Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och försökte att välta det. Men karet var för tungt och stadigt. De kunde inte komma åt honom, som låg därinne.

Hedebon visste, att han var trygg, och han låg där och skrattade åt vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. 'Så fort jag kommer i något trångmål hädanefter,' sade han, 'ska jag komma ihåg detta bryggkaret. Jag ska tänka på att jag inte behöver göra orätt mot mig själv och inte mot andra. Det finns alltid en tredje utväg, bara man är i stånd att hitta den!"

Därmed slöt Bataki sin berättelse. Men det var så, att pojken hade märkt, att korpen aldrig talade om något utan att han en särskild mening med det, och ju längre han hörde på honom, desto mera tankfull blev han. "Jag undrar varför du talar om den där historien för mig," sade pojken. – "Jag kom bara att tänka på den, när jag stod här och stirrade på Sonfjället," svarade korpen.

De foro nu vidare neråt Ljusnan, och om någon timme voro de komna till byn Kolsätt, som ligger alldeles vid gränsen mot Hälsingland. Här slog korpen ner i närheten av en liten koja. Den hade inga fönster, utan bara en lucka. Ur skorstenen steg en gnistblandad rök, och starka hammarslag hördes inifrån huset. "När jag ser den där smedjan," sade korpen, "kommer jag att tänka på att det förr i världen fanns så goda smeder i Härjedalen och framför allt i den här byn, att de inte hade sin like i hela landet." – "Du kommer kanske ihåg en historia om dem också, som du vill berätta för mig?" sade pojken. – "Ja, nog minns jag en om en smed ifrån Härjedalen," sade Bataki, "som utmanade två andra mästersmeder, en ifrån Dalarna och en ifrån Värmland, till tävlan i spiksmide. Utmaningen blev antagen, och de tre smederna möttes här i Kolsätt. Dalkarlen var den, som började. Han smidde ett dussin spikar, så jämna och vassa och glatta, att de inte kunde göras bättre. Efter honom var det värmlänningen. Också han smidde ett dussin spikar, som var alldeles förträffliga, och därtill kom, att han hade förfärdigat dem på hälften så kort tid som dalkarlen. När de, som skulle döma tävlingen, såg detta, sade de till Härjedalssmeden, att det inte lönade sig för honom att försöka, för bättre än dalkarlen eller fortare än värmlänningen kunde han inte smida. 'Inte vill jag ge mig. Det ska väl finnas ännu ett sätt att utmärka sig på,' sade härjingen. Han lade järnet på städet utan att först värma det i ässjan, hamrade det varmt och smidde spik på spik utan att behöva varken kol eller bläster. Ingen hade sett en smed hantera hammaren mästerligare, och Härjedalssmeden blev förklarad för den yppersta i landet."

Med dessa ord tystnade Bataki, men pojken blev nu ännu mera fundersam. "Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig detta," sade han. – "Den där historien föll mig i hågen, när jag fick se den gamla smedjan," svarade Bataki helt likgiltigt.

De två resenärerna höjde sig åter i luften, och korpen förde pojken söderut till Lillhärdals socken, som gränsar mot Dalarna. Där slog han ner på en trädbevuxen hög, som låg på krönet av en ås. "Jag undrar om du vet vad det är för en hög, som du står på?" sade Bataki. Nej, det måste ju pojken erkänna, att han inte visste. – "Jo, det är en gravhög," sade Bataki. "Den har blivit oppkastad över en man, som hette Härjulf och var den förste, som bosatte sig i Härjedalen och började odla opp landet." – "Du har kanske en historia att berätta om honom också," sade pojken.

