Pojken och bandhunden kröpo in i kojan och lågo där och viskade.

Om en stund stack räven fram nosen bakom knuten, och när allt var stilla, kom hann sakta in på gården. Han vädrade pojken ända till hundkojan och satte sig på lämpligt avstånd för att tänka efter hur han skulle kunna locka ut honom. Plötsligen stack bandhunden ut huvudet och morrade åt honom: "Gå din väg! Annars kommer jag och tar dig." – "Nog sitter jag här, så längre jag vill, för dig," sade räven. – "Gå din väg!" sade hunden än en gång i hotande ton. "Annars har du i natt jagat för sista gången." Men räven bara grinade åt honom och vek inte ur fläcken. "Jag vet allt hur långt din kedja räcker," sade han. – "Jag har varnat dig två gånger," sade hunden och kom ut ur kojan. "Nu får du skylla dig själv."

I detsamma kastade han sig med ett långt språng över räven och nådde honom utan minsta svårighet, för han var lös. Pojken hade knäppt upp hans halsband.

Det uppstod några ögonblicks strid, men den var snart avgjord. Hunden stod som segrare, räven låg på marken och vågade inte röra sig. "Ja, håll dig nu stilla!" sade hunden. "Annars biter jag ihjäl dig." Han tog räven i nacken och släpade honom till sin koja, och där kom pojken med hundlänken och lade halsbandet två gånger om halsen på honom och spände till så, att han blev säkert fastgjord. Och under allt detta måste räven ligga stilla och vågade inte röra sig.

"Nu hoppas jag, Smirre räv, att det ska bli en god bandhund av dig," sade pojken, när han var färdig.

XXXIV. Sagan om Uppland

Torsdag 5 maj

Nästa dag hade regnet upphört, men stormen fortfor hela förmiddagen, översvämningen utbredde sig alltjämt. Men strax efter middagen skedde ett omslag. Det blev med ens det allra vackraste väder: varmt, stilla och ljuvligt.

Pojken låg högst belåten mitt i en stor tuva av grant blommande kabbelök och tittade uppåt himlen, då två små skolbarn kommo gående med böcker och matsäckskorgar på en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden. De gingo långsamt och sågo mycket bedrövade ut. När de hade kommit mittför Nils Holgersson, slogo de sig ner på ett par stenar och började tala om sin olycka.

"Mor blir så ond på oss, när hon får höra, att vi inte har kunnat vår läxa i dag heller," sade det ena av barnen. – "Ja, och far sen!" sade det andra, och därvid blev sorgen dem så övermäktig, att de började gråta.

Pojken låg just och undrade om han skulle kunna trösta dem på något sätt, då en liten, krokig gumma, som hade ett vänligt och snällt ansikte, kom vandrande framåt stigen och stannade bredvid dem.

"Vad gråter de här barnen för?" frågade gumman, och då berättade de små, att de inte hade kunnat sin läxa i skolan, och nu skämdes de så, att de inte ville gå hem.

"Vad kan det ha varit, som var så svårt, att ni inte kunde lära er det?" sade den gamla, och barnen talade om, att det, som de hade haft i läxa, var hela Uppland.

"Ja, det är kanske inte så lätt att lära efter böcker," sade gumman, "men nu ska nu få höra vad min mor en gång berättade mig om det här landet. Jag har inte gått i skola, jag, så att jag har aldrig fått något riktig lärdom, men det, som mor talade om, har jag kommit ihåg i hela mitt liv."

"Jo, mor sade," började gumman och satte sig ner på stenen bredvid barnen, "att för längre i världen sedan var Uppland det fattigaste och oansenligaste av alla landskap i hela Sverige. Det bestod inte av annat än magra leråkrar och små låga stenbackar, och så lär det nog vara på många ställen i landskapet än i dag, fastän vi, som bor härnere vid Mälaren, inte ser mycket av det.

Nåja, vad det än kom sig av, så är det säkert, att det var fattigt och bedrövligt här. Uppland tyckte, att de andra landskapen betraktade det som ett riktigt utskott, och sådant blir ju retsamt i längden. En vacker dag blev det så trött vid eländet, att det tog säcken på ryggen och staven i handen och begav sig ut för att tigga hos dem, som hade det bättre ställt för sig.

