Allt det där stod för honom i samma ögonblick, som han såg gumman. Och det var inte nog med detta, utan han hann också att tänka på hur det skulle bli för honom efteråt, om han skulle komma att ångra, att han inte hade bistått den gamla, eller om folk skulle få veta, att han hade mött henne och inte lämnat hjälp.

Det var en svår frestelse han hade råkat ut för. 'Jag ville mycket hellre, att jag aldrig hade mött henne,' sade han för sig själv.

I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hästen spratt till, satte av som i sken och störtade förbi tiggargumman. Också hon hade hört vargtjutet, och när Hedebon körde förbi, såg han, att hon visste vad som förestod henne. Hon hade stått stilla, munnen hade öppnat sig till ett skrik, och armarna hade sträckt sig ut efter hjälp, men han hade varken ropat eller försökt att kasta sig opp på lasset. Det måtte ha varit något, som hade förstenat henne. 'Det var väl jag, som såg ut som ett troll, när jag for förbi henne, tänkte karlen.

Han försökte känna sig nöjd nu, när han var säker om att komma undan. Men med detsamma började det svida och värka i bröstet på honom. Han hade aldrig förr gjort något vanhederligt, och nu tyckte han, att hela hans liv var förstört. 'Nej, det får gå, hur det vill,' sade han och höll in hästen, 'men jag kan inte lämna henne ensam med gråbenen.'

Det var med stor svårighet han fick hästen att vända, men det lyckades ändå, och han körde snart fatt gumman. 'Kom fort opp på slädbottnen!" sade han och talade hårt, för han var om på sig själv, därför att han inte hade lämnat gumman åt sitt öde. 'Du kunde väl någon gång hålla dig hemma, ditt gamla troll,' sade han. 'Nu får både Svarten och jag gå åt för din skull.'

Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i lynne att spara henne. 'Svarten har gått fem mil förut i dag,' sade han, 'så att du kan förstå, att han snart ska tröttna, och lasset har inte blivit lättare, sedan du har kommit opp på det.'

Slädmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat hörde han hur vargarna flåsade, och han förstod, att nu hade gråbenen hunnit opp honom. 'Nu är det slut med oss,' sade han. 'Det var inte till mycken glädje varken för dig eller mig, att jag försökte frälsa dig, Finn-Malin.'

Allt hittills hade gumman tegat, likt en, som är van att ta emot ovett. Nu sade hon ett par ord. 'Jag kan inte begripa varför du inte kastar av laggkärlen och lättar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka opp dem.' Hedebon förstod, att detta var ett klokt råd, och blev bara häpen, att han inte hade tänkt härpå förut. Han lät gumman sköta tömmarna, lossade repet, som höll fast laggkärlen, och kastade ner dem. Gråbenen var alldeles inpå släden. Men nu stannade de för att undersöka det, som vräktes ut på isen, och de resande fick på nytt litet försprång.

'Om inte detta hjälper, så förstår du väl, att jag ger mig självmant åt vargarna,' sade gumman, 'så att du kan komma undan.' När hon sade detta, höll karlen på att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner från långsläden. Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte kunde besluta sig för att kasta ut karet. Men i själva verket var hans tankar upptagna av något helt annat. 'Häst och karl, som ingenting felar, ska väl inte behöva låta en gammal kvinna bli oppäten av vargarna för deras skull,' tänkte han. 'Det måste finnas någon utväg till räddning. Ja, visst finns det någon. Det är bara det hindret, att jag inte kan hitta reda på den.'

Han begynte omigen skjuta på bryggkaret, men så hejdade han sig på nytt och slog till ett skratt.

Gumman såg förskräckt på honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade åt sig själv, därför att han hade varit så dum hela tiden. Det var det enklaste i världen att rädda dem alla tre. Han kunde inte förstå, att han inte hade tänkt ut det förut.

