tak och ingen annans.

Fast mamma och pappa hade varit så lagom glada åt Karlsson i början, och Lillebrors syskon, Bosse och Bettan, tyckte inte heller om honom först. Hela familjen — utom Lillebror förstås — ansåg att Karlsson var det hemskaste, mest bortskämda, ohängda och klåfingriga okynnesfä som överhuvudtaget kunde tänkas. Men på sista tiden hade de allihop börjat vänja sig vid honom. De nästan gillade Karlsson nu, och framför allt förstod de att Lillebror behövde honom. Bosse och Bettan var ju sa mycket äldre än Lillebror, han behövde en bästa vän när han inte hade några jämnåriga syskon. Och visserligen hade han en egen hund, en underbar liten en som hette Bimbo, men inte ens det räckte — Lillebror behövde Karlsson.

”Och jag tror att Karlsson också behöver Lillebror”, sa mamma.

Men ända från början hade pappa och mamma velat ha Karlsson så hemlig som möjligt. De förstod vilket väsen det skulle bli, om till exempel TV fick nys om honom eller om veckotidningarna kom och började skriva om ”Karlsson hemma hos sig”.

”Haha, det vore väl kul”, hade Bosse sagt en gång, ”om man fick se Karlsson utanpå Veckojournalen luktande på en bukett skära rosor i salongen eller så där.”

”Du är dum”, sa Lillebror da. ”Karlsson har ingen salong, han har bara ett litet joxigt rum och inga rosor.”

Det visste ju Bosse också. Både han och Bettan och mamma och pappa hade en gäng -- men bara en enda gäng — varit uppe på taket och sett Karlssons hus. De hade klättrat upp genom takluckan på vinden, den som sotaren använde, och Lillebror hade visat dem hur finurligt Karlssons hus låg gömt bakom skorstenen och alldeles intill grannhusets brandmur.

Mamma hade blivit något till förskräckt, när hon kom upp pa taket och sag gatan där nere så djupt under sig. Hon nästan svimmade och måste hålla sig i skorstenen.

”Lillebror, lova att du aldrig gar upp hit ensam”, sa hon.

Lillebror tänkte efter först, innan han lovade.

”Ja”, sa han till sist, ”jag ska aldrig gå upp hit ensam …fast jag kanske flyger hit med Karlsson ibland”, sa han sen ganska tyst. Om mamma inte hörde det, så fick hon verkligen skylla sig själv. Hur kunde hon förresten begära att Lillebror aldrig skulle hälsa pa hos Karlsson? Hon hade nog ingen aning om hur roligt man kunde ha i Karlssons lilla joxiga rum där det fanns så mycket grejor.

Men nu skulle det förstås bli slut på allting, tänkte Lillebror bittert, bara för de där dumma tidningsskriveriernas skull.

”Du får säga åt Karlsson att han aktar sej”, sa pappa. ”Han får låta bli att flyga omkring så mycket en tid framåt. Ni kan ju hållas i ditt rum där ingen ser honom.”

”Men jag kommer att häva ut honom, ifall han busar”, sa mamma.

Hon serverade Lillebror en tallrik gröt vid köksbordet, och Bimbo fick också lite i sin matskål. Pappa sa adjö och gick till kontoret. Och nu visade det sig att mamma också skulle ut på stan.

”Jag ska bara kila ner till resebyrån och se om dom kan hitta på någon trevlig resa åt oss, nu när pappa får semester”, sa hon och kysste Lillebror. ”Jag är snart tillbaka.”

Och så blev Lillebror ensam. Ensam med Bimbo och med sin gröt och sina tankar. Och med tidningen. Den hade han bredvid sig och sneglade i då och då. Under det där som stod om Karlsson var en vacker bild av en stor, vit ångbåt som hade kommit på besök till Stockholm och låg för ankar på Strömmen. Lillebror tittade på den, o, den var så vacker, han skulle gärna vilja se en sådan båt i verkligheten och fara över havet med den!

Han försökte titta bara på båten men hans ögon fastnade hela tiden på den där otäcka rubriken:

FLYGANDE TUNNA ELLER VAD?

Lillebror var verkligen bekymrad. Han måste så fort som möjligt tala med Karlsson, ändå fick han inte skrämma honom för mycket, nej, för vem vet om inte Karlsson då blev så rädd att han flög bort och aldrig mer kom igen!

Lillebror suckade. Sedan stoppade han motvilligt en sked gröt i munnen. Han svalde inte gröten utan höll den bara på tungan liksom på prov. Lillebror var en sådan där liten smal och pirig pojke med dålig aptit som det finns så många av. Han satt alltid och petade i sin mat, och det tog en evig tid för honom att bli färdig.

Särskilt gott var det då inte med gröt tänkte Lillebror. Möjligen skulle det bli något godare, om han strödde mer socker på den. Han tog sockerskålen, men i samma ögonblick hörde han motorsurr utanför köksfönstret, och vips kom Karlsson inflygande.

”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, skrek han, ”gissa vem som är världens bästa bästis och gissa varför han kommer just nu?”

Lillebror svalde hastigt ner det han hade i munnen.

”Världens bästa bästis, det är du Karlsson! Men varför kommer du just nu?”

”Gissa tre gånger”, sa Karlsson. ”För att jag längtade efter dej, lilla dumma pojke, eller för att jag bara råkade flyga fel och egentligen skulle en sväng runt Kungsträdgården eller för att jag kände att det luktade gröt, gissa på bara!”

Lillebrors ansikte blev ljust av glädje.

”För att du längtade efter mej”, föreslog han blygt.

”Fel”, sa Karlsson. ”Och jag skulle inte till Kungsan heller, så det behöver du inte gissa.”

Kungsan, tänkte Lillebror, o, dit fick Karlsson absolut inte flyga och ingen annan stans heller, där det vimlade av människor som kunde se honom, det måste man nu äntligen förklara för honom.

”Hör du, Karlsson”, började Lillebror, men så kom han av sig, för han märkte plötsligt att Karlsson såg missnöjd ut. Han tittade trumpet på Lillebror och plutade med munnen.

”Här kommer man utsvulten”, sa han, ”men är det nån som sätter fram en stol och en tallrik åt en och knyter på en en haklapp och lägger opp en massa gröt och säjer att man måste ta en sked för mamma och en sked för pappa och en sked för tant Augusta…?”

”Vem är tant Augusta”, undrade Lillebror nyfiket.

”Ingen aning”, sa Karlsson.

”Jamen då behöver du väl inte ta nån sked för henne då”, sa Lillebror och skrattade.

Men Karlsson skrattade inte.

”Jaså, du säjer det? Jaså, det är meningen att man ska svälta ihjäl bara för att man inte råkar känna all världsens tanter som kanske sitter och trynar långt borta i Tumba eller Tutaryd eller var dom nu håller till!”

Lillebror skyndade sig att plocka fram en tallrik och bjöd Karlsson ta för sig ur grötkarotten. Och fortfarande något trumpen öste Karlsson upp åt sig. Han öste och öste, och till sist tog han pekfingret till hjälp för att skrapa rent längs kanterna.