Den vita gåskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, och de hade flugit omkring hit och dit under den största oro för Tummetott. Under detta kringirrande hade de hört en trast, som satt i en trädtopp, ropa och gorma över att en, som kallade sig Kråkrövad, hade gjort narr av honom. De hade gett sig till samtal med trasten, och han hade visat dem åt vilket håll den där Kråkrövad hade farit. Sedermera hade de råkat en duvhanne, en stare och en gräsand, som alla hade jämrat sig över en illgärningsman, som hade stört dem i deras sång, och som hade hetat Kråktagen, Kråkfångad och Kråkstulen. På detta sätt hade de kunnat spåra Tummetott ända ner till ljungheden i Sunnerbo härad.
Så snart som gåskarlen och Dunfin hade funnit Tummetott, hade de gett sig av mot norr för att komma till Taberg. Men det hade varit en lång väg att fara, och mörkret hade kommit över dem, innan de hade fått sikte på bergtoppen. "Men bara vi kommer dit i morgon, ska väl alla bekymmer vara slut," tänkte pojken och borrade dig djupt ner i halmen för att få det varmare.
Kon hade hela tiden stått och bråkat i båset. Nu började hon plötsligt tala med pojken: "Jag tyckte, att en av dem, som kom in här, berättade, att han var en tomte. Om det är så, förstår han sig väl på att sköta om en ko." – "Vad är det, som fattas dig?" frågade pojken. – "Det fattas mig allt möjligt," sade kon. "Jag är varken mjölkad eller ryktad. Inte har jag fått nattfoder i krubban, och inte har jag fått bäddat under mig. Matmor kom hit in i skymningen för att göra i ordning åt mig, som hon brukade, men hon kände sig så sjuk, att hon strax måste gå in igen, och hon har inte kommit tillbaka." – "Det är bedrövligt, att jag ska vara så liten och kraftlös," sade pojken. "Jag tror inte, att jag är i stånd att hjälpa dig." – "Inte ska du inbilla mig, att du är kraftlös, därför att du är liten," sade kon. "Alla tomtar, som jag har hört talas om, har varit så starka, att de har kunnat dra ett helt lass hö och slå ihjäl en ko med ett knytnävslag. Pojken kunde inte låta bli att skratta åt kon. "Det var nog tomtar av annat slag än jag, det," sade han. "Men jag ska lossa din halslänk och öppna dörren för dig, så att du kan gå ut och dricka i en av vattenpussarna på gården, och så ska jag försöka klättra opp på höloftet och vräka ner hö i din krubba." – "Ja, det vore ju alltid någon hjälp," sade kon.
Pojken gjorde, som han hade sagt, och när kon stod med fylld krubba framför sig, tänkte han, att han äntligen skulle få sova. Men han hade knappt krupit ner i bädden, förrän hon på nytt började tala med honom.
"Du blir väl utledsen på mig, ifall jag ber dig om en sak till," sade kon. – "Det gör jag inte, om det bara är något, som jag kan rå med," sade pojken. – "Då vill jag be dig, att du går in i stugan här mittemot och ser efter hur det står till med matmor. Jag är rädd för att det har hänt henne en olycka." – "Nej, det kan jag inte," sade pojken. "Jag törs inte visa mig för människor." – "Du kan väl inte vara rädd för en gammal sjuk gumma," sade kon. "Men du behöver inte heller gå in i stuga. Ställ dig bara utanför dörren, och titta in genom dörrspringan!" – "Ja, om det inte är något annat ni begär av mig, så får jag väl göra det," sade pojken.
Därmed öppnade han lagårdsdörren och begav sig ut på gårdsplanen. Det var en förfärlig natt att komma ut i. Varken måne eller stjärnor lyste, vinden ven, och regnet skvalade ner. Men det värsta var, att sju stora ugglor sutto i rad på takåsen av boningshuset. Det var rysligt bara att höra dem, där de sutto och klagade på vädret. och än värre var det att tänka på att om en enda av dem fick syn på honom, så var det ute med honom.
"Stackare den, som liten är!" sade pojken, när han gav sig ut på gårdsplanen. Och det hade han skäl att säga. Han blåste omkull två gånger, innan han kom fram till boningshuset, och ena gången svepte vinden ner honom i en vattenpuss, som var så djup, att han höll på att drunkna. Men fram kom han i alla fall.