"Jag har inte hört mycket om honom, men jag tror, att han ska ha varit en norrman. Först var han i tjänst hos en norsk kung, men han råkade i osämja med denne, så att han måste fly ur landet. Han begav sig då till den svenske kungen, som bodde i Uppsala, och tog tjänst hos honom. Men om en tid begärde han att få kungens syster till hustru, och när kungen inte ville ge honom en så förnäm brud, flydde han bort med henne. Han hade nu ställt det så för sig, att han inte kunde bo i Norge och inte i Sverige, och till utlandet ville han inte flytta. 'Men det ska väl ges ännu en utväg,' tänkte han och drog med sina tjänare och skatter norrut genom Dalarna, tills han uppnådde de stora ödeskogarna, som utbredde sig ovanför Dalsgränsen. Där slog han sig ner, byggde sig hus och bröt bygd och blev sålunda den förste, som bosatte sig i denna landsända."

När pojken hörde den sista historien, blev han ännu mer fundersam än förut. "Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig allt detta," sade han än en gång. Bataki svarade ingenting på en stund, utan vred och vände på huvudet och knep ihop ögonen. "Eftersom vi är så här ensamma," sade ha till sist, "ska jag passa på och fråga dig om en sak. Har du någonsin tagit reda på vad den där tomten, som förvandlade dig, har satt som villkor för att du ska bli människa?" – "Jag har inte hört talas om något annat villkor, än att jag skulle föra den vita gåskarlen oskadd opp till Lappland och ner till Skåne igen." – "Jag kunde just tro det," sade Bataki, "för sist vi råkades, talade du så stolt om att det inte fanns något så fult som att svika en vän, som litar på en. Du borde allt fråga Akka om villkoret. Du vet, att hon var hemma hos er och talade med tomten." – "Akka har inte sagt mig något om detta," sade pojken. – "Hon har väl tyckt, att det var bäst för dig att inte veta hur tomtens ord föll sig. Hon vill förstås hellre hjälpa dig än Mårten gåskarl." – "Det är besynnerligt, Bataki, att du alltid ska vara i stånd att göra mig ledsen och orolig," sade pojken. – "Det kan nog tyckas så," sade korpen, "men det här gången tror jag att du blir tacksam mot mig för att jag säger dig, att tomtens ord lydde så, att du skulle få bli människa, om du kunde föra hem Mårten gåskarl, så att din mor fick lägga honom på slaktbänken."

Pojken for upp. – "Det där är väl inte annat än ett elakt påhitt av dig," ropade han. – "Du kan fråga Akka själv," sade Bataki, "jag ser, att hon kommer däroppe med hela flocken. Glöm nu inte det, som jag har berättat dig i dag! Det finns nog en utväg ur alla svårigheter, bara man kan finna reda på den. Det ska glädja mig att se hur det lyckas dig."

XLVIII. Värmland och Dalsland

Onsdag 5 oktober

Nästa dag passade pojken på under en rastestund, då Akka gick och betade en smula avsides från de andra vildgässen, och frågade henne om det, som Bataki hade berättat, var sant, och Akka hade inte kunnat förneka det. Då tog pojken löfte av förargåsen, att hon inte skulle förråda hemligheten för Mårten gåskarl. För den store vite var så tapper och ädelmodig, att pojken fruktade, att han skulle gå och ställa till någon olycka, om han finge reda på tomtens villkor.

Sedan satt pojken trumpen och tyst på gåsryggen, hängde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring. Han hörde hur vildgässen ropade ut för ungarna, att nu foro de in i Dalarna och nu kunde de se Städjan uppe i norr, och nu flögo de över Österdalälven, och nu voro de komna till Horrmundsjön, och nu hade de Västerdalälvens dalgång under sig, men han gitte inte se åt allt detta. "Jag kommer väl att fara omkring med vildgässen hela mitt liv," tänkte han, "så att jag får nog se mer av det här landet, än jag har lust till."

Han blev inte mindre håglös, när vildgässen ropade, att nu voro de komna in i Värmland, och att älven, som de följde mot söder, var Klarälven. "Jag har redan sett så många älvar," tänkte han. "Jag behöver inte göra mig besvär med att titta på en till."

Också om han hade varit mera skådelysten, hade han inte haft mycket att se på, för i norra Värmland finns inte annat än stora, enformiga skogar, genom vilka Klarälven slingrar, smal och rik på forsar. Här och där syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga, skorstenslösa stugor, där det bor finnar. Man i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland.