— Titta, där hänger min klocka, sa Oskar. Hur i all sin dar har den kommit dit?

Och han gick och tog bort klockan och stoppade den i västfickan.

— Och här ligger minsann min plånbok, sa han och tittade i soppskålen. Så konstigt!

Rulle och Fille tittade beundrande på Oskar, och Fille sa:

— Ni är inte så bakom hemma på bonnlandet heller, tycks det.

Sedan satte Rulle och Fille och Oskar sig omkring bordet igen.

— Käre Oskar, du måste äta och dricka lite mer, sa Fille.

Och Oskar och Rulle och Fille åt och drack och klappade varandra. Och om en liten stund stacks Filles hand in under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars plånbok på golvet. Han trodde nog, att den skulle vara säkrare där än i hans byxficka. Men det var den inte, för Karlsson högg genast plånboken och räckte upp den till Rulle, och Rulle tog plånboken och sa:

— Fille, jag har gjort dig orätt, du är en hedersman.

Om en liten stund stacks Rulles hand under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars klocka på golvet. Och Karlsson tog klockan och krafsade Fille lite grann på benet och räckte honom Oskars klocka, och Fille sa:

— Det finns ingen bättre kompis än du, Rulle. Men om en stund sa Oskar:

— Var är min plånbok? Och var är min klocka?

Och då kom blixtsnabbt både plånboken och klockan farande in under bordduken, för Fille tordes inte ha klockan och Rulle tordes inte ha plånboken på sig, ifall Oskar skulle börja bråka. Och Oskar började mycket riktigt bråka ganska högt och skrek, att han ville ha sin klocka och sin plånbok, men då sa Fille:

— Vi kan väl inte veta, var du har gått och slarvat bort din gamla plånbok.

Och Rulle sa:

— Vi har inte sett din gamla klocka, håll ordning på dina grejer!

Men då tog Karlsson först plånboken och sedan klockan och stack upp den till Oskar, och Oskar stoppade på sig bägge sakerna och sa:

— Tack, snälla Fille, tack, Rulle. Men ni får låta bli att skoja så där en annan gång.

Och sedan sparkade Karlsson till Fille på benet det värsta han kunde, och Fille skrek:

— Det där ska du få betalt för, Rulle!

Då sparkade Karlsson till Rulle på benet det värsta han kunde, och Rulle skrek.

— Är du inte klok, Fille, vad sparkas du efter? Och så rusade Rulle och Fille upp och började slåss, så att alla tallrikarna rasade ner från bordet och gick sönder, och Oskar blev rädd och gick sin väg med sin plånbok och sin klocka och kom inte mer tillbaka.

Lillebror var också rädd, men han kunde inte gå sin väg utan fick sitta tyst och stilla under bordduken.

Fille var starkare än Rulle, och han jagade ut Rulle i farstun och följde själv efter för att klå honom ännu mer. Då kröp Karlsson och Lillebror fram under bordduken och såg alla tallrikarna, som låg trasiga på golvet, och Karlsson sa:

— Varför ska soppskålen vara hel, när alla tallrikarna ar trasiga? Den skulle få det så ensamt, stackars soppskål!

Och så dängde han soppskålen i golvet med en smäll, och sedan rusade han och Lillebror fram till fönstret och klättrade ut det fortaste de kunde. Och då hörde Lillebror Fille och Rulle komma tillbaka in i rummet, och Fille sa:

— Varför i hela friden gav du honom tillbaka klockan och plånboken, din dumma torsk?

— Är du inte riktig slug, sa Rulle. Det var ju du, som gjorde det.

Då skrattade Karlsson, så att magen hoppade, och sedan sa han:

— Nu ska jag inte filura mer i dag.

Lillebror kände också, att han hade fått nog av filureri.

Det var ganska mörkt nu, och Lillebror och Karlsson tog varann i hand och vandrade tillbaka över taken till Karlssons hus, som låg ovanpå Lillebrors hus. När de kom tillbaka dit, hörde de en brandbil, som kom farande på gatan med ett väldigt tutande.

— Du ska få se, att det brinner nånstans, sa Lillebror. Brandkåren är här.

— Tänk, om det är i det här huset, sa Karlsson förhoppningsfullt. Då kan dom bara säga till mig, så ska jag hjälpa dom, för jag är världens bästa eldsläckare.

