Medan far sysslade med hästen, och pojken satt undankrupen i stallvrån, hände det, att det kom annat främmande till gården. Det förhöll sig nämligen så, att när Mårten gåskarl var så nära sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motstå lusten att visa hustru och barn för de gamla kamraterna med husmansstället, utan helt enkelt tagit Dunfin och gässlingarna med sig och farit i väg.

Det fanns ingen människa ute på gården hos Holger Nilssons, när gåskarlen kom fram. Han slog ner i allsköns trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur präktigt han hade haft det, då han ännu var en tamgås. När de hade besett hela gårdsplanen, märkte han, att dörren till kostallet stod öppen. "Titta hit ett ögonblick!" sade han, "så får ni se hur jag bodde förr i världen! Det var annat än att hålla till i träsk och kärr, som vi nu gör."

Gåskarlen stod på tröskeln och såg inåt kostallet. "Det finns ingen människa här," sade han. "Kom Dunfin, så får du se på gåskätten! Var inte rädd! Det är inte det minsta farligt."

Härpå gingo gåskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vägen in i gåskätten för att se i vilken ståt och härlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgäss.

"Jo, så hade vi det. Där var min plats, och där stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten," sade gåskarlen. "Vänta, det finns litet mat i den nu med!" Och därmed rusade han bort till hon och började sörpla i sig havre.

Men Dunfin var orolig. "Låt oss gå ut igen!" sade hon. – "bara ett par korn till!" sade gåskarlen. I detsamma upphävde han ett skrik och skyndade mot utgången. Men det var för sent. Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken, och där vore de instängda!

Far hade dragit ut ett vasst järnstycke ur Svartens fot och stod helt förnöjd och smekte sin häst, då mor skyndade in i stallet. "Kom, far, och se vad jag har gjort för en fångst!" sade hon. – "Nej, vänta, mor! Titta först hit!" sade far. "Nu har jag fått reda på vad som fattades hästen." – "Jag tror, att lyckan börjar vända åter till oss," sade mor. "Tänk du, att den stora gåskarlen, som försvann i våras, måtte ha följt med vildgässen! De gick in i gåskätten, och jag har stängt in dem där allihop." – "Det var då märkvärdigt," sade Holger Nilsson. "Och vet du, mor, att det bästa med detta är, att vi inte mer behöver tro, att pojken tog gåskarlen med sig, när han gick hemifrån." – "Ja, det har du rätt i, far. Men jag är rädd för att vi blir tvungna att slakta dem ni i kväll. Vi har Mårtensgås om ett par dar, och vi får skynda oss, om vi ska hinna att få in dem till sta'n." – "Jag tycker, att det är rent synd att slakta gåskarlen, när han har kommit hem till oss med så stort följe." sade Holger Nilsson. – "Om det vore andra tider, skulle han få leva, men när vi själva ska flytta härifrån, kan vi ju inte behålla gässen." – "Ja, det är sant det." – "Kom med och hjälp mig att bära in dem i stugan!" sade mor.

De gingo sin väg, och ett par ögonblick därefter såg pojken hur far kom med Dunfin och Mårten gåskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sällskap med mot. Gåskarlen ropade: Tummetott, kom och hjälp mig!" som han brukade, när han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fanns i närheten.

Nils Holgersson hörde honom nog, men han stod kvar i stalldörren i alla fall. Han dröjde inte därför, att han visste, att det skulle vara bra för honom själv, att gåskarlen bleve lagd på slaktbänken – det kom han inte en gång ihåg i det ögonblicket -, utan därför att om han skulle kunna rädda gåskarlen, måste han visa sig för far och mor, och för detta hade han en stor motvilja. "De har det ju svårt nog ändå," tänkte han. "Ska jag behöva göra dem en sådan sorg?"

Men när dörren var stängd om gåskarlen, kom det liv i pojken. Han rusade i väg över gårdsplanen, hoppade upp på ekbrädan framför ingångsdörren och sprang in i förstugan. Här strök han av sig träskorna av gammal vana och närmade sig dörren. Men det bar honom alltjämt så emot att visa sig för far och mor, att han inte orkade lyfta handen för att knacka. "Det är Mårten gåskarl det gäller," tänkte han då, "han, som har varit din bästa vän, allt sedan du stod här sist." Och i ett ögonblick påminde han sig allt, vad han och gåskarlen hade gått igenom på frusna sjöar och stormigt hav och bland farliga rovdjur. Hjärtat svällde av tacksamhet och kärlek, och han övervann sig själv och slog på dörren.

"Var det någon, som ville in?" sade far och öppnade.

"Mor, ni får inte röra gåskarlen!" ropade pojken, och med detsamma gåvo gåskarlen och Dunfin, som lågo bundna på en bänk, till ett glädjeskrik, så att han hörde, att de ännu voro vid liv.

Den, som också gav till ett glädjeskrik, det var mor. "Nej, vad du har blivit stor och grann!" ropade hon.

Pojken hade inte kommit in i stugan, utan stod kvar på tröskeln liksom en, som inte är säker på hur han skall bli mottagen. "Gud vare tack och lov för att jag har dig här igen!" sade mor. "Kom in! Kom in!" – "Välkommen ska du vara!" sade far, och inte ett ord mer kunde han få fram.

Men pojken dröjde ännu på tröskeln. Han kunde inte förstå, att de blevo så glada åt honom, sådan, som han var. Men så kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och då märkte han hur det var fatt.

"Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!" ropade han.

LV. Avsked från vildgässen

Onsdagen 9 november

Pojken steg upp före dager nästan morgon och vandrade neråt kusten. Han stod på stranden ett stycke öster om Smyge fiskeläge, innan det ännu var riktigt ljust. Han var alldeles ensam. Han hade varit inne i kätten hos Mårten gåskarl och försökt väcka honom. Men den store vite hade inte velat ge sig av hemifrån. Han hade inte sagt ett ord, bara stuckit in huvudet under vingen och somnat om.

Det såg ut att bli en härlig och klar dag. Det var nästan lika så vackert väder som den vårdagen, då vildgässen hade kommit över till Skåne. Havet bredde ut sig lugnt och orörligt. Luften var i stillhet, och pojken tänkte på vilken god överresa vildgässen skulle få.

Han själv var ännu i ett slags yrsel. Än tänkte han sig som tomte och än som människa. När han såg en stengärdsgård utmed vägen, var han rädd att gå vidare, innan han hade övertygat sig om att det inte låg något rovdjur och lurade bakom den. Och strax därpå skrattade han åt sig själv och gladde sig åt att han var lång och stor och stark och inte behövde vara rädd för någonting.

När han kom till kusten, ställde han sig, så stor han var, ytterst på strandbrädden, för att vildgässen skulle se honom. Det var en stor flyttningsdag. Det ljöd oupphörligen locktoner uppifrån luften. Han smålog för sig själv, när han tänkte på att ingen såsom han hade reda på vad det var, fåglarna ropade till varandra.

Nu kommo också vildgäss flygande. Den ena stora flocken följde den andra. "Bara det inte är mina gäss, som far bort utan att säga farväl till mig!" tänkte han. Han ville bra gärna tala om för dem hur allt hade gått till och visa dem, att han var människa igen.

Det kom en flock, som flög raskare och skrek ljudligare än de andra, och det var något, som sade honom, att denna flocken måste det vara. Men han kunde inte känna igen den så säkert, som han skulle ha gjort dagen förut.

Flocken saktade farten och for fram och tillbaka längs med kusten. Då begrep pojken, att det var den rätta. Han kunde bara inte förstå varför vildgässen inte slogo ner bredvid honom. Det var då omöjligt, att de inte skulle se honom, där han stod.

Han sökte uppge en lockton, som skulle kalla ner dem till honom. Men tänk, att tungan ville inte! Han kunde inte få fram det rätta ljudet.