När Åsa gåsapiga hade kommit in dit, rätade hon på sig för det första, sköt tillbaka huvudduken och såg upp till disponenten med sina runda barnaögon, som blickade så allvarligt, att det skar en i hjärtat. "Det är så, att lille Mats är död," sade hon, och rösten darrade, så att hon inte kom längre. Men nu förstod disponenten vem han hade att göra med. "Jaså, du är den flickan, som vill ställa till med den stora begravningen," sade han vänligt. "Det ska du inte bry dig om, barn. Det blir för dyrt för dig. Om jag bara hade fått höra det förut, skulle jag genast ha avstyrt det."

Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle börja gråta, men i stället sade hon: "Jag skulle fråga om jag får berätta disponenten något om lille Mats."

"Jag har allt redan hört er historia," sade disponenten på sitt vanliga stillsamma och vänliga sätt. "Du får inte tro, att jag inte tycker, att det är synd om dig. Jag vill bara det, som är ditt bästa."

Då rätade Åsa gåsapiga på sig än mer och sade med hög, klar röst: "Allt sedan lille Mats var nio år, har han varken haft far eller mor, utan han har måst försörja sig själv alldeles som en vuxen. Han har hållit sig för god att tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid velat betala för sig. Han sade jämt, att det inte gick an för en karl att tigga. Har har gått omkring på landet och köpt opp ägg och smör, och han skötte uppköpen lika bra som en gammal köpman. Han slarvade aldrig bort något, och aldrig gömde han undan en slant, utan gav allt till mig. Lille Mats hade sitt arbete med sig ute på åkern, när han gick vall med gässen, och var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Bönderna nere i Skåne brukade skicka stora pengar med lille Mats, när han gick mellan gårdarna, därför att de visste, att de kunde lite på honom som på sig själva, så att det är inte rätt att säga, att lille Mats bara var ett barn, för det finns inte många stora –

Disponenten stod och såg i golvet, utan att en muskel rörde sig i hans ansikte, och Åsa gåsapiga tystnade, för hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade på honom. När hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade så mycket att säga om lille Mats, men nu föreföll det henne att vara så litet. Hur skulle hon kunna på disponenten att förstå, att lille Mats förtjänade att begravas med samma heder som en vuxene?

"Se, när jag ni vill kosta på hela begravningen själv —," sade Åsa, och så teg hon igen.

Då lyfte disponenten blicken och såg Åsa gåsapiga in i ögonen. Han mätte henne och vägde henne, som den måste kunna, som har många människor under sig. Han tänkte på att hon hade gått igenom det att mista hem och föräldrar och syskon, men hon stod där obruten ännu, och det skulle nog bli en präktig människa av henne. Men han blev rädd för att lägga ökad tyngd på den börda, som hon hade att bära, för det kunde ju hända, att det bleve det halmstrået, som knäckte henne. Han förstod vad det ville säga, att hon hade kommit för att tala med honom. Hon hade nog älskat den där brodern mer än allt annat. Det gick inte av att möta en sådan kärlek med ett avslag.

"Du får väl ha det, som du vill då," sade disponenten.

XLV. Hos lapparna

Begravningen var över. Alla Åsa gåsapigas gäster voro gångna, och hon var ensam i den lilla kåken, som tillhörde hennes far. Hon hade stängt dörren, för att hon skulle få sitta i fred och tänka på sin bror. Hon påminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var så mycket, att hon inte kom att lägga sig, utan satt uppe hela kvällen och en god del av natten. Ju mer hon tänkte på brodern, desto bättre förstod hon hur svårt det skulle bli att leva utan honom, och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grät bitterligen. "Vad ska jag ta mig till, när jag inte mer har lille Mats?" snyftade hon.

Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade haft en tröttsam dag, så att det var inte underligt att sömnen smög sig över henne, bara hon sänkte huvudet. Och inte heller var det underligt, att hon drömde om den, som hon satt och tänkte på. Hon tyckte att lille Mats kom livslevande in i rummet till henne. "Nu, Åsa, ska du gå och ta reda på far," sade han. – "Hur ska jag kunna göra det, när jag inte en gång vet var han finns?" tyckte hon, att hon svarade. – "Var inte orolig fördenskull!" sade lille Mats raskt och muntert, som hans vana var. "Jag ska sända till dig en, som ska hjälpa dig."