'Hör nu väl på vad jag säger dig, Malin!' sade han. 'Det var duktigt av dig, att du vill kasta dig självmant för vargarna. Men det behöver du inte göra, för jag vet nu hur vi ska bli hjälpta alla tre utan att sätta någons liv i fara. Kom ihåg, att vad jag än må göra, så sitter du stilla på släden och kör ner till Linsälls by! Där väcker du folket och talar om, att jag är ensam härute på isen med tie gråben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjälper mig.'

Karlen väntade nu, tills vargarna var alldeles inpå släden. Då välte han det stora karet ner på isen, sprang själv efter och kröp in under det.

Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och försökte att välta det. Men karet var för tungt och stadigt. De kunde inte komma åt honom, som låg därinne.

Hedebon visste, att han var trygg, och han låg där och skrattade åt vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. 'Så fort jag kommer i något trångmål hädanefter,' sade han, 'ska jag komma ihåg detta bryggkaret. Jag ska tänka på att jag inte behöver göra orätt mot mig själv och inte mot andra. Det finns alltid en tredje utväg, bara man är i stånd att hitta den!"

Därmed slöt Bataki sin berättelse. Men det var så, att pojken hade märkt, att korpen aldrig talade om något utan att han en särskild mening med det, och ju längre han hörde på honom, desto mera tankfull blev han. "Jag undrar varför du talar om den där historien för mig," sade pojken. – "Jag kom bara att tänka på den, när jag stod här och stirrade på Sonfjället," svarade korpen.

De foro nu vidare neråt Ljusnan, och om någon timme voro de komna till byn Kolsätt, som ligger alldeles vid gränsen mot Hälsingland. Här slog korpen ner i närheten av en liten koja. Den hade inga fönster, utan bara en lucka. Ur skorstenen steg en gnistblandad rök, och starka hammarslag hördes inifrån huset. "När jag ser den där smedjan," sade korpen, "kommer jag att tänka på att det förr i världen fanns så goda smeder i Härjedalen och framför allt i den här byn, att de inte hade sin like i hela landet." – "Du kommer kanske ihåg en historia om dem också, som du vill berätta för mig?" sade pojken. – "Ja, nog minns jag en om en smed ifrån Härjedalen," sade Bataki, "som utmanade två andra mästersmeder, en ifrån Dalarna och en ifrån Värmland, till tävlan i spiksmide. Utmaningen blev antagen, och de tre smederna möttes här i Kolsätt. Dalkarlen var den, som började. Han smidde ett dussin spikar, så jämna och vassa och glatta, att de inte kunde göras bättre. Efter honom var det värmlänningen. Också han smidde ett dussin spikar, som var alldeles förträffliga, och därtill kom, att han hade förfärdigat dem på hälften så kort tid som dalkarlen. När de, som skulle döma tävlingen, såg detta, sade de till Härjedalssmeden, att det inte lönade sig för honom att försöka, för bättre än dalkarlen eller fortare än värmlänningen kunde han inte smida. 'Inte vill jag ge mig. Det ska väl finnas ännu ett sätt att utmärka sig på,' sade härjingen. Han lade järnet på städet utan att först värma det i ässjan, hamrade det varmt och smidde spik på spik utan att behöva varken kol eller bläster. Ingen hade sett en smed hantera hammaren mästerligare, och Härjedalssmeden blev förklarad för den yppersta i landet."

Med dessa ord tystnade Bataki, men pojken blev nu ännu mera fundersam. "Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig detta," sade han. – "Den där historien föll mig i hågen, när jag fick se den gamla smedjan," svarade Bataki helt likgiltigt.

De två resenärerna höjde sig åter i luften, och korpen förde pojken söderut till Lillhärdals socken, som gränsar mot Dalarna. Där slog han ner på en trädbevuxen hög, som låg på krönet av en ås. "Jag undrar om du vet vad det är för en hög, som du står på?" sade Bataki. Nej, det måste ju pojken erkänna, att han inte visste. – "Jo, det är en gravhög," sade Bataki. "Den har blivit oppkastad över en man, som hette Härjulf och var den förste, som bosatte sig i Härjedalen och började odla opp landet." – "Du har kanske en historia att berätta om honom också," sade pojken.