[Hej Mikael.
Harriet Vanger besökte mig på redaktionen i dag. Hon ringde fem minuter innan hon kom upp och jag var helt oförberedd. En vacker kvinna i eleganta kläder och med kylig blick.
Hon kom för att meddela att hon ersätter Martin Vanger som Henriks stand-by i styrelsen. Hon var artig och vänlig och försäkrade mig om att Vangerkoncernen inte tänkte backa ur överenskommelsen utan att familjen tvärtom fullständigt stod bakom Henriks förpliktelser mot tidningen. Hon bad att få en rundtur på redaktionen och ville veta hur jag upplevde situationen.
Jag sa som det var. Att det känns som att jag inte har fast mark under fötterna, att du förbjudit mig att hälsa på i Sandhamn och att jag inte vet vad du jobbar på, mer än att du tror att du ska nita Wennerström. (Jag antog att jag kunde berätta det. Hon sitter trots allt i vår styrelse.) Hon lyfte ett ögonbryn och log och frågade om jag tvivlade på att du skulle lyckas. Vad svarar man på sådant? Jag sa att jag skulle vara betydligt lugnare om jag visste vad som var på gång. Äsch, det är klart att jag litar på dig. Men du driver mig till vansinne.
Jag frågade om hon visste vad du sysslade med. Hon förnekade det men påstod att det var hennes intryck att du var märkligt rådig, med ett innovativt tänkeri. (Det var hennes ordval.)
Jag sa också att jag förstod att något dramatiskt hade hänt uppe i Hedestad och att jag höll på att bli galen av nyfikenhet vad gällde storyn kring Harriet Vanger. Jag kände mig kort sagt som en idiot.
Hon svarade med en motfråga och undrade om du verkligen inte berättat någonting för mig. Hon sa att hon förstått att du och jag hade ett speciellt förhållande och att du säkert skulle berätta när du fick lite tid över. Sedan frågade hon om hon kunde lita på mig. Vad skulle jag svara? Hon sitter i styrelsen för Millennium och du har lämnat mig utan någonting att förhandla med.
Sedan sa hon något underligt. Hon bad mig att inte döma vare sig henne eller dig för hårt. Hon påstod att hon stod i tacksamhetsskuld till dig och väldigt gärna skulle vilja att hon och jag också kunde vara vänner. Sedan lovade hon att berätta historien vid tillfälle, om du inte klarade av att göra det. Hon lämnade mig omtumlad för en halvtimme sedan. Jag tror att jag gillar henne, men jag vet inte om jag kan lita på henne. /Erika
P.S. Jag saknar dig. Jag får en känsla av att något otäckt hände i Hedestad. Christer säger att du har ett konstigt märke — strypmärke? — på halsen?]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Hej Ricky. Storyn om Harriet är så miserabelt eländig att du inte ens kan föreställa dig. Det är utmärkt om hon själv berättar den för dig. Jag kan knappt förmå mig att tänka på det.
I väntan på det går jag i god för att du kan lita på Harriet Vanger. Hon talade sanning när hon sa att hon står i tacksamhetsskuld till mig, och tro mig — hon kommer aldrig att göra något för att skada Millennium. Bli hennes vän om du gillar henne. Låt bli om du inte gillar henne. Men hon förtjänar respekt. Hon är en kvinna med ett tungt bagage och jag känner stor sympati för henne./M.]
Dagen därpå fick Mikael ytterligare ett mail.
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Hej Mikael. Jag har försökt få tid över för att höra av mig till dig i flera veckor nu, men det verkar som om timmarna inte räcker till. Du försvann så snabbt från Hedeby att jag aldrig hann träffa dig och ta adjö.
Tiden sedan jag återkom till Sverige har varit fylld av omtumlande intryck och hårt arbete. Vangerföretagen befinner sig i kaos och tillsammans med Henrik har jag arbetat hårt med att bringa affärerna i ordning. I går besökte jag Millennium; jag går in som Henriks representant i styrelsen. Henrik har berättat utförligt om din och tidningens situation.
Jag hoppas att du accepterar att jag dyker upp på det sättet. Om du inte vill ha mig (eller någon annan från familjen) i styrelsen så förstår jag dig, men jag försäkrar att jag kommer att göra allt för att bistå Millennium. Jag står i djup skuld till dig och försäkrar dig att mina avsikter i detta sammanhang alltid kommer att vara de bästa.
Jag träffade din vän Erika Berger. Jag vet inte riktigt vad hon tyckte om mig och jag var förvånad över att du inte berättat om det som hänt för henne.
Jag vill väldigt gärna bli din vän. Om du alls orkar med någon i familjen Vanger framledes. Bästa hälsningar, Harriet
P.S. Jag förstod av Erika att du tänker ge dig på Wennerström igen. Dirch Frode har berättat om hur Henrik lurade dig. Vad kan jag säga. Jag är ledsen. Om det finns något jag kan göra måste du höra av dig.]
Från ‹[email protected]›
Till ‹[email protected]›:
[Hej Harriet. Jag försvann väldigt brådstörtat från Hedeby och arbetar nu med det jag egentligen borde ha ägnat mig åt i år. Du kommer att få information i god tid innan texten går i tryck, men jag tror att jag vågar påstå att det sistlidna årets problem snart kommer att vara över.
Jag hoppas att du och Erika blir vänner och jag har självfallet inga problem med att du dyker upp i Millenniums styrelse. Jag kommer att berätta vad som hände för Erika. Men just nu har jag varken ork eller tid och vill få lite distans först.
Låt oss hålla kontakten. Hälsningar/Mikael]
Lisbeth ägnade inte Mikaels skrivande särskilt stort intresse. Hon tittade upp från sin bok då Mikael sa någonting som hon först inte uppfattade.
”Förlåt. Jag pratade högt. Jag sa att det här är grovt.”
”Vad är grovt?”
”Wennerström hade en affär med en tjugotvåårig servitris som han gjorde med barn. Har du inte läst hans korrespondens med advokaten?”
”Snälla Mikael — du har tio år av korrespondens, e-post, avtal, resehandlingar och gud vet vad på den där hårddisken. Så fascinerad av Wennerström är jag inte att jag smäller i mig sex gigabyte med nonsens. Jag har läst en bråkdel, mest för att tillfredsställa min nyfikenhet, och konstaterat att han är en gangster.”
”Okej. Han gjorde henne med barn 1997. Då hon ville ha kompensation satte hans advokat någon på att övertala henne att göra abort. Jag antar att avsikten var att erbjuda henne en summa pengar, men hon var inte intresserad. Då gick övertalningen till så att torpeden höll henne under vattenytan i ett badkar till dess att hon gick med på att lämna Wennerström i fred. Och detta skriver Wennerströms idiot till advokat i ett mail — för all del krypterat, men i alla fall… Jag ger inte mycket för begåvningsnivån i den här samlingen.”
”Hur gick det med tjejen?”
”Hon gjorde abort. Wennerström var nöjd.”
Lisbeth Salander sa ingenting på tio minuter. Hennes ögon hade plötsligt blivit svarta.
”Ytterligare en man som hatar kvinnor”, mumlade hon till sist. Mikael hörde henne inte.
Hon lånade cd-skivorna och tillbringade de närmaste dagarna med att noggrant läsa Wennerströms e-post och andra dokument. Medan Mikael jobbade vidare låg Lisbeth på sovloftet med sin PowerBook i knäet och funderade över Wennerströms märkliga imperium.
Hon hade fått en besynnerlig tanke som hon plötsligt inte kunde släppa. Mest av allt undrade hon varför hon inte tänkt tanken tidigare.