De kunde se, att brandbilen hade stannat på gatan alldeles nedanför, och det samlades en hel massa folk omkring. Men någon eld kunde de inte upptäcka. Däremot såg de plötsligt en stege komma skjutande upp mot taket, en sådan där lång magirus-stege som brandkåren har.

Då började Lillebror fundera.

— Tänk om…tänk om…dom kommer för att hämta mig, sa han.

För han kom plötsligt ihåg lappen, som han hade lämnat efter sig nere i sitt rum. Och det var allt bra sent nu.

— Varför då i all sin dar, sa Karlsson. Ingen människa kan väl ha nånting emot, att du är oppe på taket lite.

— Jo, min mamma kan, sa Lillebror. Hon har så mycket nerver, så det sprätter om det.

Han ryckte så synd om mamma, när han tänkte på det, och han längtade efter henne.

— Man skulle förstås kunna filura lite med brandkåren, föreslog Karlsson.

Men Lillebror ville inte filura mer. Han stod stilla och väntade på brandsoldaten, som kom klättrande uppför stegen.

— Nåja, sa Karlsson, det kan också vara på tiden för mig att sticka in och lägga mig. Visserligen har vi tagit det lugnt och inte filurat så mycket, men jag hade i alla fall minst tretti fyrti graders feber i morse, det får vi komma ihåg!

Och så skuttade han iväg över taket.

— Hejsan hoppsan, Lillebror, skrek han.

— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

Men han tittade hela tiden på brandsoldaten som kom allt närmare.

— Du, Lillebror, ropade Karlsson, innan han försvann bakom skorstenen. Tala inte om för brandkårn, att jag är här. För jag är världens bästa eldsläckare, och sedan skulle det bara bli ett evigt tjatande efter mig, så fort det tar eld nånstans.

Brandsoldaten var nära nu.

— Stå stilla, där du är, ropade han åt Lillebror. Rör dig inte ur fläcken, så kommer jag och hämtar dig.

Det var snällt av honom, tyckte Lillebror, men bra onödigt. Lillebror hade ju travat och gått på taket hela eftermiddagen, så nog orkade han gå ett par steg till.

— Är det min mamma, som har skickat dig, frågade han, när han i brandsoldatens famn var på väg nerför magirus-stegen.

— Ja, vad tror du, sa brandsoldaten. Men du…jag ryckte nästan ett slag, att ni var två små pojkar där oppe på taket…

Lillebror kom ihåg, vad Karlsson hade sagt, och han svarade allvarligt.

— Nej, det var ingen mer pojke än jag.

Mamma hade verkligen nerver, så att det sprätte om det. Hon och pappa och Bosse och Bettan och en massa andra människor var nere på gatan och tog emot Lillebror. Och mamma kastade sig över honom och kramade honom och skrattade och grät om vartannat. Och pappa bar honom ända upp i våningen och höll honom tätt tryckt intill sig hela tiden. Och Bosse sa:

— Du kan verkligen skrämma livet ur en, Lillebror. Och Bettan grät hon också och sa:

— Du får aldrig mer göra så där, kom ihåg det!

Och när Lillebror en stund senare låg i sin säng, samlades de allihop omkring honom precis som om det hade varit hans födelsedag. Men pappa sa mycket allvarsamt:

— Förstod du inte, att vi skulle bli oroliga? Förstod du inte, att mamma skulle gråta och vara lessen?

Lillebror skruvade på sig i sängen.

— Inte så där mycke’ orolig, mumlade han. Mamma kramade honom hårt, hårt och sa:

— Tänk, om du hade ramlat ner! Tänk, om vi hade blivit av med dig!

— Hade ni blivit lessna då, sa Lillebror förhoppningsfullt.

— Ja, vad tror du, sa mamma. Vi vill inte vara av med dig för något pris i världen, det vet du väl.

— Inte för hundra tusen millioner kronor ens en gång, frågade Lillebror.

— Nej, inte för hundra tusen millioner kronor.

— Är jag värd så mycket, sa Lillebror häpen.

— Jaha då, sa mamma och kramade honom en gång till.

Lillebror funderade. Hundra tusen millioner kronor, vilken förskräcklig massa pengar! Kunde det vara möjligt, att han var värd så mycket? När det gick att få en hundvalp, en riktigt bra hundvalp, för femtio kronor.