Jättekvinnan behövde inte vänta länge, förrän fasta steg hördes på gården och densamme vandraren, som jätten hade sett på vägen, tyckte upp dörren och trädde in i stugan. Den främmande stannade inte vid dörren, som färdemän brukade, utan han gick genast fram mot kvinna, som satt vid gavelväggen längst borta i rummet. Men med den vandringen gick det så, att när han tyckte sig ha gått en god stund, var han bara kommen ett litet stycke från dörren och hade ännu långt kvar till eldstaden, som låg i mitten av rummet. Han tog ut stegen längre, men när han hade gått än en stund, förekom det honom,som om både eldstaden och jättekvinnan voro honom fjärmare, än när han först kom in i rummet. Stugan hade inte från början synts honom särdeles stor. Han förstod först rätt hur ansenlig den var, när han äntligen hade kommit så långt som till eldstaden, för han var då så trött, att han måste stödja sig mot staven för att vila. När jättekvinnan såg, att han måste stödja sig lade hon ner sländan, reste sig från bänken och var med få steg framme hos honom. "Vi jättar tycker om stora stugor," sade hon, "och min husbonde brukar klaga över att det är så trångt härinne. Men jag kan förstå, att det blir mödosamt att gå igenom jättestugan för den, som inte kan ta längre steg än du. Säg nu vem du är, och vad du söker hos jättarna!" Det såg ut, som om vandraren hade ämnat ge ett häftigt svar, men säkerligen ville han inte börja gräla med en kvinna, utan han svarade helt lugnt: "Mitt namn är Handfaste, och jag är en kämpe, som har varit med om många äventyr. Nu har jag suttit hemma vid gården hela året, och jag börjar just att undra om det aldrig skulle bli något mer att göra för mig, när jag hörde människorna tala om att ni jättar sköter så illa om landet häroppe, att ingen mer än ni själva kan bo här. Jag har nu dragit hit för att tala vid din husbonde om denna saken och fråga om han inte vill laga, att här blir en bättre ordning."

"Min husbonde är gången på jakt," sade jättekvinnan, "och han får själv svara på dina frågor, när han kommer hem. Men jag vill säga dig, att den, som vågar ställa sådana spörsmål till en bergrese, borde vara en större man än du. Det vore säkert bäst för din heder, om du gingo din väg genast utan att råka jätten." – "Nog ska jag vänta in honom, när jag nu är hitkommen," sade han, som kallade sig Handfaste. – "Jag har rått dig, så gott jag förstår," sade husmodern, "nu får du följa dig egen vilja. Sätt dig här på bänken, så ska jag gå och hämta dig en välkomstdryck!"

Kvinnan tog nu ett väldigt mjödhorn och begav sig till rummets innersta vrå, där mjödtunnan låg. Inte heller denna syntes gästen särdeles betydlig, men när kvinnan drog ur tappen, störtade mjödet ner i hornet med ett dån, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart fyllt, och husmodern ville sätta tappen i tunnan. Men detta lyckades henne inte. Mjödet brusade fram med fart, slungade tappen ur hennes hand och strömmade ner på golvet. Jättekvinnan gjorde ett nytt försök att sätta i tappen, men misslyckades åter. Då kallade hon främlingen till hjälp. Kom hit och sätt tappen i tunnan!" Gästen skyndade genast fram för att hjälpa. Han tog tappen och sökte tvinga in den i hålet, men mjödet sköt åter ut den, kastade den långt framåt rummet och fortfor att översvämma golvet.

Gång på gång gjorde Handfaste om försöket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifrån sig. Hela golvet stod nu täckt av mjöd, och för att få det drägligare i stugan företog sig den främmande att rita upp djupa fåror, där mjödet kunde flyta. Han gjorde vägar för mjödet i hårda berghällen, såsom bar om våren göra vägar i sanden för snövattnet, och här och där stampade han med foten upp djupa hålor, där vätskan kunde samla sig. Jättekvinnan stod tyst under tiden, och hade gästen blickat upp till henne, torde han ha sett, att hon med häpnad och förskräckelse såg på arbetet. Men när han väl var färdig, sade hon med gäckande röst: "Jag tackar sig, Handfaste. Jag ser, att du gör, så gott du kan. Husbonden brukar eljest hjäpa mig att sätta i tappen. Det är inte att begära, att alla ska äga hans styrka, men när du inte rår med detta, tycks det mig bäst, att du genast drar sina färde." – "Inte vill jag gå, förrän jag har framfört mitt ärende," sade den främmande, men han såg skamsen och nedslagen ut. – "Slå dig då ner där på bänken," sade kvinnan, "så ska jag sätta grytan på elden och koka gröt åt dig!"

Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men när gröten var nästan färdig, vände hon sig till gästen. "Nu märker jag, att mjölet håller på att ta slut, så att jag kan inte få gröten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som står bredvid dig, ett par slag? Det ligger säd mellan stenarna. Men du får ta i med alla krafter, för kvarnen går just inte lätt."

Gästen lät inte längre bedja sig, utan försökte vrida handkvarnen. Den syntes honom inte vara särdeles stor, men när han fattade om handtaget och ville föra stenen runt, gick den så trögt, att han inte kunde rubba den. Han måste använda hela sin styrka och förmådde ändå inte draga den mera än ett varv.

Jättekvinnan såg på under häpen tystnad, så länge som han arbetade. Men när han lämnade kvarnen, sade hon: "Nog brukar jag få bättre hjälp av min husbonde, när kvarnen inte vill gå runt. Men ingen kan begära, att du ska göra mera, än du har krafter till. Ser du nu inte själv, att det vore bäst för dig att undvika att råka den, som kan mala så mycket han vill på den här kvarnen?" – "jag tro nog ändå, att jag vill invänta honom," sade Handfaste och talade rätt lågmält och saktmodigt. – "Sätt dig då i lugn borta på bänken, medan jag gör i ordning en god bädd åt dig," sade jättekvinnan. "för du lär nog bli tvungen att stanna här över natten!" Hon bäddade med många bolstrat och dynor och önskade gästen en god sömn. "Jag är rädd för att du ska finna bädden väl hård," sade hon, "men min husbonde vilar på ett sådant läger var natt."

När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova. Han försökte att vrida och vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden. Han tog sig då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro ända till morgonen.

Men när solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lämnade jätteboningen. Han vandrade över gårdsplanen ut genom grinden och sköt igen den efter sig. Med detsamma stod jättekvinnan bredvid honom. "Jag ser, att du ämnar att gå din väg, Handfaste," sade hon. "Det var nog också ditt bästa råd." – "Om din husbonde kan sova på en sådan bädd, som du har rest åt mig i natt," sade Handfaste buttert, "vill jag inte träffa honom. Han måste vara en man av järn, som ingen kan rå på."

Jättekvinnan stod och lutade sig mot grinden. "När du nu är utanför min gård, Handfaste," sade hon, "så vill jag berätta dig, att din färd opp till oss jättar inte har varit så föga berömlig, som du själv tycks tro. Det var inte underligt, att du fann vägen lång genom vår stuga, för det var hela den bergvidd, som kallas Jämtland, som du gick fram över. Inte heller var det märkvärdigt, att du hade svårt att sätta tappen i tunnan för det var allt det vatten, som forsar ner från snöfjällen, som strömmade emot dig. Och när du ledde vattnet fram över vårt stuggolv, skapade du fåror och fördjupningar, som nu är älvar och sjöar. Det var inte något litet prov på styrka du gav, när du vred kvarnen ett varv, för mellan stenarna låg det inte sädeskorn, utan kalksten och skiffer, och med det enda varvet malde du så mycket, att hela bergvidden har blivit betäckt med god och fruktbar jord. Att du inte kunde ligga i den bädd, som jag hade rett åt dig, förvånar mig inte heller, för jag hade bäddat den med stora, kantiga fjälltoppar. Dessa har du nu kastat ut över halva landet, och kanske att människorna inte blir så tacksamma för detta som för det andra du har gjort. Jag bjuder dig nu farväl, och jag lovar dig, att jag och min husbonde ska flytta härifrån till en ort, dit du inte så lätt kan komma och hälsa på oss."