När staren sjöng visan för tusende gången, for pojken över gården. Han satte händerna för munnen som ett rör och ropade: "Skatan ska ta dem. Skatan ska ta dem."

"Vem är det, som vill skrämma mig?" frågade staren och flaxade oroligt med vingarna. "Det är Kråkfångad, som skrämmer dig," sade pojken. Denna gången sökte inte kråkhövdingen tysta ner honom. I stället hade både han och hela flocken så roligt, att de kraxade av belåtenhet.

Ju längre inåt landet de kommo, desto större blevo sjöarna, och desto rikare blevo de på öar och uddar. Och på en sjöstrand stod andraken och krumbuktade sig för andhonan. "Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. Ja ska vara dig trogen i all mina dar," sade andraken. – "Varar inte till sommarns slut," skrek pojken, som for förbi. – "Vad är du för en?" ropade andraken. – "Jag heter Kråkstulen," skrek pojken.

Vid middagstiden slogo kråkorna ner i en beteshage. De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem tänkte på att ge pojken något. Så kom Fumle-Drumle farande fram till hövdingen med en kvist av en törnbuske, som det satt några röda nypon på.

"Här ska du få, Vind-Ile" sade han. "Det är vacker mat, som passar åt dig." Vind-Ile fnyste föraktligt. "Tror du jag vill äta gamla torra nypon?" sade han. – "Och jag, som trodde att du skulle bli glad åt dem!" sade Fumle-Drumle och slängde bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den föll ner alldeles framför pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och äta sig mätt.

När kråkorna hade ätit, började de att prata. "Vad tänker du på, Vind-Ile? Du är så tyst i dag," sade en av dem till anföraren. – "Jag tänker på att i den här trakten levde en gång en höna, som var mycket glad åt sin matmor och för att riktigt glädja henne gick och värpte en kull ägg, som hon gömde under ett lagårdsgolv. Hela tiden hon ruvade äggen, fröjdade hon sig vid tanken på hur glad matmodern skulle bli åt kycklingarna. Matmodern undrade förstås var hönan höll till en så lång tid. Hon sökte henne, men fann henne inte. Kan du gissa, Långnäbb, vem som fann henne och äggen?"

"Jag tänker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men när du har talat om detta, så ska jag berätta något liknande. Kommer ni ihåg den stora, svarta katten i Hinneryds prästgård? Hon var missnöjd med husbondfolket, därför att de alltid togo de nyfödda ungarna ifrån henne och dränkte dem. Inte mer än en enda gång lyckades hon hålla dem gömda, och det var, när hon hade lagt dem i en halmstack ute i marken. Hon var nog så nöjd med de ungarna, men jag tror, att jag fick mer glädje av dem, jag än hon."

Nu blevo allihop så ivriga, att de föllo varandra i talet. "Vad är det för konst att stjäla ägg och småungar?" sade en. "Jag har en gång jagat en unghare, som var närapå fullvuxen. Det var att följa honom ur snår i snår." Längre kom hon inte, förrän en annan tog ordet ifrån henne. "Det kan nog vara lustigt att vålla höns och kattor förargelse, men ändå märkvärdigare finner jag det, att en kråka kan skaffa en människa förtret. Jag stal en gång en silversked..."

Men nu tyckte pojken, att han var för god att sitta och höra på sådant snack. "Nej, hör nu, kråkor!" sade han. "Jag tycker ni borde skämmas för att tala om all er elakhet. Jag har levat ibland vildgässen i tre veckor, och av dem har jag inte och hört annat än gott. Ni måtte ha en dålig hövding, som låter er röva och mörda på det där sättet. Ni borde allt börja ett annat liv, för jag kan tala om för er, att människorna har blivit uppledsna på er ondska, att de med all makt försöker att rota ut er. Och då lär det nog snart bli slut med er."

När Vind-Ile och kråkorna hörde detta, blevo de så onda, att de ämnade kasta sig över pojken och slita sönder honom. Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och ställde sig framför honom. "Nej, nej, nej!" sade han och tycktes bli alldeles förskräckt. "Vad tror ni Vind-Kåra ska säga, om ni river sönder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna?" – "Det ska vara du, Fumle-Drumle, som är rädd för kvinnfolk," sade Ile, men i alla fall lämnade både han och de andra Tummetott i fred.