Uppland vandrade först söderut så långt som till Skåne, och när det kom dit, klagade det över hur fattigt det var och bad om land. 'Det är inte gott att veta vad man ska hitta på att ge alla, som kommer och begär', sade Skåne. 'Men låt mig se! Jag har just hållit på att gräva opp ett par märgelgravar. Du kan få plocka till dig några jordtorvor, som jag har kastat opp på kanten, om du har något bruk för dem.

Uppland tackade och tog emot och gick sedan till Västergötland. Också där klagade det över hur fattigt det var och bad om land. 'Något land vill jag inte ge dig,' sade Västergötland. 'Inte unnar jag någon bit av mina feta åkrar åt tiggare. Men du ska få en av de här små åarna, som silar fram över slätten, om du kan göra dig någon nytta av den.'

Uppland tackade och tog emot och vek nu av åt Halland. Där började det på nytt klaga över hur fattigt det var och bad om land. 'Jag är inte rikare, jag, än du,' sade Halland, 'och fördenskull borde jag inte ge dig något. Men du får bryta opp några stenkullar ur jorden och ta med dig, om du tycker, att det lönar mödan.'

Uppland tackade och tog emot och knogade sedan åstad till Bohuslän. Där fick det lov att plocka i sin säck så många nakna små skär, som det hade lust till. 'De där ser ju inte mycket ut, men de är goda att ha till skydd mot blåsten,' sade Bohuslän. 'Du kan nog göra dig nytta av dem, eftersom du är hemma vid kusten, du såväl som jag.

Uppland var tacksam för allt, som skänktes det, och sade inte nej till något, fastän det överallt fick sådant, som de andra tyckte att de lättast kunde vara av med. Värmland slängde till det en bit berggrund. Västmanland gav det en sträcka av sina åsar. Östergötland skänkte det ett stycke av den vilda Kolmården, och Småland plockade säcken nästan full med mossar och stenrös och ljungbackar.

Sörmland ville inte skänka annat än ett par Mälarfjärdar, och Dalarna tyckte likaså, att det inte vill avstå någon fast mark, och frågade om Uppland ville hålla till godo med ett stycke av Dalälven.

Till sist fick det av Närke några av de vattensjuka ängarna på Hjälmarstranden, och med detta hade det fått säcken så full, att det tyckte, att det inte behövde vandra längre.

När Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, vad det hade samlat ihop, kunde det inte låta bli att tycka, att det var en förfärlig massa avskrap, som det hade fått, och det suckade och undrade hur det skulle bära sig åt för att få någon nytta av gåvorna.

Den ena året följde efter det andra, och Uppland gick hemma och ordnade med sitt, och till sist hade det fått allt så, som det ville ha det.

Vid den tiden blev det tal om var i Sverige kungen skulle bo och huvudstaden resas, och alla landskapen kom tillsammans för att överlägga om detta. Det var klart, att vart och ett ville ha kungen till sig, och det blev ett långt tvistande. 'Jag tycker, att kungen borde bo i det landskapet, som är klokast och duktigast,' sade Uppland och detta fann alla vara ett vist råd. De beslöt, att det landskapet, som kunde visa, att det ägde mest klokhet och duglighet, skulle få kungen och huvudstaden.

Knappt hade alla landskapen hunnit hem till sitt igen, förrän det kom bud från Uppland, att de skulle resa till det på gästabud. 'Vad kan det där fattiglandet ha att bjuda på?' sade landskapen, men de hörsammade ändå bjudningen.

När de kom fram, blev de alldeles häpna över vad de såg. Där låg Uppland fullt bebyggt med präktiga gårdar i det inre, med städer vid kusterna och med alla vatten, som omgav det, uppfyllda av fartyg.

'Det är en skam att gå och tigga, när man hade det så bra,' sade de andra landskapen.

'Jag har bjudit er hit för att tacka er för era gåvor,' sade Uppland, 'för det är deras förtjänst, att jag nu har det så, att jag kan bärga mig.'