Han klättrade uppför ett par trappsteg, krånglade sig över en tröskel och kom in i förstun. Stugdörren var stängd, men nere i ena hörnet var ett stort stycke borttaget, för att katten skulle kunna gå ut och in. Det var alltså ingen svårighet för pojken att se efter hur det stod till i stugan.
Knappast hade han kastat en blick dit in, förrän han ryckte till och drog tillbaka huvudet. En gammal, gråhårig kvinna låg utsträckt på golvet därinne. Han varken rörde sig eller jämrade sig, och hennes ansikte lyste besynnerligt vitt. Det var, som om en osynlig måne hade kastat ett blekt ljus över det.
Pojken kom ihåg, att när hans morfar hade dött, hade också hans ansikte blivit så där underligt vitt. Och han förstod, att den gamla människan, som låg på golvet i stugan, måste vara död. Döden hade väl kommit över henne så hastigt, att hon inte en gång hade hunnit lägga sig på sin säng.
Han blev förfärligt rädd, när han tänkte på att han mitt i mörka natten befann sig ensam med en död. Han kastade sig huvudstupa utför trappan och rusade tillbaka till lagården.
När han talade om för kon vad han hade sett i stugan, hörde hon upp att äta. "Jaså, matmor är död," sade hon. "Då lär det snart bli slut med mig också." – "Det blir väl alltid någon, som tar hand om er," sade pojken tröstande. – "Du vet inte, du," sade kon, "att jag redan är dubbelt så gammal, som en ko brukar vara, innan hon läggs på slaktbänken. Men jag bryr mig heller inte om att leva längre, sedan hon därinne inte mer kan komma och pyssla om mig."
Hon sade inte mer på en stund, men pojken märkte nog, att hon varken sov eller åt. Det dröjde länge, innan hon började tala på nytt. "Ligger hon på nakna golvet?" frågade hon. – "Ja, det gör hon" sade pojken. – "Hon hade för vana att komma ut i lagården," fortsatte kon, "och tala om allt, som bekymrade henne. Jag förstod vad hon sade, fast jag inte kunde svara henne. De här sista dagarna gick hon och talade om att hon var rädd för att hon inte skulle ha någon hos sig, när hon dog. Hon var ängslig för att ingen skulle trycka till hennes ögon eller lägga hennes händer i kors över bröstet, sedan hon var död. Kanske att du vill gå in och göra detta?" Pojken blev tvehågsen. Han mindes, att när hans morfar hade dött, hade mor varit noga med att lägga honom till rätta. Han visste, att detta var något, som måste göras. Men å andra sidan så kände han, att han inte i den hemska natten vågade gå till den döda. Han sade inte nej, men han tog heller inte ett steg mot lagårdsdörren.
Ett par ögonblick stod den gamla kom tyst, liksom om hon hade väntat på svar. Men när pojken ingenting sade, upprepade hon inte sin begäran. I stället började hon att tala med honom om sin matmor.
Det var mycket att tala om. det var först och främst att berätta om alla de barn, som hon hade dragit upp. De hade ju varit i lagården var dag, och om sommaren hade de gått vall med boskapen på mossen och i hagarna, så att den gamla kon hade väl reda på dem. De hade varit präktiga allihop och glada och arbetsamma. En ko visste nog vad hennes vaktare dugde till.
Och likaså var det mycket att berätta om gården. Den hade inte alltid varit så fattig, som den nu var. Den var mycket vidsträckt, fast den till största delen bestod av mossar och steniga hagar. Det var inte mycket plats för åkrar där, men det fanns ypperligt bete överallt. En tid hade det stått ko i vartenda bås i lagården, och oxstallet, som nu stod alldeles tomt, hade varit fullt av oxar. Och då hade det rått lust och glädje både i stuga och fähus. När matmodern öppnade lagårdsdörren, hade hon trallat och sjungit, och alla korna hade råmat av glädje, när de hörde henne komma.
Men husbonden hade dött, medan barnen voro så små, att de ännu ingen nytta kunde göra, och matmodern hade måst överta gården och allt arbetet och omsorgen. Hon hade varit stark som en karl, och hon hade både plöjt och skördat. Om kvällarna, när hon kom in i lagården för att mjölka, var hon ibland så trött, att hon grät. Men när hon tänkte på sina barn, blev hon glad igen. Då slängde hon bort tårarna ur ögonen och sade: "Det gör ingenting. Jag får goda dar, jag med, bara mina barn blir vuxna. Ja, bara de blir vuxna."
