"Ser det ut så här i utlandet? Ser det ut så här i utlandet?" frågade gässlingarna. – "Så här ser det ut, där det finns skogklädda åsar," skrek Akka, "men det är inte ofta. Vänta, ska ni få se hur det vanligen ser ut där"

Akka förde vildgässen vidare mot söder till den stora skånska slätten. Den låg där med breda åkrar, men betfält, där betplockarna gingo fram i långa rader, med låga, vitlimmade, kringbyggda gårdar, men otaliga små vita kyrkor, men fula, gråa sockerfabriker, med småstadslika köpingar omkring järnvägsstationerna. Där lågo torvmossar med långa rader av torvhögar, stenkolsgruvor med svarta kolhögar, vägarna löpte fram mellan alléer av klippta pilar, järnvägarna korsade varandra och bildade ett tätt när över slätten. Små bakomkransade slättsjöar blänkte fram här och där, prydda med var sin präktiga herrgård.

"Se nu ner! Titta väl efter!" ropade förargåsen. "Så här ser det ut i utlandet ifrån Östersjöns kust ända till de höga bergen, och längre än till dem har vi aldrig farit."

När gässlingarna hade sett slätten, for vildgässen till Öresundskusten. Sanka ängar sjönko sakta mot vattnet, och långa vallar av svartnad tång lågo uppvräkta på stränderna. På somliga ställen funnos höga strandvallar och på andra flygsandsfält, där sanden låg uppkastad i bankar och kullar. Fiskelägena reste sig på stranden med en lång rad likabyggda och likastora små tegelhus, men en liten fyr ute på vågbrytaren och bruna när hängande på torkplatsen.

"Se nu ner! Titta väl efter!" sade Akka. "Så här det det ut vid utlandets kuster."

Till sist for förargåsen också till ett par av städerna. De lågo med massor av smala fabriksskorstenar, men djupa gator mellan med hamnar fulla av fartyg, men gamla fästningsverk och slott med ålerdomliga kyrkor.

"Så här ser utlandets städer ut, fast de är mycket större," sade förargåsen. "Men dessa kan väl växa, de som ni."

Sedan Akka hade farit omkring på detta sätt, slog hon ner i en mosse i Vemmenhögs härad. Och pojken kunde inte låta bli att tro, att hon den dagen hade rest fram över Skåne för att visa honom, att han hade ett land, som gott kunde mäta sig med vilket som helst ute i världen. Men det hade hon inte behövt. Pojken tänkte inte på om landet var rikt eller fattigt. Allt sedan han hade sett den första pilvallen och det första korsvirkeshuset, värkte hans hjärta av hemlängtan.

LIV. Hos Holger Nilssons

Tisdag 8 november

Det var en dag, då det var disigt och tungt väder. Vildgässen hade betat på den stora åkrarna omkring Skurups kyrka och sutto och höllo middagsvila, då Akka kom fram till pojken. "Det ser ut, som om vi skulle få lugnt väder nu en tid," sade hon, "och jag tänker, att vi kommer att fara över Östersjön i morgon." – "Jaså," sade pojken helt kort, för strupen snördes samman på honom, så att han inte kunde tala. Han hade nog ändå hoppats, att han skulle ha blivit löst ur förtrollningen, medan han var kvar i Skåne.

"Vi är nog tämligen nära Västra Vemmenhög nu," sade Akka, "och jag tänkte, att du kanske ville fara hem på en stund. Det kommer att dröja, innan du får se någon av de dina." – "Det är nog bäst att låta bli," sade pojken, men det hördes på rösten att han blev glad över förslaget. – "Om gåskarlen stannar här hos oss, så kan ju ingen olycka ske," sade Akka. "Jag tycker, att du borde ta reda på hur de har det hemma hos dig. Du kan måhända hjälpa dem på något sätt, fastän du inte blir människa." – "Ja, det har ni rätt i, mor Akka. Det borde jag ha tänkt på förut," sade pojken och blev helt ivrig.

