Bara ett enda uppehåll gjordes under färden, och det var, när Akka på Vombsjön förenade sig med reskamraterna och ropade till dem, att gråråttorna hade blivit besegrade. Sedan flögo de resande raka vägen till Kullaberg.
Där slogo de ner överst på den kullen, som var förbehållen åt vildgässen, och då nu pojken lät blickarna vandra från kulle till kulle, såg han, att över en av dem höjde sig kronhjortarnas mångtaggiga horn och över en annan de grå hägrarnas nacktofsar. En kulle var röd av rävar, en var svart och vit av havsfågel, en var grå av råttor. En var besatt med svarta korpar, som oupphörligen skreko, en med lärkor, som inte voro i stånd att hålla sig stilla, utan ständigt kastade sig upp i luften och sjöngo av glädje.
Såsom det ständigt har varit sed på Kullaberg, var det kråkorna, som började dagens lekar och upptåg med sin flygdans. De delade sig i två flockar, som flög fram till varandra, möttes, vände och började på nytt. Denna dans hade många turer och föreföll åskådarna, som inte voro inne i dansreglerna, alltför enformig. Kråkorna voro mycket stolta över sin dans, men alla andra voro glada, då den tog slut. Den föreföll djuren lika dyster och meningslös som vinterstormens lek med snöflingorna. De blevo nedstämda av att se den och väntade ivrigt på något, som skulle ge dem en smula glädje.
De behövde inte heller vänta förgäves, ty så snart som kråkorna hade slutat, kommo hararna framspringande. De strömmade fram i en lång rad utan synnerlig ordning. I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller fyra i bredd. Alla hade rest sig på två ben, och de rusade fram med sådan fart, att de långa öronen svängde åt alla håll. Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde höga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, så att det skrällde. Somliga slogo en lång rad av kullerbyttor, andra veko ihop sig och rullade framåt som hjul, en stod på ett ben och svingade runt, en gick på framfötterna. Det var alls ingen ordning, men det var mycken lustighet över hararnas lek, och de många djuren, som stodo och betraktade dem, började andas hastigare. Det var vår nu, lust och glädje voro i antågande. Vintern var slut. Sommaren nalkades. Snart var det bara en lek att leva.
Då hararna hade rasat ut, blev det de stora skogsfåglarnas tur att uppträda. Hundrade tjädertuppar i blänkande svartbrun skrud med ögonbrynen klart röda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpå lekplatsen. Den, som satt på översta grenen, blåste upp fjädrarna, sänkte vingarna och slog upp stjärten, så att de vita täckfjädrarna syntes. Därpå sträckte han fram halsen och utsände ett par djupa toner ur den förtjockade strupen. "Tjäck, tjäck, tjäck," lät det. Mera kunde han inte få fram; det klunkade bara flera gånger djupt nere i strupen. Så slöt han ögonen och viskade: "Sis, sis, sis. Hör så vackert! Sis, sis, sis." Och på samma gång föll han i sådan hänryckning, att han inte mer visste vad som skedde omkring honom.
Medan den första tjädertuppen ännu höll på med sisandet, började de tre, som sutto närmast under honom, att sjunga, och innan de hade gått igenom hela visan, började de tio, som sutto längre ner, och så fortsatte det från gren till gren, ända tills alla hundra tjädertupparna sjöngo och klunkade och sisade. De föllo alla i samma hänryckning under sin sång, och just detta verkade på de andra djuren som ett smittsamt rus. Blodet hade nyss gått lustigt och lätt, nu började det att gå tungt och hett. "Ja, det är sannerligen vår," tänkte de många djurfolken. "Vinterns köld är försvunnen. Vårens eld brinner över jorden."
När orrarna märkte, att tjädrarna hade sådan framgång, kunde de inte längre hålla sig tysta. Då det inte fanns något träd, där de kunde ta plats, rusade de ner på lekfältet, där ljungen stod så hög, att bara deras skönt svängda stjärtfjädrar och deras tjocka näbbar syntes, och började att sjunga: "Orr, orr, orr."
Just som orrarna begynte tävla med tjädrarna, skedde något oerhört. En räv smög nu, medan alla djuren inte tänkte på annat än tjäderleken, helt sakta fram till vildgässens kulle. Han gick mycket varsamt och kom långt uppåt kullen, innan någon märkte honom. Plötsligen fick ändå en gås syn på honom, och som hon inte kunde tro, att en räv hade smugit in bland gässen i någon god avsikt, började hon ropa: "Akta er vildgäss! Akta er!" Räven högg henne över strupen, kanske mest för att hon skulle tiga, men vildgässen hade redan hört ropet och höjde sig all upp i luften. Och när de voro uppflugna, sågo djuren Smirre räv stå på vildgässens kulle med en död gås i munnen.
Men därför att han sålunda hade brutit lekdagens fred, fick Smirre ett så hårt straff, att han i alla sina livsdagar måste ångra, att han inte hade kunnat lägga band på sin hämndlystnad, utan försökt på detta sätt äntligen komma åt Akka och hennes flock. Han blev genast omringad av en skara rävar och dömd enligt gammal sed, som bjuder, att vem som helst som stör freden på den stora lekdagen, måste gå i landsflykt. Ingen räv ville mildra domen, eftersom de visste, att i vad ögonblick de försökte med något sådant, skulle de bli bortdrivna från lekplatsen och aldrig mer tillåtas att beträda den. Alltså blev landsförvisningsdom utan gensägelse avkunnad över Smirre. Han förbjöds att uppehålla sig i Skåne. Han förvisandes från hustru och anförvanter, från jaktmark, bostad, viloplatser och gömslen, som han hittills hade ägt, och måste fresta lyckan i främmande land. Och för att alla rävar i Skåne skulle veta, att Smirre var fågelfri i landskapet, bet den äldste bland rävarna av honom högra öronspetsen. Så snart detta var gjort, började all de unga rävarna tjuta av blodtörst och kastade sig över Smirre. För honom återstod intet annat än att ta till flykten, och med alla ungrävarna hack i häl efter sig ilade han bort från Kullaberg.
Allt detta skedde, medan orrar och tjädrar höllo på med sin lek. Men dessa fåglar fördjupa sig till den grad i sin sång, att de varken höra eller se. De hade inte heller låtit störa sig.
Knappast var skogsfåglarnas tävlan avslutad, förrän kronhjortarna från Häckeberga framträdde för att visa sin stridslek. Det var flera par kronhjortar, som kämpade på samma gång. De störtade emot varandra med stor kraft, slogo dundrande samman hornen, så att taggarna hopflätades, och sökte tvinga varandra bakåt. Ljungtuvorna revos upp under klövarna, andedräkten stod som en rök, ur struparna trängde hemska vrålanden, och skummet flöt neråt bogarna.
Runt omkring på kullarna rådde andlös stillhet, medan de stridskunniga hjortarna drabbade samman. Och hos alla djuren väcktes nya känslor. Alla och envar kände de sig modiga och starka, upplivade av återkommande kraft, pånyttfödda av våren, hurtiga och färdiga till alla slags äventyr. De kände ingen vrede mot varandra, dock lyftes överallt vingar, nackfjädrar restes, klor vässades. Om häckebergarna hade fortsatt ännu ett ögonblick, skulle de ha uppstått vild kamp på kullarna, därför att alla hade gripits av en brinnande åtrå att visa, att också de voro fulla av liv, att vinterns vanmakt var över, att styrkan sjöd i kroppen.
Men kronhjortarna upphörde att strida just i rätta ögonblicket, och genast gick en viskning från kulle till kulle: "Nu kommer tranorna."
Och så kommo de gråa, skymningsklädda fåglarna med plymer i vingarna och rött fjädersmycke i nacken. De stora fåglarna med sina höga ben, sina smärta halsar, sina små huvuden kommo glidande utför kullen i en hemlighetsfull yrsel. Under det att de gledo framåt, svängde de runt, halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rörde de sig i ofattbar hast. De var något underligt och främmande över deras dans. De var, som om gråa skuggor hade lekt en lek, som ögat knappast förmådde följa. Det var, som om de hade lärt den av dimmorna, som sväva fram över de ensliga mossarna. Det låg trolldom i den; alla, som inte förr hade varit på Kullaberg, begrepo varför hela mötet bar namn efter tranornas dans. Det låg vildhet i den, men den känsla, som den väckte, var ändå en ljuv längtan. Ingen tänkte nu mer på att strida. I stället ville alla, både de bevingade och de, som inga vingar hade, höja sig oändligt, lyfta sig ovan skyarna, söka vad som fanns där bortom, lämna den tyngande kroppen, som drog ner mot jorden, och sväva bort mot det överjordiska.