Kort därefter drogo kråkorna vidare. Allt hittills hade pojken tänkt för sig själv, att Småland inte var ett fattigt land, som han hade hört. Nog var det skogigt och fullt av bergåsar, men utmed åar och sjöar lågo odlade marker, och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på. Men ju längre in i landet de kommo, desto sällsyntare blevo byarna och stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram över ett riktigt ökenland, där han inte såg annat än mossar och hedar och enbackar.

Solen var nedgången, men det var ännu full dager, när kråkorna nådde den stora ljungheden. Vind-Ile sände en kråka i förväg för att berätta, att han hade haft framgång, och när det blev känt, lyfte Vind-Kåra med flera hundra kråkor från Kråkåsen för att möte de ankommande. Mittunder det bedövande kraxande, som de mötande kråkorna upphävde, sade nu Fumle-Drumle till pojken: "Du har varit så lustig och glad under resan, att jag riktigt tycker om dig. Därför vill jag ge dig ett gott råd. Så snart som vi slår ner, blir du ombedd att utföra ett arbete, som kan synas dig mycket lätt. Men akta dig för att göra det!"

Strax därefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson på bottnen av en sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade varit förbi av trötthet. Så många kråkor flaxade omkring honom, att luften brusade som en storm, men han såg inte upp.

"Tummetott," sade Vind-Ile, "stig nu opp! Du ska hjälpa oss med en sak, som är mycket lätt för dig.."

Men pojken rörde sig inte, utan låtsade, som om han sov. Då tog Vind-Ile honom vid armen och släpade honom fram över sanden till en lerkruka av gammaldags fason, som stod mitt i gropen. "Res dig Tummetott," sade han, "och öppna den här krukan!" – "Varför kan du inte låta mig få sova?" sade pojken. "Jag är för trött att göra något i kväll. Vänta till i morgon!"

"Öppna krukan!" sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig då upp och mönstrade krukan noga. "Hur ska jag, fattiga barn, kunna öppna en sådan kruka? Den är ju lika stor som jag själv." – "Öppna den!" befallde Vind-Ile än en gång. "Annars ska det gå dig illa." Pojken reste sig, vacklade fram till krukan, kände på locket och lär armarna sjunka. "Jag brukar inte vara så här svag," sade han. "Om ni bara vill låta mig sova till i morgon, tror jag nog, att jag ska få bukt med locket."

Men Vind-Ile var otålig, och han rusade fram och nöp pojken i benet. Sådan behandling ville inte pojken tåla av en kråka. Han ryckte sig hastigt lös, sprang ett par steg baklänges, drog sin kniv ur slidan och höll den utsträckt framför sig. "Akta dig du!" ropade han till Vind-Ile.

Denne var likväl så förbittrad, att han inte väjde undan för faran. Alldeles som om han hade varit blind, störtade han mot pojken och kom så rätt mot kniven, att den trängde genom hans öga in i hjärnan. Pojken drog hastigt kniven tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna. Sedan sjönk han ner död.

"Vind-Ile är död! Den främmande har dödat vår hövding Vind-Ile!" ropade de närmaste kråkorna, och därefter uppstod ett förfärligt oväsen. Somliga jämrade sig, andra ropade på hämnd. Allesammans sprungo eller flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som vanligt galet åt. Han flaxade med utbredda vingar över pojken och hindrade de andra att komma fram och borra näbbarna i honom.

Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa ställt för sig. Inte kunde han springa undan kråkorna, och inte fanns det något ställe, där han kunde gömma sig. Men så kom han att tänka på lerkrukan. Han tog ett häftigt tag i locket och ryckte av det. Därpå hoppade han upp i krukan för att gömma sig i den. Men den var ett dåligt gömställe, för den var nästan till randen full av små tunna silverslantar. Pojken kom inte nog djupt i ner i den. Då böjde han sig och började kasta ut slantarna.