I slutet av oktober printade Mikael ut en sida och stängde av datorn redan klockan elva på förmiddagen. Utan ett ord klättrade han upp till sovloftet och räckte Lisbeth en försvarlig bunt papper. Därefter somnade han. Hon väckte honom på kvällen och framförde synpunkter på texten.

Strax efter två på morgonen gjorde Mikael en sista backup på sin text.

Nästa dag bommade han igen fönsterluckorna i stugan och låste. Lisbeths semester var över. De åkte in till Stockholm tillsammans.

Innan de var framme i Stockholm hade Mikael en känslig fråga som han måste dryfta med Lisbeth. Han tog upp ämnet då de drack kaffe ur pappersmuggar på Vaxholmsbåten.

”Det vi måste komma överens om är vad jag ska berätta för Erika. Hon kommer att vägra publicera detta om jag inte kan förklara hur jag har fått tag på materialet.”

Erika Berger. Mikaels mångåriga älskarinna och chefredaktör. Lisbeth hade aldrig träffat henne och var inte säker på att hon ville göra det heller. Hon kändes som en odefinierad störning i tillvaron.

”Vad vet hon om mig?”

”Ingenting.” Han suckade. ”Faktum är att jag har undvikit Erika ända sedan i somras. Jag har inte kunnat berätta om vad som hände i Hedestad därför att jag skäms så förbannat. Hon är väldigt frustrerad över att jag har varit så knapphändig med information. Hon vet naturligtvis att jag har suttit ute i Sandhamn och skrivit den här texten, men hon vet inte vad den innehåller.”

”Hmm.”

”Om ett par timmar får hon manuset. Då kommer hon att föranstalta ett tredje gradens läxförhör. Frågan är vad jag ska säga till henne.”

”Vad vill du säga?”

”Jag vill berätta sanningen.”

Lisbeth fick en rynka mellan ögonbrynen.

”Lisbeth, Erika och jag grälar nästan alltid. Det är liksom en del av vår jargong. Men vi litar obetingat på varandra. Hon är absolut pålitlig. Du är en källa. Hon skulle hellre dö än avslöja dig.”

”Hur många fler kommer du att behöva berätta för?”

”Absolut ingen. Det kommer att gå i graven med mig och Erika. Men jag kommer inte att avslöja din hemlighet för henne om du säger nej. Däremot tänker jag inte ljuga för Erika och hitta på någon källa som inte finns.”

Lisbeth funderade ända tills de lade till nedanför Grand Hotel. Konsekvensanalys. Till sist gav hon motvilligt Mikael tillstånd att presentera henne för Erika. Han satte på mobilen och ringde.

Erika Berger fick samtalet från Mikael mitt i ett lunchmöte med Malin Eriksson, som hon övervägde att anställa som redaktionssekreterare. Malin var tjugonio år och hade arbetat i vikariesvängen i fem år. Hon hade aldrig haft ett fast jobb och hade börjat misströsta om att någonsin få något. Tjänsten var inte utannonserad; Erika hade fått tips om Malin Eriksson genom en gammal bekant på en veckotidning. Hon hade ringt upp henne samma dag som hon slutade sitt senaste vikariat och hört efter om hon var intresserad av att söka jobb på Millennium.

”Det är ett vikariat på tre månader”, sa Erika. ”Men om det funkar kan det bli fast.”

”Jag har hört rykten om att Millenniumkommer att läggas ned snart.”

Erika Berger log.

”Du ska inte tro på rykten.”

”Den här Dahlman som jag ska ersätta…” Malin Eriksson tvekade. ”Han går till en tidning som ägs av Hans-Erik Wennerström…”

Erika nickade. ”Det är väl knappast någon branschhemlighet att vi befinner oss i konflikt med Wennerström. Han gillar inte folk som är anställda på Millennium.”

”Så om jag tar jobb på Millenniumkommer även jag att hamna i den kategorin.”

”Sannolikheten är stor för det, ja.”

”Men Dahlman fick jobb på Finansmagasinet?”

”Man kan säga att det är Wennerströms sätt att betala för diverse tjänster som Dahlman gjort. Är du fortfarande intresserad?”

Malin Eriksson funderade en stund. Sedan nickade hon.

”När vill du att jag ska börja?”

Just då ringde Mikael Blomkvist och avbröt anställningsintervjun.

Erika använde sina egna nycklar för att öppna dörren till Mikaels lägenhet. Det var första gången sedan hans korta besök på redaktionen vid midsommar som hon träffat honom öga mot öga. Hon gick in i vardagsrummet och hittade en anorektiskt mager flicka i soffan, klädd i en nött skinnjacka och med fötterna uppslängda på soffbordet. Hon trodde först att flickan var i femtonårsåldern, men det var innan hon såg hennes ögon. Hon betraktade fortfarande uppenbarelsen när Mikael kom in med en kanna kaffe och fikabröd.

Mikael och Erika granskade varandra.

”Förlåt att jag varit alldeles omöjlig”, sa Mikael.

Erika lade huvudet på sned. Någonting hade förändrats hos Mikael. Han såg tärd ut, magrare än hon mindes honom. Hans ögon var skamsna och en kort sekund undvek han hennes blick. Hon sneglade på hans hals. Där syntes en bleknad men tydligt urskiljbar rand.

”Jag har undvikit dig. Det är en väldigt lång historia och jag är inte stolt över min roll i den. Men vi får ta det senare… just nu vill jag presentera dig för den här unga damen. Erika, det här är Lisbeth Salander. Lisbeth, Erika Berger är chefredaktör på Millenniumoch min bästa vän.”

Lisbeth granskade hennes eleganta kläder och självsäkra uppträdande och bestämde sig redan efter tio sekunder för att Erika Berger sannolikt inte skulle bli hennes bästa vän.

Mötet varade i fem timmar. Erika ringde två gånger och avbokade andra möten. Hon ägnade en timme åt att läsa delar av det bokmanus som Mikael hade satt i hennes hand. Hon hade tusen frågor men insåg att det skulle ta veckor innan hon fick dem besvarade. Det viktiga var det manuskript som hon slutligen lade ifrån sig. Om ens bråkdelen av dessa påståenden var korrekta hade en helt ny situation uppstått.

Erika tittade på Mikael. Hon hade aldrig tvivlat på att han var en ärlig människa, men under en kort sekund kände hon svindel och undrade om Wennerströmaffären hade knäckt honom — att han hade producerat ett fantasifoster. I det ögonblicket ställde Mikael fram två kartonger med utprintat källmaterial. Erika bleknade. Naturligtvis ville hon veta hur han hade kommit i besittning av materialet.

Det tog en lång stund att övertyga henne om att den besynnerliga flickan, som ännu inte hade sagt ett ord under mötet, hade obegränsad tillgång till Hans-Erik Wennerströms dator. Inte bara hans — hon hade också hackat sig in i flera av hans advokaters och närmaste medarbetares datorer.

Erikas spontana reaktion var att de inte kunde använda materialet eftersom det tillkommit genom illegalt dataintrång.

Men det kunde de naturligtvis. Mikael påpekade att de inte hade någon skyldighet att redovisa hur de hade fått tag på materialet. De kunde lika gärna ha en källa med tillgång till Wennerströms dator som hade bränt ned hans hårddisk på några cd-skivor.

Till sist förstod Erika vilket vapen hon höll i sin hand. Hon kände sig utmattad och hade fortfarande frågor, men visste inte var hon skulle börja. Slutligen lutade hon sig bakåt i soffan och slog ut med armarna.

”Mikael, vad hände uppe i Hedestad?”

Lisbeth Salander tittade snabbt upp. Mikael satt tyst en lång stund. Han svarade med en motfråga.

”Hur kommer du överens med Harriet Vanger?”

”Bra. Tror jag. Jag har träffat henne två gånger. Jag och Christer åkte upp till Hedestad för ett styrelsemöte i förra veckan. Vi drack oss berusade på vin.”

”Och hur gick styrelsemötet?”

”Hon håller sitt ord.”

”Ricky, jag vet att du är frustrerad över att jag har duckat och hittat på ursäkter för att slippa berätta. Du och jag har aldrig haft hemligheter för varandra och helt plötsligt har jag ett halvår av mitt liv som jag… inte klarar av att berätta om för dig.”

Erika mötte Mikaels blick. Hon kände honom utan och innan, men det hon läste i hans ögon var något hon aldrig tidigare sett. Han såg vädjande ut. Han bönföll henne att inte fråga. Hon öppnade munnen och tittade hjälplöst på honom. Lisbeth Salander iakttog deras tysta konversation med neutral blick. Hon lade sig inte i samtalet.