I nästa ögonblick voro han och förargåsen på väg till Holger Nilssons, och det dröjde inte länge, förrän Akka slog ner bakom stengärdsgården, som gick runt om husmansstället. "Det var besynnerligt, vad allt är sig likt här," sade pojken och klättrade hastigt upp på gärdsgården för att kunna se sig omkring. "Jag tycker inte, att det är en dag, sedan jag satt här och såg er komma flygande oppe i luften."

"Jag undrar om din far har en bössa?" sade Akka plötsligt. – "Jo, det har han nog," sade pojken. "Det var just för bössans skull, som jag stannade hemma i stället för att gå till kyrkan den där söndagen." – "Då törs jag inte stå här och vänta på dig," sade Akka. "Det blir bäst, att du kommer och möter oss vid Smygehuk i morgon bittida, så får du bli kvar hemma över natten." – "Nej, res inte än, mor Akka!" sade pojken och sprang hastigt ner från gärdsgården. Han visste inte hur det kom sig, men han fick en känsla av att det skulle hända vildgåsen eller honom själv något, så att de aldrig skulle råkas mera. "Ni ser nog, att jag är bedrövad, därför att jag inte kan få min rätta skapnad tillbaka," fortfor han. "Men jag vill säga er, att jag inte ångrar, att jag följde med er i våras. Nej, jag vill hellre aldrig mer bli människa, än att jag inte skulle ha fått göra den resan." Akka sög in luft ett par gånger, innan hon svarade. "Det är en sak, som jag borde ha talat med dig om förut, men eftersom du inte skulle vända tillbaka till de dina, tyckte jag, att det inte var någon brådska. Det kan ändå aldrig skada att ha det sagt." – "Ni vet nog, att jag gärna vill göra er till viljes," sade pojken. – "Om du har lärt sig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden," sade förargåsen högtidligt. "Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi finge vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott att veta, att det funnes en fristad också för en sådan som jag."

"Nog skulle jag ha varit glad, om jag hade kunnat hjälpa er med detta," sade pojken, "men jag får väl aldrig någon makt bland människor." – "Nej, vi står här och talar, som om vi aldrig skulle träffas mer," sade Akka, "och vi kommer väl ändå att mötas i morgon. Nu ska jag fara tillbaka till de mina." Hon lyfte vingarna, men hon kom åter, strök ett par gånger med näbben uppåt och neråt Tummetott och flög så äntligen sin väg.

Det var ljusan dag, men ingen människa rörde sig på gården, så att pojken kunde gå, vart han ville. Han skyndade till kostallet, för hos korna visste han att han skulle få bäst besked. Det såg bedrövligt ut i lagården. I våras hade det funnits tre präktiga kreatur där, men nu stod där bara en enda ko. Det var Majros, och det märktes på henne, att hon längtade efter sina kamrater. Hon hängde med huvudet och hade knappt rört ett strå av maten, som låg framför henne.

"Goddag, Majros!" sade pojken och sprang utan fruktan in i båset. "Hur står det till med mor och far? Hur mår katten och gässen och hönsen, och var har du gjort av Stjärna och Gull-Lilja?"

När Majros hörde pojken röst, ryckte hon till, och det såg ut, som om hon skulle ha ämnat stånga honom. Men hon var inte så häftig nu som förr, utan hon gav sig tid att se på Nils Holgersson, innan hon stötte till. Han var lika liten, som när han for sin väg, och han var klädd på samma sätt, men han var ändå alldeles olik. Den Nils Holgersson, som hade farit bort i våras, hade haft en tung och långsam gång och släpig röst och sömniga ögon, men den, som kom igen, var lätt och vig, rask i talet och ögon hade han, som lyste och blixtrade. Han hade en så käck hållning, att man måste få respekt för honom, så liten han var, och fastän han inte själv såg glad ut, blev den glad, som såg honom.

"Muu," råmade Majros. "De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det. Välkommen hem, Nils Holgersson, välkommen hem! Det här var den första glada stunden, som jag har haft på aldrig så länge." – "Tack ska du ha, Majros!" sade pojken och kände sig riktigt glad över att ha bli så väl mottagen. "Tala nu om hur det står till med far och mor!"