I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lille Mats sade detta, knackade det på dörren till hennes kammare. Detta var en riktig knackning och inte något, som hon bara hörde i drömmen. Men hon var så inne i sin dröm, att hon inte kunde hålla reda på vad som var verkligt och vad som var inbillning, och när hon gick för att öppna, tänkte hon: "Nu kommer bestämt den, som lille Mats har lovat att skicka till mig."

Om det hade varit syster Hilma eller någon annan riktig människa, som hade stått på tröskeln, när Åsa gåsapiga öppnade dörren, skulle flickan väl genast ha förstått, att det var slut på drömmen, men nu var det inte så, utan den, som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort mer än en tvärhand hög. Fastän det var så sent på natten, var det lika ljust som om dagen, och Åsa såg genast, att det var samma parvel, som hon och lille Mats hade råkat ett par gånger, medan de hade vandrat genom landet. Då hade hon blivit rädd för honom, och det skulle hon ha blivit nu också, om hon hade varit riktigt vaken. Men hon hade för sig, att hon ännu drömde, och därför blev hon lugnt stående. "Jag väntade just, att det skulle bli den där, som lille Mats skulle skicka för att hjälpa mig att finna reda på far," tänkte hon.

Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom just för att tala med henne om hennes far. När han såg, att hon inte blev rädd för honom, sade han henne med få ord både var fadern var till finnandes, och hur hon skulle bära sig åt för att komma till honom.

Medan han talade, vaknade Åsa gåsapiga så småningom upp till fullt medvetande, och när han slutade, var hon alldeles vaken. Och då blev hon så förskräckt, därför att hon stod och talade med en, som inte hörde till hennes värld, att hon inte kunde säga varken tack eller annat till honom, utan bara sprang in och drog hårt igen dörren. Hon tyckte sig se, att parveln fick ett mycket bedrövat uttryck i sitt ansikte, när hon gjorde så, men hon kunde inte hjälpa det. Hon var alldeles ifrån sig av rädsla och skyndade sig att krypa i säng och dra täcket över ögonen.

Men fastän hon var så rädd för parveln, förstod hon, att han ville hennes bästa, och dagen därpå skyndade hon sig att handla just så, som han hade rått henne.

*

På västra stranden av Luossajaure, en liten sjö, som låg många mil nordligare än Malmberget, fanns ett litet lappläger. Vid sjöns södra ända reste sig en väldig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades bestå av nästan idel järnmalm. På nordöstra sidan låg ett annat berg, som hette Luossavara, och även det var ett rikt järnberg. Upp till dessa berg höll man på att bygga järnväg från Gällivare, och i närheten av Kirunavara uppfördes en järnvägsstation, hotell för resande och en massa bostäder för alla de arbetare och ingenjörer, som skulle bo här, sedan malmbrytningen väl hade kommit i gång. Det var en hel liten stad med glada och trevliga hus, som höll på att resas i en trakt, som låg så långt mot norr, att de små förkrympta björkarna, som täckte marken, inte kunde få fram bladen ur knopparna förrän efter midsommar.

Väster om sjön låg marken fri och öppen, och där hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit läger. De hade kommit dit för någon månad sedan, och de hade inte behövt lång tid att få sin bostad i ordning. De hade varken sprängt eller murat för att få god och jämn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut åt sig en torr och behaglig plats nära sjön, hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jämna några tuvor för att få tomtplatsen i ordning. Inte heller hade de timrat och huggit långa dagar för att resa stadiga väggar av trä, inte hade de haft bekymmmer med takresning och taktäckning, inte med brädfodring och fönsterinsättning, inte med dörrar och lås. De hade bara behövt slå ner tältstängerna stadigt i jorden och hänga upp tältduken över dem för att ha bostaden så gott som färdig. Och inte hade de gjort sig mycket besvär med inredning och möblering. Det viktigaste var att lägga ut litet granris och några hudar på golvet och att hänga upp den stora grytan, där de brukar koka sitt renkött, på en kedja, som fästes uppe i toppen av tältstängerna.